Låt oss kalla saker vid sitt rätta namn. Detonationerna av kommunikationsutrustningen i Libanon är en terroristattack som begåtts av Israel, i strid med Libanons nationella suveränitet, mot ett parti som ingår i landets regeringskoalition, som har drabbat tusentals (däribland civila medlemmar av Hizbollah och deras släktingar, vänner, kollegor, förbipasserande med flera) och syftar till att orsaka en upptrappning som leder till ett regionalt storkrig.
Det första som måste sägas är att om Iran, Hizbollah eller houthierna hade utfört en sådan omfattande attack skulle hela det så kallade världssamfundet vara i uppror och utfärda kraftfulla fördömanden. De skulle – helt korrekt – beskriva förövarna som terrorister och sätta upp dem på en svart lista. Sedan skulle de fortsätta med att beväpna dem som utsattes för attacken med de modernaste vapnen, i självförsvarets namn.
Men eftersom det är Israel som har utfört attacken – och detta land är en av de mycket få pålitliga allierade till USA-imperialismen i denna ytterst viktiga region – kommer inget av detta att hända.
Talesmannen för USA:s utrikesdepartement, Matthew Miller, begränsade sig till att säga att USA inte hade något att göra med attacken och att man inte hade fått några tips i förväg, vilket är ett påstående som borde tas med en stor nypa salt. Det är inte mycket som händer i Mellanöstern utan att USA:s underrättelsetjänst känner till det.
Om de inte visste att den här attacken skulle genomföras, så är det inte bra för Washington. Det skulle både innebära att dess mest betrodda allierade valde att inte varna dem i förväg och att de själva misslyckades med att ta reda på det.
I stället för att fördöma terroristattacken – och enligt alla tolkningar av internationell rätt utgjorde detta terrorism – kompletterade Miller naturligtvis sina påståenden om USA:s okunnighet med ännu en uppmaning till Iran om att ”inte utnyttja någon incident för att skapa ytterligare instabilitet”.
Detta är den så kallade ”regelbaserade internationella ordningens” känslolösa dubbelmoral. Israel genomför en blodig och mördande kampanj mot Gaza, som varar i nästan ett helt år, och dödar 40 000 människor, de flesta av dem civila, däribland kvinnor och barn. USA fortsätter att stödja landet, orubbligt, med miljarder dollar i militärt bistånd och finansiering, och lovar att stå vid dess sida vad som än händer. Sedan dödar Israel Hamas-ledaren på iranskt territorium och USA uppmanar Iran att visa återhållsamhet. Israel genomför en massiv terroristattack i Libanon mot ett av partierna i regeringskoalitionen och återigen uppmanar USA Iran (inte Israel!) att visa återhållsamhet.
Hur genomfördes attacken?
Enligt flera underrättelsekällor som citerats av västerländska och arabiska medier hade attacken mot Hizbollah noggrant förberetts i månader. I efterdyningarna av Hamas-attacken den 7 oktober har Israel genomfört ett antal selektiva mord på högt uppsatta Hizbollah-tjänstemän. För att hindra Israel från att lokalisera dem övergick Hizbollah i februari från att använda mobiltelefoner till att använda personsökare, som kommunicerar via radiovågor och är tänkta att vara mycket svårare att lokalisera.
Enligt samma rapporter som publicerats i västerländska och arabiska medier verkar det som om personsökarna som exploderade ingick i ett nytt parti som nyligen distribuerats av organisationen under de senaste månaderna.
Enligt The New York Times:
”Israel genomförde sin operation mot Hizbollah på tisdagen genom att gömma explosivt material i ett nytt parti med taiwanesisktillverkade personsökare som importerats till Libanon, enligt amerikanska och andra tjänstemän som informerats om operationen.”
De personsökare som användes för attacken var nästan alla AP924-modeller från den taiwanesiska tillverkaren Gold Apollo. En liten mängd militärklassat material, kanske så lite som tre gram, var inbäddat nära batteriet. Personsökarna var också utrustade med en strömbrytare som kunde fjärrutlösas via ett kodat meddelande för att provocera fram explosionen.
Personsökarna tog emot ett samtal, blev sedan mycket varma och exploderade. Det iranska revolutionsgardet har rapporterat att personsökarna var programmerade att pipa i 10 sekunder före explosionen så att användaren skulle få dem i synhåll och därmed orsaka maximal skada. Den iranska ambassadören i Libanon föll också offer för attacken.
Det verkar som om cirka 5000 personsökare beställdes och distribuerades till medlemmar i Hizbollah i Libanon, och några gick även till Syrien. De som drabbades var de som var påslagna och tog emot meddelanden vid tidpunkten för attacken.
Av denna information kan vi dra några slutsatser. En handlar om den israeliska underrättelsetjänstens skicklighet och framförhållning, och i vilken grad de kan tränga in bland sina fiender, särskilt Hizbollah.
De behöver ha vetat när och från vilket företag de beställde personsökarna för att kunna manipulera dem innan de anlände till Libanon och distribuerades. Om personsökarna manipulerades i Taiwan, skulle det väcka frågor om kunskapsnivån och samarbetet mellan den israeliska underrättelsetjänsten, Taiwans regering och tillverkarens regering.
Tillverkaren, Gold Apollo, hävdar att personsökarna tillverkades av ett annat företag, BAC Consulting, baserat i Budapest, med vilket företaget har ett avtal som gör det möjligt att använda deras varumärke. Det är fortfarande oklart vid vilken tidpunkt personsökarna modifierades av den israeliska underrättelsetjänsten. Var det vid tillverkningen, före eller efter det att de anlände till Libanon?
Förberedelser för att invadera Libanon
Men den viktigaste frågan att besvara är: varför nu? Den israeliska säkerhetstjänsten Shin Bet hävdar att man just har avvärjt en Hizbollah-attack mot en tidigare högt uppsatt säkerhetsofficer, som inte har namngivits. Detta är bara för den allmänna opinionens konsumtion. Det verkliga skälet ligger någon annanstans.
Samma dag som attacken mot Hizbollah röstade det israeliska kabinettet för att utvidga sina krigsmål till att israeliska medborgare som har evakuerats från norra delen av landet säkert ska kunna återvända, och vara skyddade från eldväxling över gränsen mellan Israel och Libanon. Det innebär att Israel nu officiellt förbereder en invasion av Libanon, med det uttalade målet att upprätta en ”buffertzon” för att ”garantera säkerheten i norra Israel”.
Det är mot denna bakgrund som vi måste se terrorattacken i tisdags. Med den hoppas Israel kunna slå två flugor i en smäll. För det första skulle attacken eliminera ett antal Hizbollah-tjänstemän, framkalla förvirring och oordning samt så tvivel inom organisationen om nivån på den israeliska säkerhetstjänstens infiltration. För det andra hoppas Israel förmodligen att attacken ska framkalla en rasande och våldsam reaktion från Hizbollahs sida, som sedan ska tjäna som motivering för att invadera Libanon.
En rapport i Al-Monitor menar att den israeliska underrättelsetjänsten ursprungligen planerade att komplotten skulle sammanfalla med en markinvasion av Libanon, men att de trodde att Hizbollah började bli misstänksamma mot personsökarna och att de därför var tvungna att spränga enheterna, eller helt förlora chansen att använda dem. Detta kan vara sant, eller bara en historia som läckts till media för att avleda uppmärksamheten från den verkliga orsaken. I vilket fall som helst ägde attacken rum mycket lägligt vid en tidpunkt då förberedelserna för en israelisk markinvasion håller på att slutföras.
Vad är Israels syfte med att planera ännu en invasion av Libanon? Det finns faktiskt en mycket djup splittring inom Israel i denna fråga, en splittring som sträcker sig ända upp till högsta ort, staten och militären.
Under de senaste dagarna har både Kan, Israels public service-bolag, och Channel 13 öppet rapporterat om denna splittring. Enligt dessa rapporter förespråkar den högste officeren i armén, generalmajor Ori Gordin, som är chef för den israeliska försvarsmaktens norra kommando, en invasion av Libanon, medan försvarsminister Gallant och IDF:s stabschef Herzi Halevi är emot.
Målen för Gazakriget inte uppnådda
De som motsätter sig en invasion i Libanon är inga fredsälskande duvor. De kan dock se att det ur militär synvinkel inte är logiskt att ge sig på en formidabel fiende som Hizbollah nu. Hizbollah har en arsenal på tiotusentals raketer och har tidigare tvingat Israel att dra sig tillbaka från Libanon i samband med invasionen 2006. Samtidigt skulle ett sådant krig komma vid en tidpunkt då IDF både misslyckats med att uppnå sina krigsmål i Gaza och med att kväsa det palestinska väpnade motståndet på Västbanken.
Efter ett års blodigt fälttåg, har Israel fortfarande inte räddat gisslan eller krossat Hamas. New York Times citerade en tidigare befälhavare för IDF:s Gazadivision:
”Hamas vinner det här kriget”, sade generalmajor Gadi Shamni, ”våra soldater vinner varje taktiskt möte med Hamas, men vi förlorar kriget, och det på ett avgörande sätt.” Hamas civila tjänstemän och militära agenter kontrollerar fortfarande stora delar av Gaza och när IDF genomför en ”rensningsoperation” kommer organisationen tillbaka och återtar kontrollen ”15 minuter senare”. ”Det finns ingen som kan utmana Hamas där efter att de israeliska styrkorna har lämnat”, säger Shamni.
Exakt samma sak påpekades i juni av IDF:s högste talesman Daniel Hagari. ”Tanken att det är möjligt att förstöra Hamas, att få Hamas att försvinna – det är att vilseleda allmänheten”, sade han i en offentlig konflikt med Netanyahu.
Netanyahus egna intressen är helt annorlunda och står till och med i strid med intressena hos betydande delar av den israeliska härskande klassen och statsapparaten. Han måste till varje pris behålla makten, annars riskerar han att förlora valet och åtalas för flera brott som till och med kan leda till fängelse.
För att han ska sitta kvar vid makten måste kriget fortsätta. Och eftersom kriget i Gaza inte ger önskat resultat är han beredd att inleda ett militärt äventyr i Libanon, vilket skulle kunna leda till storkrig i regionen. I själva verket skulle storkrig ligga i hans intresse, hur galet det än kan verka, eftersom det skulle dra in USA på Israels sida och säkra hans maktposition – eller så lyder i vart fall hans beräkning.
Splittring i toppen
Efter bråket med försvarsminister Gallant vid ett kabinettsmöte om Netanhyahus ständiga och uppenbara sabotage av ett gisslanavtal med Hamas, manövrerar nu den israeliske premiärministern för att få bort honom ur sin regering.
Under de senaste dagarna har det pågått hektiska förhandlingar och kohandel. Netanyahus förslag är att hans tidigare rival Gideon Sa’ar, som brutit sig ur Likud och bildat sitt eget parti New Hope, ska ersätta Gallant. Eftergifter skulle behöva göras till honom när det gäller den kontroversiella rättsreformen, men för Bibi spelar det ingen roll nu. Huvudfrågan är att göra sig av med alla röster i kabinettet som motsätter sig hans Libanonäventyr.
Gallant är också ett hinder för Netanyahu i en relaterad fråga. De ultraortodoxa partierna har hotat att fälla hans koalition om han inte undantar Yeshiva-studenter från militärtjänstgöring. Rörd av sin starka självbevarelsedrift är premiärministern fullt beredd att göra denna eftergift. Gallant är emot.
Israeli Business Forum, som representerar en stor del av landets kapitalister, varnade Netanyahu för att avskeda Gallant och menade att beslutet skulle ”försvaga Israel i dess fienders ögon och leda till djupare sociala klyftor bland dess folk” samt ha en negativ inverkan på ekonomin. ”Premiärministern vet bättre än någon annan att alla ekonomiska indikatorer visar på att Israel går mot en ekonomisk avgrund och sjunker ned i en djup recession.”
Men Netanyahus intresse – politisk överlevnad – är inte nödvändigtvis i linje med kapitalisternas intressen just nu.
Det är inte bara de israeliska kapitalisterna som är oroliga. En rapport i ABC News citerar icke namngivna officerare från bland annat IDF som varnar för att Netanyahu ”driver Israel in i ett potentiellt katastrofalt krig med Hizbollah i Libanon”. Ett krig med Hizbollah ”är lätt att starta, men mycket svårt att avsluta”, sade en sådan tjänsteman under förutsättning att han fick vara anonym. ”Vi förlorar kriget, vi förlorar avskräckning, vi förlorar gisslan.” Artikeln menar att det finns ”allmänna farhågor om huruvida Israel har tillräckligt med ammunition, missiler och raketer/missilspridare för att försvara sig i en eventuell konfrontation med Hizbollah”.
I ett desperat försök att undvika ett regionalt krig som skulle dra in USA skickades en högt uppsatt Biden-rådgivare, Amos Hochstein, till Israel för att försöka övertala Bibi att inte invadera Libanon. Enligt källor till Axios insisterade Hochstein på ”att USA inte tror att en bredare konflikt i Libanon kommer att uppnå målet att fördrivna israeler ska återvända till sina hem i norr” och att ”ett fullskaligt krig med Hizbollah riskerar att leda till en mycket bredare och utdragen regional konflikt”.
Precis som tidigare ignorerade Netanhayu naturligtvis helt detta råd från USA och gjorde precis tvärtom. Han är mycket väl medveten om att USA i slutändan kommer att ställa sig på hans sida, oavsett oenighet om taktik eller strategi.
Omedelbart efter den 7 oktober skyndade Biden till Israel för att omfamna den galne premiärministern och berättade för honom i otvetydiga ordalag att USA stod på hans sida oavsett vad som hände. Genom att säga att USA:s stöd var orubbligt gav Biden i själva verket Netanyahu en blankocheck, som han löst in – inte bara en gång utan flera gånger.
USA-imperialismen har vid några tillfällen offentligt protesterat och till och med hotat att hålla inne med vapenleveranserna till Israel. Detta är dels för att blidka den amerikanska – vilket helt misslyckats – dels på grund av en genuin rädsla för de revolutionära följderna av Netanyahus agerande för andra regimer i regionen, som också är USA:s allierade och som Washington inte vill se störtas.
Den avgörande punkten är att den israeliske premiärministern mycket väl vet att USA i slutändan, när allt är sagt och gjort, alltid kommer att stödja Israel. Detta kommer att vara ännu mer sant i händelse av ett regionalt krig.
Så Netanyahu lyssnar på vad Biden och hans sändebud har att säga och fortsätter sedan att göra vad han tror är bäst för honom själv, oavsett det faktum att det ofta är motsatsen till vad USA just sagt till honom.
Samma Axios-rapport återgav Netanyahus svar till Hochstein: ”Israel uppskattar och respekterar stödet från Biden-administrationen, men i slutändan kommer Israel att göra vad som krävs för att upprätthålla sin säkerhet och få invånarna i norr att återvända till sina hem på ett säkert sätt.” Översatt från diplomatiskt språkbruk, bad han honom att ”dra åt helvete”.
Sanningen är att Netanhayu inte bryr sig ett dugg om säkerheten för invånarna i norr, på samma sätt som han inte bryr sig det minsta om ödet för den gisslan som tagits av Hamas och andra. Detta har till och med gisslans släktingar och stora delar av den israeliska allmänheten förstått. För honom är de bara pjäser i hans cyniska intriger.
Om vi undersöker attackerna mellan Libanon och Israel framträder den verkliga bilden. Israel har utfört mer än 80 procent av dessa attacker och dödat mer än 80 procent av offren. Många fler civila har evakuerats från den libanesiska sidan av gränsen än från den israeliska. Om vi skulle acceptera Netanyahus logik skulle Libanon vara berättigat att invadera Israel, inte tvärtom.
Eftersom Hizbollah upprepade gånger har sagt att dess attacker mot Israel är till stöd för Gazas befolkning och att de kommer att upphöra om ett avtal om eldupphör undertecknas mellan Israel och Hamas, skulle det enklaste sättet att garantera säkerheten för Israels medborgare i norr uppenbarligen vara att Israel förhandlar fram ett sådant avtal. Men just detta har Netanyahu avsiktligt saboterat.
I en ny rapport i Axios påstås att Bidens rådgivare Hochstein befann sig i Israel när Netanyahu, Gallant och höga militära tjänstemän fattade beslutet att genomföra terrorattacken, men att de inte sade ett ord till honom. Det ska ha varit först strax innan personsökarna började explodera som Gallant ringde USA:s försvarsminister Lloyd Austin och meddelade att en attack mot Libanon var nära förestående.
Återigen måste man ta sådana rapporter med försiktighet. Den enda källa som Axios hänvisar till är en icke namngiven ”amerikansk tjänsteman”, och USA skulle naturligtvis vara intresserat av att offentligt ta avstånd från attacken. En detalj i berättelsen lär dock stämma: att Gallant, som motsätter sig en Libanon-operation just nu, skulle ringa Lloyd Austin. Försvarsministern är den mest direkta amerikanska agenten inom den israeliska regeringen, och Lloyd Austin är känd för att tillhöra den något mindre krigshetsande falangen inom Bidenadministrationen. Men även om vi skulle acceptera att delar av denna rapport är sann, skulle det tyda på att Washington hade förhandskunskap om attacken, vilket är motsatsen till vad USA:s talesperson Miller bestämt hävdat.
Brännbart material kan antända ett regionalt krig
Israels attack mot Libanon är ännu ett vårdslöst drag av Netanyahu som hotar att trappa upp konflikten i regionen. Det har redan samlats gott om brännbart material. Det finns fortfarande en olöst fråga om Irans vedergällning för den israeliska attacken som dödade Hamasledaren Hanniyeh i Teheran. Iran är uppenbarligen inte intresserat av att provocera fram ett regionalt krig. Samtidigt kan man inte förlora ansiktet när man blir uppenbart provocerad av Israel.
De senaste dagarna har houthierna attackerat Israel med vad de hävdar var en hypersonisk missil. Det finns en del diskussioner om den exakta karaktären på det vapen som användes, men det står klart att det färdades i mycket hög hastighet, inte fångades upp av vare sig den amerikanska eller den franska flottan i regionen och delvis undvek det israeliska luftvärnet. Detta är en oroande utveckling för Israel. Hur houthierna lyckats tillverka eller skaffa sig ett så sofistikerat vapen är okänt. Det finns spekulationer om att det kan ha kommit från Iran.
Vi har sett västimperialismens hänsynslösa provokationer mot Ryssland i samband med kriget i Ukraina, och mer specifikt diskussionen om att låta landet använda brittiska eller amerikanska långdistansmissiler för att slå till djupt in på ryskt territorium. Det vore helt logiskt om Ryssland som svar på detta skulle vara intresserat av att förse USA:s fiender i Mellanöstern med vapen och teknik. Det har förekommit rykten i media om att en sådan leverans i augusti stoppades i sista stund till följd av saudiska påtryckningar på Ryssland.
Pro-iranska irakiska miliser har lovat att hjälpa Libanon i händelse av en israelisk invasion. USA är starkt exponerat i regionen och har militärbaser i flera länder, vilka kan bli mål för attacker.
Det exakta händelseförloppet går inte att förutse i förväg, men klart är att Netanyahu av egna skäl är intresserad av att trappa upp konflikten och att Israels terrorattack mot Hizbollah har gjort just detta.
En mans oansvariga, hänsynslösa handlingar hotar att utlösa en blodig konflikt som skulle orsaka fruktansvärd död och förstörelse. Israeliska tjänstemän har öppet talat om att ”bomba Libanon till stenåldern” och att förvandla Beirut till ett nytt Gaza.
Men Netanyahu är inte den enda som bär ansvar. Israel skulle inte kunna fortsätta sin mordiska kampanj i Gaza, eller hota med ett regionalt krig, om det inte vore för det orubbliga stödet från USA-imperialismen och Biden personligen. Om Washington helt skulle avbryta sitt militära och ekonomiska stöd till Israel, skulle IDF inte kunna fortsätta sitt ensidiga krig.
Detta är den kapitalistiska imperialismens natur under 2000-talet: fasor utan slut. Det är därför vi säger: ned med krigshetsarna! Om vi ska nå fred måste vi störta det ruttna system som ligger till grund för imperialism och krig.