Kneecap var en av de bästa filmerna jag såg under 2024. Den skildrar på ett väldigt personligt sätt Liam Óg Ó hAnnaidh och Naoise Ó Cairealláins uppväxt i Belfast i Nordirland – i skuggan av Långfredagsavtalet som fick slut på den långa blodiga konflikt som kallas The Troubles.
Liams och Naoises värld präglas av misär, fattigdom och droger. För att härda ut börjar Liam och Naoise att rappa om sin vardag, och bildar gruppen Kneecap.
Efter att Liam blivit arresterad en kväll efter ett rejv träffar han JJ Ó Dochartaigh på polisstationen. JJ är utsedd till tolk för Liam som vägrar prata med polisen på något annat än iriska (irländsk gaeliska). JJ tar Liams parti och hjälper honom även att gömma droger för polisen genom att ta hem Liams anteckningsbok som han stoppat in en karta LSD i.
Väl hemma läser JJ igenom Liams anteckningsbok som innehåller texter på iriska om att växa upp i Nordirland, om droger och festande, men också politiska texter – en dröm om ett Nordirland fritt från britterna. JJ, som till vardags är musiklärare och lärare i det iriska språket, föreslår för Liam och Naoise att de ska göra musik av texterna. Tillsammans spelar de in musik i JJ:s garage.
När de får sin första spelning börjar dock JJ få kalla fötter då han är orolig för vad de kommer säga på hans skola om de får reda på att han är med i en hiphop-grupp med låtar om droger och politik. Liam och Naoise övertygar honom dock om att fortsätta i bandet, och att han kan ha en balaklava som döljer hans ansikte.
JJ döljer också sanningen för sin flickvän Caitlin som är involverad i kampen för att lyfta det iriska språket till officiellt minoritetsspråk. Som många involverade i kampen för iriskan förfasas hon av Kneecaps råa texter och oroas för vad som kommer hända om språket allt för starkt kopplas ihop med dem.
Men deras grupp växer fort. Texterna på iriska gör dem unika. Men uppmärksamheten är inte bara positiv. Radical Republicans Against Drugs (RRAD), en avart av IRA-stöttande puritanska republikaner, som motsätter sig Långfredagsavtalet, hotar dem till livet om de inte slutar rappa om droger.
Även om Långfredagsavtalet inneburit ett formellt slut på konflikten som tagit över 3500 personers liv – och satt djupa psykologiska ärr i en hel befolkning – är det knappast något som blivit bättre. De så kallade ”fredsmurarna”, som sammanlagt sträcker sig 32 kilometer, håller den katolska och protestantiska befolkningen segregerade. Fattigdomen är stor och BNP per capita är jämförbar med Polens.
Under konflikten fanns det förhoppningar i det republikanska lägret om att livet kunde bli bättre någon dag om man bara vann sin frihet. Denna optimism har nu i många fall bytts ut till en deprimerande cynism och känsla av att ingenting kommer att förändras. Att bota sin ångest med droger har för många unga blivit alternativet. Trots det är filmen inte på något sätt deprimerande utan mer av en “feelgood-film”. Kampen för ett Nordirland fritt från brittisk imperialism sjuder fortfarande i ungdomen, och uttrycks i Kneecaps popularitet – både gruppen och filmen. Se den!