Debatten om vinster i välfärden tog fart 2011 i och med Carema-skandalen, där personal i äldreomsorgen tvingades väga blöjor för att se om de behövde bytas ut samtidigt som ägarna gjorde storvinster. Gymnasiekoncernen John Bauers konkurs 2013 var en annan sak som skapade mycket ilska då eleverna fick byta skola mitt i ett läsår, medan ägaren Rune Tedfors dragit sig undan med 150 miljoner på fickan.
Sedan flera år tillbaka är vinster i välfärden den fråga där det antagligen råder störst enighet i opinionen. Ett antal opinionsundersökningar har visat att det finns en klar majoritet för ett vinstförbud och att många också är emot privat ägande inom vård, skola och omsorg över huvud taget.
Privatiseringarna började redan på 1990-talet, och har lett till att det blivit både dyrare och sämre. Under ”valfrihetens” fana har borgare och socialdemokrater sålt ut offentliga verksamheter för symboliska summor till kapitalister, som gjort stora vinster på skattefinansierad verksamhet.
När kapitalismen krisar internationellt är borgarklassen i ett större behov av fler lönsamma marknader. Välfärdssektorn är en attraktiv investering för kapitalisterna, då den ger stabil och god avkastning oavsett läget i konjunkturen. Från att Reinfeldts regering tillträdde i oktober 2006 till och med 2012 beräknas 30 miljarder skattekronor ha tagits ut som vinst.
Marknadens planlöshet och godtycklighet blir smärtsamt uppenbar när den ger sig in i samhällets viktigaste funktioner. Det säger sig självt att privat verksamhet, där en del av budgeten går till vinstutdelning, omöjligt kan vara mer effektiv än offentlig verksamhet.
Inför valet 2014 hade Vänsterpartiet en klar linje om att vinstuttag skulle förbjudas i välfärden. Men direkt efter valet begick partiledningen ett stort misstag. Innan valet hade de lovat att inte kompromissa i frågan om vinster i välfärden, men i sin iver att vara med i förhandlingarna gjorde de det ändå. De nöjde sig med en kompromiss med regeringen där en utredning skulle tillsättas, i utbyte mot att ge sitt stöd till regeringen och vara med i budgetförhandlingarna.
Utredningen var ett uppenbart sätt från regeringens sida att förhala frågan och, när debatten väl hade svalnat, lägga fram ett förslag anpassat till borgarklassen. När utredningen till slut lades fram förra året, handlade det som väntat inte om ett vinstförbud utan ett vinsttak på sju procent.
När räntorna ligger nära noll, är investeringar som kan ge upp till sju procent avkastning naturligtvis mycket bra. Men till och med detta blygsamma krav är otillräckligt för att göra kapitalisterna nöjda, och Svenskt Näringsliv har redan börjat kampanja mot det. Varför acceptera en vinst på bara sju procent när man kan få en på det dubbla, eller tredubbla?
Inför den socialdemokratiska partikongressen i april försöker ledningen urvattna vinstbegränsningen ytterligare till att bara gälla skolor, och då undanta vård och omsorg. Motiveringen är att det skulle vara lättare att få med sig något borgerligt parti, vilket krävs för att få majoritet i riksdagen. Men högern kommer givetvis inte att rösta för det heller.
Vänsterpartiet har äntligen börjat sätta ner foten och säger att vinsttak endast inom skolan skulle innebära slutet för regeringssamarbetet. Men det kvarstår att se hur partiledningen agerar. Tyvärr ingjuter inte deras agerande under de senaste åren något vidare förtroende. Det troligaste är, tyvärr, att de kommer att acceptera en eller annan urvattnad kompromiss.
För vår del borde vägen framåt vara en annan. Partiet måste hålla fast vid ett totalförbud för alla vinstuttag – inte bara en begränsning till en viss procent – men detta skulle dessutom behöva kombineras med ett krav på ett totalstopp för ytterligare privatiseringar. Det är otillräckligt att kräva vinstförbud, när den egentliga lösningen är att skattefinansierad verksamhet ska ske i offentlig regi.
Partiet borde därför inleda en kampanj för att ta tillbaka all privatiserad verksamhet från storföretag – och detta utan kompensation till de kapitalister som redan roffat åt sig skattepengar under flera år. Tillsammans med ett program för jobb, bostäder och bättre arbetsvillkor kopplat till behovet av att ta kamp för socialism, skulle partiet då börja bygga förtroende som det självklara valet för arbetare och ungdomar.