Ett år efter att president Evo Morales avsattes i en USA-stödd kupp, vann kandidaten för hans parti MAS – Rörelsen för Socialism – Luis Arce, presidentvalet i Bolivia den 18 oktober.
Arce fick 55,1 procent av rösterna redan i den första omgången, och utropades därmed till vinnare. Huvudmotståndaren, affärsmannen Carlos Mesa från valalliansen Comunidad Ciudadana, som tidigare varit landets president 2003–05, fick 28,8 procent av rösterna och erkände sig besegrad. Den konservative katoliken Luís Fernando Camacho, kring vilken landets extremhöger samlats, fick endast 14 procent av rösterna.
Trots att den före detta finansministern Arce tippats som vinnare, var det få som trodde att han skulle göra det med fler röster än Morales fick år 2019. Då ifrågasattes resultatet av högeroppositionen, som anordnade protester. Med stöd av USA, andra västländer och OAS fick de militären att tvinga Morales att avgå och fly landet. Samtidigt lynchades företrädare för MAS brutalt av extremhögern. Denna gång vann vänstern med så stor marginal att en liknande utveckling är osannolik.
Under det år som landet styrdes av den ”tillförordnade presidenten” Jeanine Añez kuppregering, har landets ekonomi kollapsat. Den har redan krympt med mer än 11 procent under 2020. Mer än 100 000 jobb har gått förlorade och fattigdomen har ökat dramatiskt. Samtidigt har landet världens tredje högsta dödssiffror per 100 000 invånare i covid-19 – enligt officiella siffror. I verkligheten finns ett enormt mörkertal.
Kuppmakarna visade för arbetarna att den borgerliga demokratin i Bolivia inte gäller dem, och vad en högerregering innebär. Deras tid vid makten präglades av motstånd: fabriks- och gruvarbetare kämpade för att försvara sina jobb, arbetarhushåll kämpade mot vräkningar och hälsovårdsarbetare för skyddsutrustning under pandemin. I varje strid stod regeringen Añez på motsatta sidan och försvarade kapitalisterna och hyresvärdarna. Nu har domen mot dem fallit.
För att den bolivianska arbetarrörelsen ska kunna ta kampen för demokrati och socialism till nästa nivå, behöver man nu lära sig av misstagen som gjordes under Morales. Allt tal om nationell enhet över klassgränserna måste upphöra. I stället för demoraliserande reformism och halvmesyrer behöver man gå på offensiven med revolutionär politik, för att expropriera kapitalisterna och ställa landets ekonomi under arbetarklassens demokratiska kontroll.