För åttio år sedan avslutades den mest omfattande strejken i Sveriges historia. Medan andra världskrigets sista strider rasade på kontinenten, utkämpade 130 000 metallarbetare ett fem månader långt slag, som inte bara var en fråga om arbetsvillkor – utan också en kamp mot de egna ledarnas vilja.
Det började den 5 februari 1945. Svarvarna slutade snurra, ugnarna och svetsarna slocknade, och i långa tåg marscherade metallarbetarna ut från tusentals fabriker och verkstäder över hela landet.
I Berlin regnade de sista bomberna från skyn och de sista soldaterna föll. Alla visste att världskriget närmade sig sitt slut. Stora delar av Europa låg i ruiner, men den svenska industrin gick på högvarv.
Sveriges storföretag hade lyckats göra sig rika på att först exportera till Nazityskland, för att sedan när krigets vindar vände istället exportera till de allierade. Men det var inte allt de gladdes åt: de hade också sluppit alla löneökningar för arbetare under kriget.
1940 slöts ett ramavtal mellan LO och Svenska arbetsgivarföreningen som innebar lönesänkningar på 7 till 8 procent. 1942 införde Per-Albin Hanssons samlingsregering ett prisstopp och lönestopp för arbetarna, som cementerade reallönesänkningarna och stöttades av socialdemokratiska LO.
För sina insatser i att hålla tillbaka arbetarna hyllades LO:s ordförande August Lindberg – av ingen mindre än de svenska fascisternas Nationell tidning. Han förklarade lönesänkningarna med att arbetarna “frivilligt velat ge sin tribut till landet”.
Lönestoppet fungerade som tänkt, men prisstoppet var naturligtvis ett tomt löfte. Priserna ökade, och arbetarna blev fattigare än de varit på många år. Reallönerna sjönk med 20–25 procent. Metallarbetaren Bert Lundin berättar:
“Missnöjet grodde. De som hade fasta timlöner fick jobba mer när arbetsintensiteten ökades i maskinerna. Flera verktyg och mer material skulle lämnas ut från förråden. Slipning av fräsar, borrar och svarvstål måste göras tätare. Spånen under maskinerna måste transporteras bort allt oftare. Men timlönerna var ju fasta, och lönestoppet stoppade också ökningar till följd av mer arbete.”
Antalet arbetare inom verkstadsindustrin ökade från 167 000 innan kriget till 215 000 vid krigsslutet. Investeringarna ökade med 73 procent, från 88 miljoner år 1939 till 152 miljoner år 1943. 345 bolag gjorde sammanlagt en nettovinst på 114 miljoner kronor.
Samtidigt ökade pressen på arbetarna att producera snabbare. Från 1939 till 1942 steg produktionsindex inom maskinindustrin från 140 till 164. När förhandlingarna pågick mellan Metallindustriarbetareförbundet och företagarorganisationen Verkstadsföreningen i november 1944 var produktionsindex uppe i 168. Bert Lundin igen:
“Jag minns att jag vid en förhandling om tidlönearbetarnas låga löner tillät mig att travestera Churchills bekanta ord: Aldrig har så få fått arbeta så mycket för att hjälpa så många och blivit ersatta med så litet. Men det var inga argument som tog skruv.”
Attacker på kommunister
De allra flesta metallarbetare såg till Socialdemokraterna, som dominerade inom arbetarklassen. I valet 1940 fick de för första gången egen majoritet men valde att bilda en samlingsregering tillsammans med de borgerliga partierna under kriget.
Samtidigt stod Sveriges kommunistiska parti (SKP) under hårt angrepp. Den härskande klassen i Sverige hade nära band till Nazityskland, och regeringens så kallade neutralitet var kraftigt vinklad till Tysklands fördel.
Kommunister sattes i arbetsläger och fängelse, deras tidningar förbjöds och deras hem stormades av polis. Staten gjorde dessutom förteckningar på judar. Om Hitler hade ockuperat Sverige, skulle stora delar av hans jobb vara gjort på förhand.
Dessa kommunister var i många fall de främsta kämparna mot fascismen i Sverige. Men SKP-ledningens sicksackpolitik, som grundades på de senaste buden från Moskva, hade vid krigets början isolerat dem från resten av arbetarklassen.
I början av 1930-talet förde SKP tredje periodens politik, där Socialdemokraterna utsågs till huvudfienden. Majoriteten av medlemmarna motsatte sig detta och uteslöts. Därefter svängde de 180 grader efter Hitlers maktövertagande och antog en folkfrontspolitik, där man försökte upprätta samarbeten med både Socialdemokraterna och borgerliga element mot fascismen.
Men 1939 antog Stalin en icke-angreppspakt med Tyskland, vilket de svenska stalinisterna först avfärdade som lögnaktig “Goebells-propaganda”, men sedan var tvungna att försvara. Därtill invaderade Sovjetunionen Finland, vilket man också behövde stötta okritiskt.
Det huvudsakliga intrycket för en vanlig kommunistisk arbetare som läste buden från Moskva måste ha varit förvirring. Andra arbetare drog slutsatsen att det inte gick att lita på kommunisterna. Från 1939 till 1940 lämnade en tredjedel av SKP:s medlemmar partiet.
Inom LO tog ledarna chansen att försöka stampa ut den kommunistiska plågan. Kommunistiska fackledare censurerades och ledningen manade ”följ vid fackföreningarnas förestående styrelseval parollen: ut med kommunisterna!”. Fackförbundet Metall spred “cirkulär 3” som förklarade att medlemmar med kommunistsympatier inte fick kandidera i fackliga val, och om de ändå gjorde det ska de valen ogiltigförklaras.
En medlem i Hofors uteslöts ur facket bara för att han sagt “Fyfan!” när han hörde att kommunister inte längre fick väljas av medlemmarna. Totalt 34 kommunister uteslöts ur Metall, men alla stoppades alltså från att kandidera.
Vindarna vänder
När Sovjetunionen invaderades av Nazityskland 1941 gjorde SKP en ny helomvändning. Nu skulle kommunister ha en bred folkfront mot fascismen, återigen ihop med högerpartier, som man såg som vägen till att vinna medelklassen.
SKP:s partiledning försökte därför tona ner det kommunistiska innehållet i sin politik. På sin kongress antog man Efterkrigsprogrammet, Socialdemokraternas program.
Programmet sammanfattades i tre områden: 1. Full sysselsättning. 2. Rättvis fördelning och höjd levnadsstandard. 3. Större effektivitet och mera demokrati inom näringslivet. På pappret var det radikala krav som öppnade dörren för nationaliseringar, medbestämmande, lika lön för lika arbete och så vidare.
I sak var det inte fel att kommunisterna stod bakom – och sade sig vilja kämpa för – reformerna i programmet, som var populärt bland arbetare. Det centrala problemet var att beskriva programmet som ett steg mot socialism, snarare än ett sätt för Socialdemokraterna att föra in den begynnande radikaliseringen i en ofarlig kanal för kapitalismen.
SKP började aktivt sudda ut skillnaden mellan revolutionärer och reformister. Några år senare skulle detta mynna ut i partiets nationalistiska och reformistiska idé om en fredlig, gradvis “svensk väg till socialismen”.
För arbetarna framstod knappast den här linjen som mer tilldragande. Varför skulle de följa kommunisterna, om deras politik var densamma som Socialdemokraternas?
För den socialdemokratiska facktidningen Metallarbetaren var det öppet mål. I ett nummer kunde man exempelvis läsa:
“Förlåt, sade en kvinnlig kamrat, men hur ser kommunisternas program ut för närvarande? Jag har förgäves försökt få veta om kommunisterna avskrivit revolutionen som den enda vägen att förverkliga socialismen … en kommunistisk talare skulle redogöra för programmet, men han talade om darwinism och människans utveckling allt ifrån stenåldern; inte ett ord sa han om hur och på vilket sätt kommunisterna vill omskapa det nuvarande samhället.”
“Man kan konstatera att kommunisterna inte har något eget politiskt program. Efterkrigsprogrammet har de accepterat, men de fortsätter ändå att kalla dem som gjort upp det för förrädare.”
På kongressen 1944 strök SKP begreppet “proletariatets diktatur” ur partiprogrammet. På Första maj samma år tågade man utan egna fanor och banderoller i en nationalistisk demonstration, för att försöka uppnå enighet med de socialdemokratiska ledarna – mot många av medlemmarnas vilja.
Mot slutet av 1944 började SKP likväl få vind i seglen. Sovjetunionen hade så gott som ensamt besegrat nazisternas viktigaste arméer och marscherade nu snabbt genom Europa. Världskartan var på väg att ritas om.
Samtidigt var fackens och Socialdemokraternas försämringspolitik naturligtvis impopulär. Att dessa nu hetsade mot kommunisterna gjorde bara kommunisterna mer intressanta för kampvilliga arbetare. Ett ombud på Metalls kongress ska ha sagt om kommunisterna:
”Sovjets pakt med Hitler och överfall på Finland gjorde kommunisterna tysta. Men med LO:s cirkulär fick de några droppar medicin och med Metalls cirkulär 3 fick de det piller som gjorde dem fullt friska.”
I riksdagsvalet 1944 vann SKP 10,2 procent av rösterna – deras bästa val dittills – medan Socialdemokraterna tappade sju procentenheter. Efter krav från många avdelningar, bland annat Stockholm och Göteborg, återkallades cirkulär 3 och kommunisterna fick åter kandidera. Inom Metall började kommunisterna få stort inflytande och de tog över de tre största styrelserna: Stockholm, Göteborg och Malmö. Metall-ettan i Stockholm, som de kontrollerade, var Sveriges enskilt största fackförening.
I slutet av november 1944 höll Metall sin konferens inför avtalsrörelsen vintern 1944–45. Fackledningen hoppades, med LO i ryggen, att den återigen skulle stå fast vid lönestoppet, inte kräva generella löneökningar, förlänga avtalen och decentralisera avtalsrörelsen – allt sådant som skulle fortsätta att öka kapitalisternas vinster.
Men arbetarna och den opposition som börjat bildas i facket, hade ett annat syfte. Nu skulle man ta igen vad man hade förlorat under kriget.
Verkstadskonferensen
Linjen om lönestopp hade nu blivit ohållbar, och förbundsledningen krävde därför små löneökningar. Som högsta löneökning föreslog förbundsstyrelsen 8 öre i timmen, men förbundsordförande Oskar Westerlunds oefterlikneliga ord visar att de redan från början hade gett upp även det låga kravet. Det fanns en ”tillräcklig prutmån”:
”Vi föreslår, att minimilönerna skall höjas med 8 öre, därför att det kommit till vår kännedom, att andra arbetargrupper kommer att ställa krav på en sådan förhöjning. Om vi icke framför samma öresbelopp, skulle vi försämra utgångsläget för de andra grupperna. Vi vill emellertid icke med vårt förslag ingiva, någon förhoppning om att det finns möjligheter att genomföra detsamma.”
Förbundsledningen hävdade – liksom idag – att löneökningar skulle skapa inflation. På kravet om lika lön för män och kvinnor svarade LO:s representant Gunnar Andersson, på typiskt socialdemokratiskt vis:
”(…) kravet om höjningar för de kvinnliga arbetarnas löner så att de jämställes med de manligas, avser att hjälpa medlemsgrupper som har det sämst ställt. Men jag tror likväl icke, att det finns någon möjlighet för Metallindustriarbetareförbundet att genomföra detta krav nu. Jag skulle nästan kunna våga vad som helst på att det är omöjligt.”
Trots förbundsledningens och LO-representantens pessimism beslöt konferensen om att anta kravet på 15 öres höjning av minimilönerna och att ge förhandlarna i uppdrag att försöka uppnå 1938 års reallöneläge. På initiativ av medlemmar från SKP antog konferensen ett förslag om att kräva lika lön för lika arbete för att höja kvinnornas löner och medinflytande över ackordsättningarna.
Konferensen valde en förhandlingsdelegation med 19 medlemmar. Där ingick åtta kommunister och två partilösa, samt fem medlemmar från förbundsstyrelsen och fyra från gjutareförbundet, som hade stöttat kraven. De partilösa stod generellt närmare SKP:s linje, så i praktiken dominerade kommunisterna.
Många klubbar och avdelningar skickade stöduttalanden som stöttade kraven och sa att inga eftergifter skulle göras.
Kampen för ett rött öre
Det gamla avtalet gav metallarbetare löner mellan 38 öre (16-årig kvinnlig arbetare) och 100 öre i timmen (manlig arbetare över 24 år som arbetat minst 7 år i yrket). Det motsvarar mellan 10 och 26 kronor i dagens penningvärde. Trots de låga lönerna behövde arbetare ibland bekosta egna verktyg och arbetskläder, såsom skyddshandskar. I Metallarbetaren från januari 1945 kan man läsa om hur arbetares krav på skyddshandskar avslagits av en arbetsgivare, för att “endast” 2 av 45 arbetare skadat sig allvarligt på en arbetsplats, och en järnarbetare svarar att det är för att alla har på sig handskar de köpt själva.
En löneökning på 15 öre, som strejken skulle komma att handla om, motsvarade alltså en ökning på 15 procent för de högst avlönade och nästan 40 procent för de lägst avlönade. Lönerna varierade i olika delar av landet och för olika arbetare, men oavsett vilket, skulle 8 öre inte komma i närheten av att återställa lönerna till det de varit innan kriget. Med tanke på företagens höga vinster, var arbetarna redo att kämpa länge för mer.
Förhandlingarna
Kapitalisterna i Verkstadsföreningen visste mycket väl om att Metalls socialdemokratiskt dominerade förbundsstyrelse liksom de själva var emot seriösa löneökningar. Fackledarna var helt eniga med dem om att det gällde att kväsa den växande pressen underifrån och det allt större kommunistiska inflytandet. Strejken fick inte segra.
Verkstadsföreningen gick in i förhandlingarna med stor arrogans, och i december 1944 strandade förhandlingarna. Medlingen gav inte heller något resultat. Arbetsgivarna vägrade konsekvent att ge ett konkret bud och avvisade arbetarna.
I januar 1945i hade man fortfarande inte nått ett avtal och det började närma sig strejk. Förbundsstyrelsen genomförde en omröstning bland medlemmarna i slutet av månaden, men sättet som omröstningen formulerades på gjorde det uppenbart att förbundsstyrelsen ville avskräcka arbetarna från att strejka:
”Den som anser att förhandlingar bör fortsätta i avsikt att få fram bästa möjliga uppgörelse, röstar ja. Den som anser att strejk nu bör tillgripas för att genomföra de av konferensen och de av de valda underhandlarna fastställda kraven, röstar nej.”
Arbetarna lät sig inte luras, utan blev snarare provocerade. Ingen var emot att försöka att uppnå ett bra avtal genom förhandlingar. Det var arbetsgivarnas vägran att förhandla som gjorde det omöjligt.
| Röstresultat 23 771 röstade ja (stöttade fortsatta förhandlingar) 60 502 röstade nej (var för strejk) 106 röstade blankt 105 valsedlar kasserades 25 053 över 18 år deltog inte 3230 Medlemmar var under 18 år (ej röstberättigade) Totalt antal berörda förbundsmedlemmar: 112767 |
Den 23 januari slutförde 84 500 arbetare sina omröstningar, och med klar majoritet röstade de nej till förhandlingar och därmed ja till strejk. Förbundsordförande Westerlund var rasande:
”Majoriteten bestämmer. Har de jäklarna röstat för konflikt så ska de också få den!”
Strejkdagen sattes till den 5 februari. Några dagar innan kom arbetarsidan med ett jämkande förslag på 12 öres lönehöjning, men det accepterades inte av arbetsgivarna. Tärningen var kastad och den 5 februari gick arbetare på över 800 företag ut i strid.
Kamp och solidaritet
“Ute i världen fortsätter kriget. Under de sista veckorna har vi fått ett krig i Sverige och inom vårt förbund: kriget om brödbiten. Skall detta krig sluta med seger för våra kamrater är det nödvändigt att vi på allt sätt hjälper och stöder.”
(Västervik avd. 134, från Metallarbetaren, nr 12 1945)
Under strejkens första dagar var kampviljan hög och arbetare samlades i stora massmöten över hela landet. På Scania-Vabis i Södertälje rymde den största möteslokalen bara 500 personer, men man pressade in 1000. “Vi har väl aldrig haft så mycket folk på fackföreningsmötena som nu”, sade en organisatör i Västerås.
Efter första dagen hade 15 000 av de 17 000 strejkande i Göteborg hållit överfulla strejkmöten. “Göteborgs metallarbetare bildar en pansarmur av segervilja” kommenterade SKP:s Ny dag.
Metallarbetarstrejken samlade sympati från stora delar av arbetarklassen. Den 19 februari stöttade Transportarbetareförbundet de strejkande metallarbetarna med en sympatiblockad på transporter till och från företag indragna i strejken. Den 3 mars kom sympatiåtgärder från Handelsarbetareförbundet.
Det hölls många insamlingar för att dryga ut den skrala strejkkassan. Från Stockholms fackliga centralorganisation kom 150 000 kronor. I Skellefteå delade folkskolestyrelsen ut fri skolmat till de strejkandes barn. Folket i bild skänkte 38 000 exemplar av sina mest populära folkböcker till de strejkande. Mängder av studiecirklar, danser, teatrar, schackklubbar och sportaktiviteter sattes upp av arbetare och sympatisörer.
Den 27 mars försökte den socialdemokratiskt dominerade förbundsledningen få slut på strejken igen. De utlyste en omröstning för eller emot det ursprungliga avtalskravet som röstats ned på avtalskonferensen. 72 procent av arbetarna deltog i omröstningen och 59 procent röstade emot.
| Röstresultat andra omgången 32 593 röstade ja 46 707 röstade nej |
Likväl sänkte förhandlingsdelegationen sina krav till enbart en 11 öres höjning av minimilönerna. Men arbetsgivarna vägrade att öka mer än till 6 öre. De fick självförtroende när de såg arbetarnas egna ledare motarbeta dem.
En andra avtalskonferens hölls den 11 maj 1945, efter tre månaders strejk. Förbundsordförande Westerlund uppmanade arbetarna att till och med acceptera endast 7 öre. Med 57 mot 56 röster beslutade delegaterna att fortsätta strejken och stå fast vid kraven på 11 öres ökning av lägstalönerna och en ökning av ackorden med 5 procent. De gjorde också ett uttalande som uppmanade resten av fackföreningsrörelsen att stötta strejken genom bidrag eller att låna ut en dagslön.
Den långa, hungriga våren
“Affärerna klagar över låga omsättningssiffror; husmödrarna är så försiktiga och tvekar många gånger, innan kronan ges ut. Vägar och gator har fått ett annat utseende. Trafiken på dem har spritts ut, målet är inte längre fabriken. Barnen på gårdarna leker inte mamma och barn, de leker strejk.”
Metallarbetaren nr. 24, den 13 juni 1945
Metallstrejken blev ingen blodig kamp på gatorna. Till skillnad från många av de strejker som Sverige var känt för under 1900-talets första årtionden användes ingen polis mot strejklinjerna och ingen militär sattes in. Bara fjorton år tidigare hade militären mördat fem strejkande personer i Ådalen. Men demonstrationer och stormöten 1945 gick i allmänhet lugnt till. Kapitalisterna använde inte heller strejkbrytare i stor skala. Med röda armén allt närmare och en radikalisering bland arbetarna i landet, vågade inte den härskande klassen sig på för stora provokationer.
Istället var strejken ett utmattningskrig. Metalls strejkkassor skulle egentligen bara räcka i 8 veckor (vilket förbundsledningen publicerade i pressen för att skrämma arbetarna), men strejken pågick mer än dubbelt så länge, i 22 veckor.
LO var tvungna att ge strejken ett visst ekonomiskt stöd, men utökade inte strejkkassan med pengar från andra fackföreningars kassor, även om många arbetare gladeligen hade stöttat det. Man höjde inte strejkunderstödet trots att arbetarna hungrade. Därtill vägrade man utlysa några solidaritetsstrejker.
I april, under strejkens tolfte vecka, sänktes strejkunderstödet med 30 procent till bara 12–24 kronor i veckan (315 – 630 kronor i dagens penningsvärde). Borgarklassen och deras representanter i socialdemokratin och LO hoppades att metallarbetarna skulle svältas tillbaka till jobbet.
Rolf Andersson var 20 år när strejken bröt ut i Västerås. 3300 arbetare gick ut i strejk och han fick bli strejkvakt. Hans pappa hade dött året innan och han hade lämnats själv som familjeförsörjare. Från facket fick han som tur var ersättning som om han vore gift trots att han bodde hemma, vilket gav lite extra till familjen: 35 kronor var fjortonde dag. Men hungern var ändå kännbar.
“Man fick åka och hämta potatis, det kom jag så jävla väl ihåg. Snö och jäkligt, hårt väder va. Jag fick en halv säck potatis. Men morsan blev jätteglad när jag kom hem. En halv säck potatis, herregud.”
Att det var sättpotatis facket hade delat ut, som egentligen bara dög till att sätta i jorden, fick Rolf inte reda på förrän han intervjuades många årtionden senare. “Vi åt opp han, hade inget annat.”
De flesta metallare tvingades ta andra arbeten under strejkens gång. Faktum är att facket uppmanade dem till det. Vissa unga gjorde lumpen. De flesta “drog åt skogen”, det vill säga tog jobb i skogsindustrin.
Metalls facktidning var fylld av uppmaningar och historier om olika arbeten man kunde ta vid sidan av strejkandet. Ofta fylldes tidningsbladen med mer sådant, än information om själva strejken. Men kapitalisterna fick inte sällan hjälp av sina kollegor i andra branscher för att knäcka strejken.
“I Trollhättan hänvisades en ung strejkande metallarbetare till metallurgisk industri för att söka tillfälligt arbete… …Då det blev klart för chefsingenjören att den sökande tillhörde de strejkande blev det omedelbart avslag och anställningsbeviset åkte i papperskorgen.”
Arbetarna ger sig inte
Efter att inget ännu lossnat i förhandlingarna lade medlingskommissionen den 27 maj fram ett skambud igen på 6 öre som “lösning”. Förbundsstyrelsen skickade ut det till omröstning men till deras förtret blev svaret ännu en gång ett rungande nej. 73 procent av arbetarna deltog och 77 procent röstade nej.
| Röstresultat tredje omgången 18 304 röstade ja 60 519 röstade nej |
Den 18 juni hade man avtalskonferens igen. Förbundsstyrelsen hade accepterat att sänka sitt förslag till 8 öre för de som tjänade under 1,65 kronor och då några ombud ändrat sig fick de nu majoritet: 58 mot 56. I förhandlingarna accepterade arbetsgivarna också en höjning med 8 öre, men bara för de som tjänade upp till 1,50 kronor och som var under 20 år gamla.
Kommunisterna som ledde förhandlingsdelegationen accepterade detta och skickade ut det till omröstning. Men bland medlemmarna var kampviljan högre än bland dessa kommunister. I Göteborg skickade Avdelning 41 ut ett flygblad med en uppmaning att neka budet och på massmöten var stämningen helt klart för ett nej.
Inom SKP skapade detta oenighet. Majoriteten i partistyrelsen var för att man skulle stötta förbundsstyrelsens bud, men rädslan för medlemmarnas reaktioner vägde tyngre och därför rekommenderade de ett nej. SKP:s ordförande Sven Linderot sa senare själv att “vi skulle förlora så mycket medlemmar. De skulle lämna in sina medlemsböcker.”
Sista medlemsomröstningen
Socialdemokraterna och Kommunisterna var överens om 8 öre. Den 4 juli röstade arbetarna ändå om, och avvisade budet för fjärde gången. Ställda inför en enad front från sina partier blev det emellertid med en mindre majoritet, 55 procent mot 45, och ett något minskat deltagande på 66 procent. Förhandlingsdelegationen vacklade och meddelade att de kunde tänka sig en uppgörelse om de fick förbättringar för fler medlemmar.
| Röstresultat fjärde omgången 30 721 röstade ja 37 908 röstade nej |
Men arbetsgivarna såg att LO:s och Metalls ledning inte hade några planer på att utvidga strejken eller vidta sympatiåtgärder. Så de ställde ett ultimatum: om deras bud inte accepterades skulle 34 000 arbetare i järn- och stålindustrin lockoutas från och med den 7 juli.
Arbetsgivarna isolerar metallarbetarna
Svenska arbetsgivarföreningens ledning, som stod bakom Verkstadsföreningen, hade en konsekvent linje. De försökte isolera metallarbetarna genom att så snabbt som möjligt komma överens med andra arbetargrupper. Men att de skulle lyckas var inte givet på förhand.
I likhet med verkstadsarbetarna krävde järnverksarbetarna också en höjning av minimilönerna med 15 öre, och en ökning av ackordsarbetarnas löner med 8 procent upp till övre gränser. Arbetarna inom dessa sektorer var en del av samma förbund och hade i stort sett samma finanskapitalister som ägde företagen och gjorde samma enorma vinster. Bara under 1943 gjorde 48 bolag en sammanlagd nettovinst som var över 31 miljarder kronor. Det hade med andra ord varit väldigt naturligt för arbetarna i dessa sektorer att ena sig med de strejkande och tillsammans kämpa för bättre löner och villkor.
Vid denna punkt hade förbundsstyrelsens och LO:s ständiga försök att avsluta strejken – nu också med SKP:s hjälp – börjat skada moralen. Likväl hade det fortfarande varit möjligt att sätta hårt mot hårt och svara på lockouthoten med sympatistrejker, som hade kunnat föra ut nya energiska grupper i kampen. Detta vägrade dock LO.
Istället försökte de skynda på överenskommelsen för järnverksarbetarna, som fick ett uselt avtal med en löneökning på 44 kronor per år, eller 88 öre per vecka. Timlönen ökade med högst 6 öre, men det var väldigt få arbetare som ens fick detta. I texterna om strejken ser man inte heller några stora tecken på att kommunisterna försökte dra in andra arbetargrupper.
Genom att inte knyta samman verkstadsarbetarnas och järnverksarbetarnas kamp godkände man i praktiken att det usla avtalet som skrivits för järnverken också skulle godkännas för verkstäderna. Senare slöts även avtal för bilarbetare och smidesarbetare med 6 respektive 4 öres ökning.
Ledningen sviker medlemmarna
I slutändan använde förbundsstyrelsen vetorätten för att teckna ett avtal med kapitalisterna den 6 juli 1945, tvärtemot medlemmarnas vilja.
I fyra olika omröstningar hade de strejkande metallarbetarna gång på gång sagt nej, trots att de led fruktansvärt av strejkens konsekvenser. Avtalet kom därför som en chock. Förståeligt hade man förväntat sig att resultatet i omröstningarna skulle följas. Detta hade till och med förbundsordförande Westerlund lovat.
“[Om någon] spekulerat i att förbundsstyrelsen eller Landsorganisationen skulle mot förhandlingsdelegationen acceptera ett förslag till uppgörelse, så vill jag redan nu deklarera, att vad på mig ankommer blir det ingenting av med den saken.”
De orden var värda mycket lite när det väl kom till kritan. Raka i ryggen gick arbetarna tillbaka till svetsarna, ugnarna och svarvarna, där i början av juli 1945. Andra världskriget i Europa hade avslutats en månad tidigare – nu var även strejken över.
SKP:s roll
När förbundsstyrelsen Lennart Eckerström presenterade det nya avtalet för arbetare i Göteborg, där majoriteten var kommunister, blev han utbuad. Samma sak gällde avdelningens ordförande, som kom från SKP.
”Då gick jag upp och talade om att deras avdelningsordförande, som ju var kommunist, också hade skrivit på uppgörelsen. Då buade de ut honom i stället.”
Metallstrejken är det exemplet i svensk historia där kommunister haft störst inflytande i tider av facklig strid. De ledde strejken, hade tiotusentals medlemmar och kontrollerade stora fackföreningsavdelningar. Krigsslutet och det stärkta Sovjetunionen gjorde att de arbetade i medvind.
Men medan slutet av andra världskriget ledde till generalstrejker, uppror och revolutioner i Grekland, Italien, Frankrike och Jugoslavien, såg de svenska “kommunisterna” inskränkt på metallstrejken som en enskild isolerad kamp om bättre villkor. I sina tidningar kunde de ibland hävda motsatsen och prata om att ta kampen utanför facken, att kämpa för socialism. Men i praktiken gjorde de mycket lite för att sprida strejken och höja dess horisonter.
Att de blev motarbetade av socialdemokrater borde inte ha kommit som en överraskning, med tanke på att de blivit inspärrade i fängelser och arbetsläger av desamma bara några år tidigare. Trots det var deras officiella analys, Knut Tells Fakta om Metallstrejken, bara ett evigt gnatande om att reformisterna svek de strejkande. I sig är det sant, men faktum är att de själva var på väg åt samma håll. Detta gjorde att de inte kunde vinna över de arbetare som genomskådat Socialdemokraterna.
I SKP:s ledning fanns en splittring i frågan om hur man skulle gå vidare med strejken. Partiordföranden Sven Linderot representerade linjen att “skapa enhet” i arbetarklassen genom att göra eftergifter till Socialdemokraterna.
Vid denna punkt hade SKP börjat sätta hoppet till parlamentarismen, inte till en arbetarledd socialistisk revolution. Under krigsslutet slutade de i praktiken att vara ett oppositionsparti, och stöttade Socialdemokraterna. Linderot förklarade öppet:
[v]i framträder i årets remissdebatt från det kommunistiska partiets sida för första gången sedan detta parti fått representanter i riksdagen såsom ett parti, vilket inte är ett oppositionsparti i detta ords verkliga mening.
Metallstrejken blev en miniatyrvärld av den linjen. Några år efter strejken riktade en av SKP:s riksdagsledamöter Set Persson en något senkommen kritik mot hur partiet agerat under strejken:
“Metallarbetarna ropade efter vår ledning. Vi sade: ‘det är inte vi som leder strejken’. Vi överlämnade ledningen i dessa ledares händer. Givetvis ledde det till nederlag.”
SKP:s högersväng ledde till att Persson ledde en mindre splittring från partiet 1953 och startade det kortlivade Sveriges Kommunistiska Arbetarförbund.
Utan en marxistisk kompass, och påverkade av det stora efterkrigsuppsvinget som möjliggjort stora förbättringar för arbetarklassen, gick SKP:s ledning sakta men säkert högerut och började alltmer likna den lojala socialdemokratiska stöttepelare som vi känner i dagens Vänsterpartiet. Därmed garanterade de att de, under 1970-talets våg av klasskamp, inte skulle få tillbaka det inflytande de haft under metallstrejken.
Ett nederlag?
Räknat i antal förlorade arbetsdagar är metallstrejken 1945 den största strejken i Sveriges historia. Över 10 miljoner arbetsdagar gick förlorade och 42 miljoner kronor betalades ut i strejkunderstöd.
Strejken vann 8 öre generell löneförhöjning. Förbundsledningens officiella version (det vill säga den socialdemokratiska versionen) har gjort allt för att i efterhand mena att strejken var onödig. Vissa säger till och med att den slutade i total förlust. Socialdemokratiska Ny Dag skrev:
“Ett omdöme om konflikten och dess resultat blir att det som medlingsförslaget upptager i huvudsak kunde ha vunnits utan strid (…) Styrkeförhållandet för närvarande är sådant att arbetarparten icke kan diktera villkoren. Kommunisterna har i det avseendet ingivit arbetarna falska förhoppningar.”
Socialdemokratiska Arbetarbladet skrev: “Det lär icke vara någon överdrift att beteckna denna långkonflikt som meningslös”.
Det upprepas än idag av IF Metall som på sin hemsida kortfattat och med felaktiga siffror förkunnar: “Det blir ingen framgång. Det 10-procentiga lönekravet blir ett påslag på 2,5 procent.”
Men faktum är att man vann en löneökning som den icke-stridbara ledningen 1944 inte ville “inge någon förhoppning om att det finns möjligheter att genomföra”. De 8 öre man i slutändan vann var dessutom upp till ett högre tak än förbundsledningen hade föreslagit i början. Dessutom fick man förbättringar gällande lärlingslöner, ackordinsättningsmetoder och ortsgrupperingar.
Strejken visade arbetarklassens kolossala styrka, till och med när den utsätts för aktivt sabotage av sin egen ledning. Den följdes av flera vilda strejker vid metallindustrier 1947, som efter kort tid vann de största löneökningarna sedan 1920. Arbetsgivarna mindes utan tvekan den sega strejken och kampviljan, och hade samtidigt Röda armén på andra sidan Östersjön. Högkonjunkturen efter kriget var på väg och enorma beställningar rullade in från Europa som nu skulle byggas upp.
Denna kombination av stora vinster för kapitalisterna, den härskande klassens rädsla för revolution och Socialdemokraternas ledning som garant för att hålla arbetarklassen inom ofarliga ramar – detta skulle komma att känneteckna den svenska välfärdsstatens uppbyggnad under hela efterkrigstiden.
Metallarbetarna hade offrat mycket och vunnit mindre än man kämpat för, men till skillnad från storstrejken 1909, gruvstrejken 1969 och många andra strejker, var man inte besegrade utan gick tillbaka till jobbet ”raka i ryggen och stolta med nyvunnen respekt”.
Idag hör vi samma argument som under metallstrejken varje gång arbetare kämpar mot reallönesänkningar. “Det är inte värt det”, “det leder till inflation”, “låt oss förhandla åt er”, “sitt still i båten”. Men otaliga gånger i historien ser vi att sådana floskler inte biter. Mycket snart kommer stora strider likt strejken 1945 att komma igen i Sverige. Då ska vi minnas vad metallarbetarna gjorde.