Som vårdbiträde inom hemtjänsten räknas varje minut. När kommunen nu förkortar hemtjänsttimmarna, krokar de arm med företagets ledning för att lägga skulden på oss arbetare.
Det är kommunen som tar beslut om hur mycket tid våra vårdtagare får, även från oss som arbetar på privata företag som Carico-koncernen. Nu har biståndshandläggare på kommunen fått uppdraget att korta ner hemtjänsttimmar. Tio minuter för att ge medicin skärs ner till fem minuter.
Dessutom tas vår möjlighet att kontakta kommunen för att begära mer tid bort.
En äldre kvinna berättade nyligen för mig att hon fick ett samtal från kommunen som försökte övertala henne att gå med på att få mindre hemtjänst, genom att ringa och fråga “Behöver du verkligen all den här tiden?”.
En annan som ringde kommunen för att säga att hon behöver mer hjälp, fick då höra att det är svåra tider och att det helt enkelt inte finns tillräckligt med pengar.
När jag jobbar har jag eventuellt en marginal på några minuter för varje moment, hinner sällan göra mer än det absolut nödvändiga, möts konstant av besvikna blickar och känner aldrig att det jag gör är tillräckligt.
Eftersom företaget förlorar pengar på tiden mellan besöken så kan vi få så lite som två minuter på oss att köra mellan brukarna, även om GPS:en visar att det kommer ta 15 minuter. Om vi ifrågasätter körtiderna får vi höra att vi helt enkelt måste korta ner tiden för vissa besök.
Om jag trots allt hinner göra mer, möts jag ofta av en djup tacksamhet som känns bitterljuv, eftersom jag hade velat göra mycket mer.
När vi fick klagomål på att vi verkade för stressade på jobbet, så gav chefen det briljanta rådet att “bara ta det lugnt” och “låta det ta den tid det tar”.
Under den här tiden låg jag vaken på nätterna med oro inför nästa arbetsdag, hade konstant ångest och kunde brista ut i gråt både innan, under och efter mina pass. Dagen före en jobbhelg, blev jag ombedd att komma in för att bli inskolad i tyngre arbetsuppgifter än vad jag var van vid. Väl på inskolningen fick jag en panikångestattack och svimmade. Resultatet blev en sjukskrivning på sex månader och en bruten arm som jag, fyra år senare, fortfarande har problem med.
Då tyckte jag ändå att vi hade bra chefer som gjorde det de kunde för att ta hand om personal och vårdtagare. Nedskärningar är ju trots allt inte något de kan göra något åt, tänkte jag. Cheferna försäkrade mig om att de minsann “värnade” om mig när jag kom tillbaka till jobbet.
Men det är lite svårt att köpa deras medkänsla nu, efter tillfällen när jag hört dem misstänkliggöra sjukskriven personal och prata om vår bristande arbetsmoral på sina fikaraster. Min kollega säger i nästa ögonblick: ”Det är bara en tidsfråga innan jag blir utbränd.”
När det föga förvånande sker någon typ av avvikelse så kommer vår VD med ett utlåtande om hur ledsen och besviken hon är.
Min fråga blir: vad förväntade du dig? Du startade ett hemtjänstbolag som effektiviserat arbetet till den punkten att oerfaren personal får en bristfällig inskolning på tre eller fyra dagar, och sedan spenderar de alla sina arbetsdagar med stressymptom.
Ingen mängd krokodiltårar från en VD kommer att ändra det faktum att de som kommer att betala det högsta priset för nedskärningar och privatisering i omsorgen är vi arbetare och våra vårdtagare.