Precis som resten av Europas ekonomi, så balanserar den italienska ekonomin på en klippkant. Vi vet inte om det är idag, imorgon eller om ett år som landet slutligen faller. Men klart är att situationen är ohållbar. I detta läge, så hade en ett arbetarparti med ett korrekt program kunnat växa oerhört fort och snabbt vinna starkt stöd hos de italienska massorna. Problemet är att ett sådant parti inte existerar. Italienska marxister måste, med krisens brådska, orientera sig mot fackföreningarna för att kunna leda skapandet av ett arbetarparti!
Italien befinner sig som många andra länder i Europa i en djup ekonomisk kris. Landet tyngs ner under ett skuldberg på 2,2 biljoner euro som motsvarar 130 procent av BNP. The Economist, ett av borgerlighetens mest seriösa organ, skriver att även om Italiens statsfinanser och banker är mer stabila än många andra krisländers så är Italien ett av de få länder som har haft en reell minskning av BNP per capita efter millenieskiftet. Italien placerar sig på en inte så smickrande plats 169 av 179 länder när det kommer till utvecklingen av BNP, i samma grupp som exempelvis Haiti och Eritrea
Landets skuldberg är oroande för Trojkan (EU, IMF och ECB). Under 2012 skulle Italien betala tillbaka 355 miljarder dollar på sina lån, och för att göra det och samtidigt driva landet fortsätter Italien att låna pengar. Lånen får man till en ränta som ökar i takt med att kreditvärdigheten sjunker. En ond cirkel liknande den som Spanien, Portugal och Irland har befunnit sig i de senaste åren. En bailout, som de Grekland, Irland och Portugal har fått beviljade, är dock ett otänkbart scenario gällande Italien. Ekonomin är helt enkelt för stor – den tredje största i euroområdet – och Trojkan har inte de ekonomiska resurserna för att hålla Italien ”flytande” på samma sätt som den har gjort med Grekland.
Arbetslösheten i Italien, 11,7 procent, är högre än snittet för EU som är 10,8 procent. Sett till denna siffra kan det se ut som att Italien ändå klarar sin ekonomiska kris relativt bra. Men det räcker att titta på statistiken för ungdomsarbetslösheten för att förstå att så inte är fallet. I januari 2013 låg den på strax över 36 procent, en siffra långt över snittet för EU (23,2 procent) och endast överträffad av Grekland och Spanien, där siffrorna har klättrat över 50 procent. Detta är det verkliga måttet på krisens omfattning!
Ungdomar är de sårbaraste på arbetsmarknaden, och det är de som drabbas hårdast av krisen. Sedan Montis teknokratregering fick makten har ungdomsarbetslösheten ökat med över sex procentenheter på ett år! Detta är en barometer på hur pass allvarlig situationen i Italien är.
Teknokrati
Italiens ekonomiska trångmål har samma orsaker som i övriga drabbade länders – överproduktion. Kortfattat kan man säga att marknaden svämmas över av varor som inte konsumenterna har råd att köpa, då de endast får betalt för en del av vad de producerar. Detta är en oundviklig effekt av ett kapitalistiskt system. Borgarklassen ger arbetarklassen lån för att kunna köpa varorna i alla fall, men förr eller senare måste dessa lån betalas tillbaka. Och då bryter en överproduktionskris ut.
Borgerlighetens svar på detta var detsamma som i andra krisdrabbade länder – nedskärningar i offentlig sektor och direkta attacker mot arbetarklassens levnadsstandard så att de kan frigöra kapital för att betala bankernas och företagens skulder.
Berlusconi – som på många sätt kommit att representera allt som är fel med Italiens politik – fick order av presidenten Giorgio Napolitano att avgå, efter att parlamentet biföll hans partis nedskärningspaket på 54,2 miljarder euro. Napolitano lyckades sedan avkräva oppositionspartierna deras medgivande till att skapa en teknokratregering – en regering som utgjordes av så kallade tekniska, ekonomiska och juridiska experter. Det enda partiet som var emot denna typ av allians var det reaktionära Lega Nord, medan arbetarnas traditionella partier – både socialdemokrater och grupper till vänster om dem – gav sitt stöd till teknokratregeringen.
En teknokratregerings uppgift är att på kort tid driva igenom drakoniska åtgärder för att på arbetarklassens bekostnad hålla det sjunkande skeppet som är Italiens ekonomi flytande ännu ett tag. Denna strategi har borgarklassen använt i många Europeiska länder; exempelvis i Grekland, där Papademos (före detta viceprecident för ECB) och hans anhang drev igenom liknande åtgärder. Europas borgarklass kan på detta sätt effektivt styra hela länder, och utan att behöva bekymra sig om demokratiska principer – de skulle ju vara i vägen!
Nedskärningarna som inleddes under 2012 var de värsta i Italiens efterkrigshistoria. Välfärden har utsatts för hänsynslösa attacker på alla plan (sjukvård, skolor, äldrevård med mera) för att skrapa ihop tillräckligt för att kunna betala av på de skulder som staten, bankerna och kapitalisterna har dragit på sig. Detta har skapat en utbredd ilska bland arbetare i Italien. Politikerföraktet är utbrett och stämningen har varit lättantändlig. Ledarna för fackföreningen CGGIL, som organiserar närmare sex miljoner arbetare, har varit passivt medgivande till dessa åtgärder. De har aktivt tystat proteströrelser bland sina egna medlemmar. I november 2012 hade inte ens de reaktionära byråkraterna i fackledningen någon chans att stå emot trycket underifrån och en generalstrejk utlystes.
Med tanke på den rådande stämningen bland CGIL:s medlemmar och deras enorma numerära styrka hade denna strejk potentialen att helt ändra maktbalansen i det italienska samhället. Tyvärr var strejken dåligt organiserad och alldeles för kortvarig (en dag) för att kunna lyckas med något annat än att fungera som en tryckventil för arbetare och ungdomar. Trots detta organiserade strejken ändå hundratusentals människor i städer över hela Italien.
Arbetar- och studentdemonstrationer möttes med brutalt våld från polisens sida, ett säkert tecken på att den borgerliga regeringen insåg strejkens potentiella styrka och kväste den snabbt och brutalt. Men strejken och demonstrationerna fyllde ett mycket viktigt syfte; arbetarna och ungdomarna började i och med detta att inse sin egen styrka och de kommer inte att sluta demonstrera och protestera mot nedskärningarna och attackerna som de utsätts för. De kommer inte att låta sig stoppas av vare sig polisen eller sina egna så kallade ledare i fackförbundstoppen.
Politiken och populismen
Effekterna av nedskärningspolitiken och den föregående perioden av oansvarig ekonomisk politik har byggt upp ett enormt politikerförakt i Italien. Massorna har tappat tron på sina traditionella organisationer efter att dessa har visat sig vara antingen för nedskärningarna eller helt oförmögna att visa på ett alternativ. Detta har i stort sett ritat om det politiska landskapet i Italien och öppnat vägen för populistiska strömningar.
Det tydligaste exemplet är komikern Beppe Grillo som har lyckats få enormt stöd för sitt parti Femstjärnerörelsen (M5S) bara genom att erbjuda ett alternativ åt arbetare och ungdomar som inte känner något som helst förtroende för politiker oavsett färg.
Grillo har genom att öppet motsätta sig nedskärningarna slagit an en sträng hos den stora massan av människor som söker med ljus och lykta efter ett alternativ till den rådande politiken. I valen som hölls 24-25 februari blev hans parti det största i parlamentets underhus, med 25,5 procent av rösterna. Detta skedde på bekostnad av alla de traditionella partierna (och teknokratregeringen) som alla backade kraftigt i valen.
Trots detta kunde Demokratiska partiet, en sammanslagning av olika vänster- och mittenpartier, bilda en mycket instabil minoritetsregering. Resultatet av detta är att inget parti är stort nog för att kunna driva igenom några beslut och detta borgar för en mycket bräcklig maktbalans och vi kan räkna med oheliga allianser i såväl senaten som parlamentet.
Grillos framgångar är en viktig indikator på att det finns en törst efter alternativ bland Italiens massor. Problemet är att Grillo, som den populist han är, inte har något egentligt alternativ att erbjuda. Han pratar om att ”alla (politiker) måste bort” och motsätter sig nedskärningar, men har inget egentligt program för hur detta skulle gå till i praktiken. Grillo har skapat en personkult och centraliserat makten i rörelsen kring sig själv och har inga som helst planer på att göra några grundliga förändringar av vare sig politik eller ekonomi. Han saknar helt ett klassperspektiv och har öppet sagt att han varken är höger eller vänster! Ändå vann han sådana enorma framgångar.
Dessa framgångar vanns till viss del på bekostnad av borgerliga partier, men det centrala i frågan är att de rösterna borde ha vunnits av ett vänsteralternativ. Problemet är att något sådant inte längre existerar. Efter Regnbågsvänsterns totala nederlag i valen 2008 har vänstern aldrig återhämtat sig och dess ledare har antingen gått in i Demokratiska partiet eller Center-vänstern.
PRC och PdCI valde att gå in i den kaotiska röra som kallas Civil revolution. Det är en osalig blandning av olika små vänstergrupper, enfrågepartier (mot maffia, mot korruption etc.), gröna, aktivister och så vidare. Civil revolution var enormt splittrat redan från början och misslyckades med att appelera till massorna – och fick endast 2,2 procent av rösterna. Detta är det största nederlaget i PRC:s historia!
Att inget seriöst vänsteralternativ existerar i Italien idag förklarar Grillos framgångar. Skulle ett tydligt vänsteralternativ funnits, med ett revolutionärt program, så hade det partiet kunnat attrahera enormt stöd från massorna av arbetare och ungdomar. Italiens arbetare har stolta traditioner.
Den italienska arbetarklassens organisationer är historiskt sett bland de starkaste, och facken organiserar miljontals människor. Här måste därmed fokus ligga, i arbetarnas klassiska organisationer. Där finns möjligheten att skapa ett arbetarparti som kan ta striden mot reaktionära borgerliga partier och populister och vinna ett enormt stöd bland massorna baserat på en politik som tydligt tar ställning mot nedskärningar och bankirvälde.
Italien är i desperat behov av ett parti som tydligt tar ställning för arbetarklassen och ungdomarna, ett parti som inte ingår allianser med borgerliga partier, utan för fram ett revolutionärt program grundat på marxismens principer. Italiens folk är smärtsamt medvetna om reformpolitikens oförmåga att lösa några av de problem som Italiens, Europas och världens arbetarklass möter idag. Tiden är inne för att bygga ett revolutionärt arbetarparti!