Tiden av lugnt klassamarbete och stabila regeringar är förbi. Samtliga traditionella partier är eller har varit i kris under det senaste årtiondet, och vi har sett tre regeringskriser och hot om nyval på lika många år. Sverige är på väg i samma riktning som resten av världen, med växande instabilitet och återkommande politiska kriser.
I centrum för den senaste krisen var skandalen kring Transportstyrelsens säkerhetsläckor. Man hade privatiserat olika register till företaget IBM, med alltifrån skyddade identiteter till militära fordon och svenska agenter. Som gamar kring ett kadaver har borgerligheten tävlat om att tjuta högst om hotet mot Sveriges säkerhet, om regeringsoduglighet, om den och den ministerns agerande, och så vidare. De är desto tystare om att det var den borgerliga regeringen som beslutade om privatiseringen.
Högern griper efter halmstrån i jakt på något som kan framställa den nuvarande regeringen som svag och inkompetent, så att de själva verkar starka och ”regeringsdugliga” i jämförelse. Deras politik – fackfientliga attacker, hårdare repression, lägre löner för de sämst betalda, sämre sjukförsäkring och a-kassa, privatiseringar, och så vidare – är av någon anledning inte särskilt populär.
Moderaterna har backat med nästan tio procentenheter på ett år till runt 15–16 procent, bland annat på grund av sitt utspel om att regera med Sverigedemokraterna. Trots stora ord är högern svag och splittrad. Med inviter från Löfven, och öppningar från både C och L, verkar utsikten om en blocköverskridande regering alltmer trolig. En sådan regering skulle bildas med ursäkten att hålla Sverigedemokraterna utanför, men skulle tvärtom öka SD:s stöd och inflytande. De skulle framstå som en verklig opposition.
Då skulle också ett radikalt Vänsterpartiet ha utmärkta möjligheter att växa. Men sedan valet 2014 har vänstern, trots ultimatum och hot, i praktiken fungerat som ett stabilt och pålitligt stödparti för regeringen. Frågan om förbud mot vinster i välfärden som landat i ett tandlöst förslag på vinstbegränsning, vägran att investera mer i välfärden, flyktingfrågan, och nu senast attacken på strejkrätten, är några exempel på hur högerpolitiken fortsatt. Men istället för att bryta samarbetet har Vänsterpartiet försökt trolla med knäna för att framställa regeringens politik som ”ett steg i rätt riktning”.
I Almedalen förklarade Jonas Sjöstedt att han till och med är beredd att ”hitta överenskommelser” med allianspartierna, eftersom det kommer att bli ”en väldigt besvärlig situation” efter valet.
Detta är, lindrigt uttryckt, ett mycket stort misstag. Vänsterpartiet har ingenting att vinna på att hjälpa Socialdemokraterna att bilda regering med högerpartierna för ”stabilitetens” skull. Det är inte ett arbetarpartis uppgift att skapa stabila regeringar som kan vidmakthålla den kapitalistiska utsugningen på ett effektivt sätt, utan att kämpa för ett annat samhälle och föra en socialistisk politik som förbättrar arbetarklassens liv. Om Vänsterpartiet inte kan bilda en regering för en sådan politik, det vill säga om de inte får majoritet, så är det dess plikt att förbli i opposition och stenhårt kritisera och mobilisera till kamp mot varje regering som genomför attacker mot arbetarklassen.
Melenchóns framgångar i presidentvalet i Frankrike, Corbyns framgångar i Storbritannien, Sanders popularitet i USA, Podemos framgångar i Spanien – och så vidare – visar att ett radikalt alternativ kan få masstöd. Men om Vänsterpartiet går in i valet med målet att skapa ett gott samarbetsklimat med högerpartier i en ”besvärlig situation”, kommer det att allvarligt undergräva partiets möjligheter att bli en stark attraktionspunkt till vänster.
Vi går mot en period av stormig klasskamp, ekonomiska kriser och växande politiskt kaos. En sådan period kräver ett revolutionärt massparti som kan stötta och leda den kamp som uppstår – mot borgarklassen och mot regeringen. Vänsterpartiet borde ta som mål att spela den rollen, och det är detta som vi marxister kommer att ta kamp för: mot högersvängen i Vänsterpartiet, för det revolutionärt socialistiska alternativ som arbetarklassen behöver, och för en revolutionär vänsterregering. Inga klassöverskridande samarbeten! För en oförsonlig kamp för socialism!