“Han bad mig köra med golvsågen,
men vi hade inte lokaliserat huvudströmkabeln.
Jag vägrade, om jag skulle såga i kabeln
skulle jag ju bli elektrifierad.
Han sa att jag var feg och satte
en nyanställd afrikansk kille på jobbet istället.
Killen prickade strömkabeln och ambulansen kom.
De skiter i om vi lever eller dör.
Allt de bryr sig om är att PEAB och Skanska betalar.”
– Edison, betonghåltagare, Södertälje, 2023
”Luften i linspinnerierna, där barnen till dessa kärleksfulla föräldrar arbetar, är så bemängd med stoft- och fiberpartiklar från råmaterialet, att det är ytterst obehagligt att tillbringa ens 10 minuter i spinnsalarna.”
– Karl Marx, 1867, kapitel 7, fotnot 204a.
Den intima salongen är fullsatt. Men det är inte de vanliga teaterbesökarna, med ett och annat gråare stråk i håret, som letat sig till Tribunalen när de sätter upp Kapitalet. Den här kvällen är medelåldern betydligt lägre.
Fonden är avskalad, med tegel och betong synligt. På scenen är det desto mer överlastat: det står rader med maskiner, arbetsbänkar, notställ och märkliga instrument på scengolvet.
I Tribunalens pjäs varvas Marx teori med berättelser från arbetare på 1800-talet och vittnesmål från migrantarbetare idag. Likheterna är slående, trots att det skiljer 150 år mellan dem.
Uppsättningen beskrivs av Tribunalen som “ett musikdramatiskt agitatorium”, med text av Karl Marx, den vetenskapliga socialismens fader, Emil Boss, poet och syndikalist och Dror Feiler, musiker, politiker och palestinaaktivist. Vad är det egentligen vi ska få se? I salongen finns en känsla av spänd förväntan.
Det är en svår uppgift som Tribunalen tagit sig an: att sätta upp Marx mästerverk i tre band och på över 2000 sidor på scen. Revolution intervjuade Henrik Dahl, konstnärlig ledare på Tribunalen, efter föreställningen.
– De situationer som beskrivs i Kapitalet och de vittnesmål som Emil Boss har samlat är skrämmande lika. Vissa saker har förändrats, men grundförhållandet kvarstår. Vissa utnyttjar och vissa utnyttjas, säger han.
Emil Boss började samla in vittnesmål till sin diktsamling Kompression efter att ha jobbat på Systembolaget, och upptäckt att det var papperslösa migranter som städade lokalerna på nätterna.
– I det svenska samhället är det migrantarbetarna som är de värst utsatta, inte bara som arbetare utan också eftersom de inte är medborgare, säger Henrik.
– De har villkorade uppehållstillstånd, eller är till och med papperslösa och tvingas gömma sig.
Det är så här kapitalismen fungerar. För att kunna dumpa lönerna för hela arbetarklassen behöver kapitalisterna ställa olika delar av klassen mot varandra och hitta en särskilt utsatt grupp som inte har något annat val än att acceptera de mest vidriga arbetsförhållanden.
– Förr har den här gruppen varit mer osynlig, men nu är de ‘ett hot mot svensk säkerhet’, fortsätter Henrik.
De som borde ta upp kampen för dessa grupper har lagt sig platt.
– Facken gör ingenting, de har sålt sig, de har blivit tandlösa. Bristen på organisering är genomgående i både Marx och dagens migranters värld.
Det här är särskilt tydligt i frågan om migrantarbetarna, men arbetarrörelsens ledning har slutat kämpa för alla arbetares intressen. Kanske är det just detta som gjort att pjäsen blivit så väl mottagen. Kampviljan finns och växer, men folk letar efter nya arenor för att göra motstånd. Marx idéer drar till sig allt fler.
Vi frågar hur uppsättningen har tagits emot. Henrik berättar att de blivit lite överraskade av att folk strömmat till Tribunalen för att se Kapitalet. Den var inte tänkt som en bred publikmagnet, utan ett smalare verk med experimentell musik.
– Det kommer vara några pensionärer och kommunister från -68 som tycker att det här är kul, trodde vi. Men det var verkligen blandade åldrar och fullt hus. Det säger någonting, understryker Henrik.
Men det är inte den första politiska uppsättningen som dragit mycket folk.
– Samma med Mandatet, som handlade om Al Nakba, utrensningen av palestinier. Det var också slutsålt.
Henrik berättar att det finns en viss oro att teaterns uttalat politiska linje ska leda till att de blir av med de offentliga medel de är beroende av. De blev nyligen anmälda av en privatperson för att ha “stöttat en terrororganisation”, när de hade ett gästspel som handlade om en palestinsk flickas tid i israeliskt fängelse. Han tror dock inte att politiker och tjänstemän är så klumpiga att de börjar censurera kultur öppet.
– Jag tror helt enkelt att de i så fall drar in stålarna, och hänvisar till budgetskäl.
Det stora problemet kommer vara om pengarna försvinner. Bostadsrättsföreningen som äger fastigheten där teatern ligger har redan höjt hyran kraftigt, och aviserat nya höjningar till nästa år.
Resurserna är knappa i hela kultursverige. Anslagen blir mindre och kostnaderna ökar.
Marx kallade Kapitalet för “den mest fruktansvärda projektil som någonsin avlossats mot borgarklassens huvud”. Vi kan bara hålla med. Det är ett verk vi måste använda för att slutföra den uppgift som Marx påbörjade, nämligen att störta borgarklassen och upprätta ett socialistiskt samhälle. Tribunalen drar sitt strå till den socialistiska stacken genom att spela sin politiska teater, och vi hoppas att de fortsätter.
Teater Tribunalen har sedan starten varit en politisk teater och firar i år 30-årsjubileum. Kommande föreställningar:
- Pappan, pogromen och parallellen, om förintelsen i Rumänien och om Sverige idag, spelas 7 till 10 maj.
- Rättning i leden (arbetstitel), en fars om DCA-avtalet, premiär i slutet av oktober.
I maj kommer Tribunalen att bjuda in till ett föreställningssamtal om Kapitalet, med Emil Boss och migrantarbetare knutna till SAC. Se tribunalen.com för datum och tid.