SVT-dokumentären Israel Palestina på svensk TV 1958–1989 består av utvalda inslag från mediebevakningen. Den visar uppbyggandet av den sionistiska staten och utvidgningen av ockupationen – men också framväxten av det palestinska motståndet.
Från det första inslaget, som behandlar Israels upprättande och kriget 1948, vidare till sexdagarskriget, svarta september, Yom Kippur-kriget, kriget i Libanon och den första intifadan, får man en känsla för den historiska utvecklingen och hur den gestaltas i svensk media.
Bara i och med detta är dokumentären en välbehövlig påminnelse om att allt inte började den 7 oktober. I inslagen ser vi upprepade israeliska övergrepp mot den palestinska befolkningen, inklusive förvägran av demokratiska rättigheter, tvångsförflyttningar och regelrätta massmord. Det räcker med att nämna massakern i flyktinglägren Sabra och Shatila år 1982 i Libanon, där Israel såg på medan kristna fascistmiliser mördade 3000 civila palestinier.
Samtidigt visar dokumentären hur den svenska mediebevakningen förändras över tid. De första inslagen i dokumentären har en tydligt pro-israelisk vinkling. Israel framställs som ett land som får öknen att blomma – ett idealiserat folkhem för den judiska nationen. Om palestinier omnämns är det enbart som “arabflyktingar” och aldrig som just palestinier.
Landet framställs närmast som ett socialdemokratiskt mönsterland. Den så kallade “arbetarsionismen”, där nationalism kombinerades med statliga och kooperativa inslag i ekonomin, måste ha verkat lockande för de reformister som letade efter en kapitalism med ett mänskligt ansikte.
Efter sexdagarskriget 1967 märks dock en tydlig förändring i rapporteringen. Nu används ordet “palestinier” för första gången för att benämna invånarna i de ockuperade territorierna, och dessa får också komma till tals på ett sätt som de inte tidigare fått.
Denna förändring sammanfaller med framväxten av den antiimperialistiska rörelsen i Sverige, som först riktade sig mot Vietnamkriget, men snart spred sig till att även gälla Palestinafrågan.
Trycket från befolkningen tvingade regeringen och Socialdemokraterna att i ord positionera sig som anti-imperialister. Olof Palme blev till exempel den första västerländska ledaren som träffade PLO-ledaren Yassir Arafat i början av 1970-talet. Pressen underifrån speglas i nyhetsrapporteringen – samtidigt som Sveriges allians med USA fortsatte i det fördolda.
Precis mot slutet av dokumentären skildras utbrottet av den första intifadan 1987 – där folket på Västbanken och i Gaza reste sig i ett uppror mot ockupationsmakten.
Här gör dock dokumentärmakarna ett ganska märkligt val. Istället för att avsluta dokumentären 1989, vilket titeln antyder, hoppar de plötsligt fram till 1993 och undertecknandet av Osloavtalet.
Möjligtvis hoppades de att bilderna på Yassir Arafat och Yitzhak Rabin som skakar hand skulle inge hopp om fred i regionen. Men för de som vet vad avtalet egentligen innebar, nämligen en kapitulation och ett förräderi, får det snarare motsatt effekt.
För vår del ser vi hellre tillbaka till intifadans revolutionära traditioner, som visar en glimt av den masskamp som utgör den enda vägen till verklig befrielse.