”Inflationen. Varför ökar priserna – Ett marxistiskt svar” är en översättning och bearbetning av en engelsk pamflett, som gavs ut 1977 av tidningen Militant i England. Militant gavs ut av den marxistiska tendensen i den brittiska arbetarrörelsen som nu representeras av IMT i Storbritannien. Trots att det är länge sedan den gavs ut första gången, och exemplen från Sverige är något föråldrade, innehåller den många intressanta och högst relevanta förklaringar och analyser, särskilt gällande just löneökningar och inflation. Därför har vi valt att återpublicera den, till förmån för våra läsare.
Inflation har under de senaste åren blivit ett fult ord i vanligt folks öron. Lönerna har helt enkelt inte hållit jämna steg med prisökningarna. Mellan 1976 och 1978 steg konsumentpriserna med 23 %, medan lönerna för industriarbetare bara ökade med 14 %. Konkret innebar detta, att två månadslöner gick förlorade under 1977 och 1978. Inflationen har varit den synliga boven i dramat och orsakat det första fallet i levnadsstandarden sedan andra världskriget.
Men trots reallönesänkningarna fortsatte priserna att stiga. År efter år har SAF-direktörer och deras lierade i de olika borgerliga regeringarna försäkrat oss att nästa år – ta i trä – då ska minsann inflationen vara nere i hyfsade siffror och utrymme finnas för löneökningar. Men tills dess måste ”vi alla gemensamt” dra åt svångremmen, både i form av krympande plånbok och social nedrustning.
Bakom sig har man en hel kår av nickedockor, och nationalekonomer som Assar Lindbeck, vilka gladeligen åtagit sig uppgiften att förklara för arbetarna att de måste ”hålla igen”.
För att kunna bekämpa åtstramningen måste vi förstå på vilka punkter deras argument inte håller streck. Vi måste förstå hur den kapitalistiska ekonomin fungerar.
För att göra detta, har vi ett överlägset instrument till vårt förfogande, marxismen. Marxistisk ekonomi visar oss verkligheten just som den är, utan att slå dunster i ögonen på folk med hjälp av en närapå obegriplig jargong, med uttryck som ”balanserade budgetunderskott” eller ”ekonomins reala likviditet”.
Är den enes löneökning den andres prishöjning?
SAF och borgarpressen försöker hela tiden få dig att tro all det är löneökningarna som skapar inflationen. De hävdar att lönehöjningarna leder till högre varupriser för konsumenterna, det vill säga dig, på samma sätt som att ett företag som använder olja som bränsle, har att välja mellan att vältra över bördan av en oljeprishöjning på konsumenterna eller att gå i konkurs. Så i slutändan skulle du inte få det bättre än tidigare.
Detta argument verkar övertygande vid första påsyn. Ingen ser ju löneökningar som en framgång, om de omedelbart äts upp av prisstegringar. De sista åren har fackligt aktiva känt sig fångade i ett ekorrhjul – de springer fortare och fortare men kommer ändå ingen vart.
Men en viktig fråga som vi måste ställa oss, är vilka priser som har stigit snabbast. Hur förklarar förespråkarna för teorin om löneinflation att markpriserna stiger snabbare än andra priser, trots att här inte finns någon lönekostnad med i bilden, eller att matpriserna stigit mer än priserna i genomsnitt? Detta trots att en stor del livsmedel produceras av arbetare i u-länder, med löner under existensminimum.
Vidare har Argentina en av de högsta inflationsnivåerna i världen, och detta i ett land där fackföreningar är förbjudna, så löneökningar bär sannerligen inte ansvaret för detta.
Nej, lönenedskärningarna i Sverige och andra länder borde ha lärt oss åtminstone en sak: Att lönehöjningar inte är orsaken till inflationen. För om de skulle vara det, hur kan det då komma sig att priserna stiger snabbare än lönerna?
Priset
Om vi vill förstå inflationens verkliga ursprung, måste vi förstå hur priset på en vara bestäms. Om man tittar i läroböcker i nationalekonomi, menar de att priserna bestäms av utbud och efterfrågan.
Det finns ett element av sanning i detta. Riksdagen sätter inte pris på en burk ärtor eller en tomat, utan de låter priset avgöras av ”förhandlingspositionen” hos affärskedjan gentemot dess kunder. Ett varuhus mitt i stan, som konkurrerar med flera liknande varuhus, måste hålla nere priserna på åtminstone en del varor för att locka till sig kunder. Småbutiker, däremot, kan hålla högre priser. Antingen köper man varorna till givet pris eller så tvingas man avstå.
Men oberoende av hur mycket priset på en burk bönor i tomatsås varierar mellan olika butiker, kostar den alltid mindre än en skördetröska eller en villa. Varför? Naturligtvis därför att produktionskostnaden är mycket högre för skördetröskan. Priserna varierar alltså i enlighet med lagen om tillgång och efterfrågan, men variationerna avviker aldrig mer än till en viss gräns, från ett medelvärde som avgörs av tillverkningskostnaden.
Men hur mycket säger egentligen detta? Vad är kostnaden för att bygga ett hus? Ja, den kan sönderdelas i kostnad för cement, takplåt, trä, spik, glas och så vidare, samt byggnadsarbetare, glasmästare etc. Vad bestämmer då kostnaden för allt detta? Kostnaden för takplåt, för att ta ett exempel, avgörs i sin tur av kostnaden för råvaran samt lönerna för arbetare inom stålindustrin.
Men råvaran samt maskinbyggnaderna och maskinparken är också tillverkade av arbetare. Därför kan alla kostnader i sista hand brytas ned till kostnaden för arbetet. Med hjälp av den enda gemensamma faktorn, – arbetstiden – kan priserna på olika varor jämföras. Så när man säger att genomsnittspriset bestäms av tillverkningskostnaden, menas den nödvändiga arbetstiden för att tillverka en vara.
Nästa problem är: Var kommer vinsten ifrån? För kapitalägarna sysslar inte med välgörenhet, som vi alla vet. Deras enda mål är att göra sig slantar på bekostnad av sina medmänniskor. Det vore meningslöst, från deras utgångspunkt, att köpa bomullstyg, symaskiner, energi och arbetskraft, kombinera allt detta för att tillverka skjortor och pyjamas och sedan sälja varorna för deras produktionskostnad.
Det är inte något tillfredställande svar att säga att ifall löner, råvaror och så vidare kostar 50 kr så lägger man på 5 kr eller så för att få 10 % i vinst. Om man verkligen gjorde så skulle andra kapitalister, som man är beroende av, göra på samma sätt. Det bomullstyg som förr kostade 20 kr skulle gå upp till 22 kr och så vidare.
Ingen skulle tjäna på detta. Det skulle i slutändan få samma effekt som om varje kapitalist stal 10 kr från alla andra kapitalister. De skulle alla ha vunnit 10 kr och förlorat lika mycket.
Naturligtvis försöker alla kapitalägare lura varandra och arbetarna förstås, men det kan i sig inte förklara deras rikedom.
Lön, pris och profit
Källan till vinsten (eller profiten) finner man i själva produktionsprocessen. På uttrycket ”arbetsmarknaden” låter det som om arbetaren betalas det fulla värdet av det arbete han lägger ner i en vara. Men för att profiten ska kunna existera, kan inte arbetaren betalas för hela sitt arbete. Om han arbetar 8 timmar per dag motsvarar hans lön kanske fem timmars arbete, medan de övriga tre timmarna ger kapitalägaren hans vinst.
Samma sak kan sägas om varje enhet arbetaren tillverkar. Varorna säljs och kapitalägaren använder en del av behållningen för att betala råvaror, maskiner och byggnader tillderas fulla värde. Resten, som representerar det nya värde som arbetaren tillfört varan i produktionsprocessen, delas upp mellan löner och vinst.
Arbetaren betalas alltså inte för hela sitt arbete. Vad bestämmer då hans lön? Jo, kostnaden för hans uppehälle. Detta innebär inte nödvändigtvis precis så mycket pengar att han överlever på en kost enbart av konserverade bönor och blodpudding (fast arbetsköparen kommer att försöka med detta, om man inte protesterar). Men det är meningen att du ska få slut på pengar i slutet av månaden och därför tvingas tillbaka till kapitalägaren, med mössan i hand, och be om det stora privilegiet att ännu en månad få utföra det arbete han själv aldrig skulle drömma om att göra. Kapitalisterna kan gå i land med detta, eftersom de mellan sig har monopoliserat produktionsmedlen (den utrustning som behövs för att tillverka varorna).
Arbetarna har ståplats. Dyrt betald, i den värld de själva skapat med sitt arbete, omgärdade av skyltar som säger: PRIVAT EGENDOM. HAR DU PENGAR KAN DU KOMMA ÖVER TILL VÅR SIDA. ANNARS…….STICK!
Eftersom arbetarna inte betalas för hela sitt arbete, då lönen inte motsvarar arbetets värde, kan inte stigande reallöner skapa prisstegringar. Om arbetaren får mer, måste arbetsköparen klara sig med mindre. Det är detta klagolåten om löneinflation verkligen gäller: En allmän löneökning medför en vinstminskning, inte en prisstegring.
Men varför kan din ”arbetsgivare” inte vältra över bördan av lönestegringarna på någon annan? Därför att konkurrensen gör, att han måste hålla sina priser nere, eller gå i konkurs.
Mot detta kanske någon skulle säga: ”Ni marxister brukar ju alltid prata om monopol i andra sammanhang. Vad du just sagt gällde kanske under den ’fria konkurrensens’ tidevarv, men nu för tiden kan monopolen säkerligen skjuta över kostnadsökningar på konsumenterna.”
Visserligen var Marx den förste att påpeka, att en monopolisering oundvikligen skulle uppstå ur den fria konkurrensen. Men till och med ett fullständigt inhemskt monopol möter fortfarande konkurrens på den internationella arenan.
För att ta ett exempel, så har Volvo monopol i Sverige på tillverkning av jordbrukstraktorer, men har ändå utländsk konkurrens genom engelska Ferguson.
Naturligtvis försöker varje kapitalist ta ut mesta möjliga och monopolisterna har större möjligheter, men det finns begränsningar för deras möjlighet att höja priset.
Om Volvo gjorde 20 % vinst på grund av monopolprissättning, medan Ferguson fick nöja sig med 10 %, skulle direktörerna på Ferguson strax översvämma Sverige med sina produkter och detta till ett lägre pris än Volvo.
Då skulle Volvo, i sin tur, tvingas minska sina påslag och därmed priset för att inte slås ut från marknaden. Slutresultatet skulle bli ett priskrig som reducerar marknadspriset till varans verkliga värde.
Även om Volvo och Ferguson sinsemellan beslutade att dela upp världsmarknaden mellan sig och respektera varandras supervinster, skulle andra svenska och utländska kapitalägare titta med förtrytelse och avundsjuka på Volvos årliga 30 %-iga vinst, medan de själva inte fick ut mer än 4 %. Till slut skulle de tvingas, om inte annat på grund av påtryckningar från aktieägarna, att ändra produktionsinriktning från kex, tändstickor och bilar till den mer lukrativa traktorbranschen. Även här blir resultatet handelskrig och en minskning av profiten till den genomsnittliga.
Om monopolen verkligen var otillgängliga för angrepp på sina profiter genom att lönerna höjdes, skulle de heller inte anstränga sig alltför mycket för att bekämpa krav på löneförhöjningar. Men i verkligheten kan vi se hur man är beredd till och med att ”acceptera” stora produktionsbortfall som resultat av lönestrejker, för att slippa höja lönen.
Och om företaget trots allt befann sig i en helt trygg position, vilket kan gälla enskilda monopol för en kort period, varför skulle de då vänta tills lönestegringar ”nödvändiggör” prishöjningar? Deras attityd kunde då kanske beskrivas som: ”Vackert väder idag. Dags att höja priserna”. Här är det alltså själva monopolställningen, inte lönerna, som orsakar inflation.
Någon kanske hävdar att lönerna kan skapa inflation på så sätt att affärsinnehavarna märker att arbetarna har tjockare plånböcker, efter en löneförhöjning, och därför höjer priserna. Detta kan ske för en begränsad tidsperiod. Men, eftersom kapitalisterna får det lite sämre genom löneförhöjningen, kommer efterfrågan på de varor de brukar köpa att minska. Genom detta tvingas affärsinnehavarna att sänka priserna på dessa varor.
Vidare får krogägarna sälja mer starköl och mindre konjak och champagne, och tobakshandlarna fler paket Blend och Prince och färre feta cigarrer. Detta innebär, att kapitalisternas vinster stiger i produktionen av konsumtionsvaror för dig och mig, och sjunker i tillverkningen av varor for kapitalägarnas egen lyxkonsumtion. Då ändrar kapitalisterna insatsen av sina produktionsresurser till att tillverka mer varor som arbetare efterfrågar. Allt för att få högre vinst.
Så den slutgiltiga effekten av en lönehöjning blir en utökad produktion av till exempel Blend och starköl i proportion till arbetarnas ökade köpkraft och inte en långsiktig prisökning på dessa varor.
Det finns inget självskrivet samband mellan lönenivån och priserna, som löneinflationsteoretikerna påstår. Till exempel är lönerna ca 50 % högre i Sverige än i England, men svenska företag har ändå konkurrerat ut engelska på marknad efter marknad genom att hålla lägre priser.
Detta är möjligt, eftersom svenska företag har betydligt högre produktivitet, det vill säga produktion per arbetstimme, än England.
På samma sätt har kostnaderna för att tillverka miniräknare (och därmed priset) sjunkit dramatiskt under de senaste tio åren, trots att lönerna för dessa arbetare stigit. Förklaringen till detta fenomen är utvecklingen i monteringsteknik och de tekniska framsteg som gjorts i att framställa komponenter. Detta har möjliggjort att en betydligt kortare arbetstid tas i anspråk för att tillverka en räknare.
Man kan till och med hävda, att ett högt löneläge leder till lägre priser, eftersom de driver kapitalägarna att införa nya produktionstekniker.
Redan på 1700-talet hade USA en högre lönenivå än de industrialiserade länderna i Europa. Orsaken till detta var, att USA hade en ständig brist på arbetare, medan det i Europa fanns en reservarmé av arbetslösa, vilket arbetsköparna utnyttjade som en buffert mot högre löner och fackföreningar.
Förklaringen till arbetskraftsbristen i USA var, att de flesta amerikanska arbetarna stannade kvar i fabrikerna på östkusten, bara precis så länge att de förtjänat nog med pengar för att resa västerut och slippa löneslaveriet. Så redan på ett mycket tidigt stadium tvingades de amerikanska kapitalägarna att införa arbetsbesparande tekniker för att höja produktiviteten.
Detta är en viktig förklaring till den amerikanska kapitalismens snabba utveckling, till att konkurrera ut äldre industriländer i Europa på område efter område.
Naturligtvis går det också att finna exempel där låga priser hänger ihop med låga löner, textilindustrin i Sydostasien är ett sådant.
Den grundläggande lärdomen är dock, att produktiviteten, inte lönenivån, är avgörande för att förklara prisnivån i en kapitalistisk ekonomi. Detta eftersom produktiviteten bestämmer den mängd arbete som behövs för att tillverka en vara.
Inflation: De verkliga orsakerna
Vad är då den verkliga förklaringen till prisstegringar?
Det vore dumt att ge ett enda svar, för att förklara varför varje enskilt pris stiger i ett land vid en viss tidpunkt. En mängd faktorer kan ligga bakom.
Vad som framför allt diskuterats i Sverige och de flesta andra länder, är oljeprishöjningarnas effekt på inflationen.
Oljan är den viktigaste energikällan, såväl för elproduktion som för uppvärmning och transporter. Den är också en viktig råvara till industrin. Så, när oljepriserna stiger, ökar kostnaderna för att tillverka i princip alla varor, vilket naturligtvis fungerar som rödsprit i inflationens öppna brasa. Men världsinflationen fanns även före den så kallade oljekrisen.
Vad är då den viktigaste och grundläggande orsaken till inflationen? För att besvara den frågan måste vi förstå hur penningsystemet fungerar.
I en kapitalistisk ekonomi praktiseras inte byteshandel, utan varor byts mot pengar. Användandet av pengar möjliggör en uppdelning av arbetsuppgifterna i världsskala och därmed en världsmarknad.
Trots att en varas värde bestäms av det arbete som är nedlagt i det, går vi ju inte in i en konfektaffär för att köpa en chokladask och blir krävda på 50 arbetsminuter, utan vi överräcker 25 kr till butikspersonalen. Med andra ord bestäms varors värde av det nedlagda arbetet, men uttrycks i en motsvarande kvantitet pengar.
Vad är det då som ger värdelösa pappersbitar och knappar av billig metall dess köpkraft? Jo, staten slår fast att en bit papper med ett visst mönster på ska vara värt 10 kr. Tyvärr bestämmer de däremot inte hur mycket man kan få för den summan. Den ger oss inte ens hälften så mycket som den gjorde för 10 år sedan.
Pengar är egentligen en papperslapp som ger dig rätt till en del av ett samhälles tillgångar. Om man ger ut tio papperslappar, som var och en ger innehavaren rätt till en lika stor bit av en tårta, så får du en tiondels tårta även om det står: ”l/2 tårta” på varje lapp. Med andra ord bestäms pengars värde av mängden (antalet papperslappar) och samhällets tillgångar (tårtans storlek).
Hur uppstår då inflation? Om vi förenklar verkligheten avsevärt, kan vi anta att du bestämmer dig för att ha en fest. Du är dessutom trött på knytkalas där folk tar med sig lite chips, fast de utan hämningar slukar din sallad och dina varma smörgåsar. Därför beslutar du att ta ut en viss summa av alla och köpa maten själv. Som bevis för betalning får man en biljett.
Då inträffar att ortens SSU-klubb beslutar att bjuda in sig själva till festen och använder kopieringsapparaten till att förse alla medlemmar med biljetter. De slår ner på din sallad som en hord hungriga gräshoppor och på otrevligast tänkbara sätt tvingas du inse att dina ”pengar” förlorat sitt värde eftersom det finns mer ”pengar” i omlopp än det finns tillgångar.
Inflation är en slags stöld av en del av samhällets tillgångar, genom att försämra valutan. Den är därför mer att likna vid förfalskning än bankrån, eftersom det senare är ett öppet och våldsamt sätt att överföra resurser på. Så, inflationen gäller i huvudsak inte stigande kostnader, eller att varornas värde stiger, utan att pengarnas värde sjunker.
Hur fungerar denna process i ett modernt kapitalistiskt samhälle? Eller: Vilka krafter arbetar för tillverkning av pengar, som ett medel att styra resurser mot sig själva?
Marx om pengar
Pengar utgjordes ursprungligen av de värdefulla metallerna – guld, silver och koppar.
Från kapitalisternas utgångspunkt är guld en vara, som vilken annan som helst. Om guldproduktionen inte ger åtminstone den genomsnittliga avkastningen på insatsen (eller profitkvoten) börjar de istället tillverka hängslen, traktorer eller något annat som är mer lönsamt.
Därför bestäms guldets värde, på lång sikt, på samma sätt som vilken vara som helst, nämligen genom arbetstiden som är nödvändig för tillverkningen och genom att kapitalisterna flyttar sitt kapital från den ena till den andra sektorn i sitt sökande efter snabba pengar.
Varor värdesätts gentemot pengar. Så när guldmynt var betalningsmedel fick man kanske en tunna sill för ett guldmynt, eftersom bägge varorna motsvarade lika mycket arbete. Och guld var den allmänt accepterade ersättningen för varor, eftersom den efterfrågades överallt.
När de lokala kungarna började indela guldet i mynt förändrades inget av detta, i princip. Kungens sigill var endast ett intyg på en viss vikt guld. Från Robert L. Stevensons bok Skattkammarön kommer du kanske ihåg att Billy Bones avlider i ett slaganfall efter det att han fått ”det onda ögat” av den blinde Pew. Då bryter mamman till huvudpersonen Jim upp Billy Bones sjömanskista, för att få betalt för hans vistelse i hennes gäststuga. Det är här hon finner skattkartan, men också dubloner, det vill säga åttakantiga guldmynt, och andra slag av exotiska piratguldmynt. Hon räknar fram deras värde genom att jämföra deras vikt med vikten hos en sovereign, det engelska guldmyntet. Hon kan göra det, eftersom guld är en objektiv värdemätare som förkroppsligar en viss mängd arbetstid. Så om en dublon väger dubbelt så mycket som en sovereign, är den värd dubbelt så mycket.
Vid en given tidpunkt behövs en viss summa pengar för att cirkulera de tillverkade varorna. Och guldproducenterna kommer att ”dumpa” marknaden lika lite som några andra kapitalister. Vid första tecken till överproduktion tvingas branschens kapitalister att konkurrera genom prissänkningar. På så sätt minskar profiten och kapital förs över till mer lukrativa områden.
Det har sagts om den här tiden, att ingen betalade fullt pris eftersom mynten alltid blev lättare genom att ligga och nötas i fickan. 1819 beräknades att av de metallmynt till ettvärde av ca 380 miljoner engelska pund som cirkulerade i Europa, hade 19 miljoner försvunnit genom nötning.
Men så länge guld enbart fungerar som cirkulations- eller betalningsmedel finns ingen anledning varför ett något nött guldmynt inte skulle accepteras som värt lika mycket som en nypräglad sovereign. Och går detta, ja då går det också att ersätta guldmynten med papperspengar i motsvarande mängd. Det finns inget skäl till att detta skulle verka inflationsdrivande.
Kvantitetsteorin eller ”monetarismen”, som förespråkas av Milton Friedman och andra ekonomer på högeryttern, hävdar att pengar är en värdesymbol, vare sig det gäller guld eller papperspengar. Pengars värde antas alltså enbart bero på kvantiteten pengar i cirkulation, i relation till mängden tillverkade varor.
Från detta antagande drar de slutsatsen, att inflationen orsakas av att regering och riksdag trycker sedlar för att betala för ”överdrivna” offentliga utgifter. Därför, menar de, borde samhället strypa de offentliga utgifterna och återvända till den gamla goda tiden då laissez-faire-politiken (ungefär ekonomi utan statlig inblandning) satt i högsätet, om inflationen ska stoppas.
Eftersom marxister ibland anklagas för att vara ”monetarister”, måste de avgörande skillnaderna mellan Marx och kvantitetsteoretikerna påvisas.
För Marx var papperspengar en symbol för guld: ”Antalet pappersedlar avgörs alltså av den kvantitet guld de ersätter i cirkulationen, och eftersom de är värdesymboler bara så länge de ersätter guldmynt, avgörs deras värde av mängden papperspengar. Så medan kvantiteten guld i varucirkulationen enbart beror av varupriserna, avgörs värdet på pappersedlarna i omlopp endast av mängden.” (Till kritiken av den politiska ekonomin.)
Han fortsätter med att visa, att om staten ersätter 14 miljoner pund i guldmynt, inte med samma summa i sedlar, utan med 210 miljoner i sedlar, så får vi inflation. Varje pund kommer då att representera endast en femtondel av den ursprungliga guldmängden.
Till skillnad från monetaristerna, som ”finner” inflationens orsak i de offentliga utgifterna till följd av ”de sjukliga socialistiska utväxterna i världen”, visar marxister attinflationen är ett resultat av krisen i själva produktionsprocessen.
Eftersom vi idag har pappersvaluta. som inte är växlingsbar i guld, måste inflationen skapas av sedelpressarna. De måste trycka upp mer sedlar än vad som behövs för att cirkulera varorna. Vad vi måste ta reda på är varför detta sker.
Kredit
Hitintills har vi betraktat pengar som ett medel att cirkulera producerade varor. Men alla som någon gång har handlat på krita, genom att exempelvis skriva under ett avbetalningsbrev, vet att full betalning inte alltid förekommer samtidigt som köparen får varan. Pengar är alltså mer än ett cirkulationsmedel. Pengar är ett betalningsmedel.
Hur uppstår krediten i ett kapitalistiskt system och vilken funktion fyller den? Ja, försök tänka er in i ett kapitalistiskt system utan kredit:
En kapitalist kanske behöver en månad för att tillverka en vara och ytterligare två för att sälja den. Innan han har fått betalning kan han inte återuppta produktionen.
Om det kostar honom 100&bnsp;000 kr i cirkulerande kapital (pengar för löner och råvaror) för att tillverka en vara i en månad, behöver han 400 000 kr för att starta och hålla produktionen igång under hela perioden. Inte förrän efter den trettonde veckan får han ju tillbaka sitt första utlägg (med en nätt summa vinst, förhoppningsvis).
Om han bara har 100 000 kr, vad gör han då? Ja, han kan naturligtvis hålla tillverkningen igång bara en tredjedel av tiden, men det är omöjligt att i längden anställa arbetare under en månad och sedan låta dem gå arbetslösa i två.
Ett annat alternativ är att han bara utnyttjar en tredjedel av produktionskapaciteten och på så sätt bara behöver spendera 33 000 kr varje månad.
Men i bägge fallen kommer två tredjedelar av någons penningkapital att ligga outnyttjat, antingen som osålda varor eller som pengar i madrassen, istället för att utvidga produktionen.
Och situationen är till och med värre än vid första påsyn: Låt oss anta att vår kapitalist har investerat 10 miljoner kr i maskiner, som beräknas fungera i 10 år. Varje år måste han då lägga undan (göra avskrivningar) på 1 miljon kr för att kunna köpa nya, likvärdiga maskiner om tio år. Så även här hittar vi stora kapitalsummor som inte används.
Vad som gäller för den enskilde kapitalisten gäller också för systemet som helhet. Alla kapitalister sitter då och då med stora penningsummor som de inte kan använda i produktionen och är en tid senare i skriande behov av pengar.
Dessa problem kan bara lösas genom uppkomsten av ett kreditsystem. Vi får finanskapitalister, som åtar sig att betala för industrikapitalisternas varor omedelbart, så att dessa genast kan återuppta produktionen och därmed undvika att låta pengarna ligga oanvända.
Detta kan gå till så, att finanskapitalisterna betalar industrikapitalisten, genom att utfärda en så kallad växel.
På denna står, att innehavaren kan lösa in papperslappen om två månader (det vill säga då finanskapitalisten sålt varorna) mot reda pengar.
Med denna växel i handen går industrikapitalisten genast till en bank, som köper växeln av honom och betalar summan som står på den minus bankens förtjänst.
Sammanfattningsvis får alltså industrikapitalisten pengar omedelbart, så att han kan återuppta produktionen, finanskapitalisten/mellanhanden säljer varorna och försäljningssumman (minus mellanhandens vinst) hamnar i banken efter två månader.
Alternativt kan mellanhanden betala kontant, men då med pengar som han i sin tur lånat.
Vanligtvis är det en hel kedja av banker, finanskapitalister, detaljhandlare och så vidare, som lika lite som industrikapitalisten vill ha sina pengar bundna i osålda lager.
Men hur det nu är beviljas ändå kredit, varorna byter ägare mot pengar som utbetalas senare och kreditgivarna tar hem en del av kakan genom sin ränta.
Här kommer bankerna, kapitalismens mellanhand och bokhållare, in. Om en kapitalist har penningkapital liggande overksamt, erbjuder de honom ränta om han är beredd att deponera pengar hos dem.
Så då en annan kapitalist behöver mer pengar för att hålla produktionen igång, kan bankirerna låna ut den förste kapitalistens pengar, fast till en högre ränta. Det blir då lönsamt för en kapitalist som gör 10 % profit att utöka produktionen utöver sin egen kapitaltillgång, även om han måste betala 5 % ränta till banken.
Bankerna skaffar sig gradvis kontroll över samhällets alla penningtillgångar. Förutom kapitalägarnas drar de till sig arbetarnas och främst medelklassens besparingar och ställer dessa till kapitalägarnas förfogande – mot ett visst vederlag förstås.
Så den moderna kapitalismen utvecklas först från metallmynt med ett verkligt värde, sedan till symboliska papperspengar som ges ut av staten, och till sist allt mer till byte av räkningar utan pengars inblandning.
För vad är pengar i ett modernt kapitalistiskt samhälle? Inte enbart sedlar och mynt i varje fall. Om en kapitalägare skulle köpa en ny fabrik, skulle han behöva en skottkärra, om inte en lastbil, för att kunna betala i reda pengar! I verkligheten skriver han under en check, som svarar mot hans bankkonto.
Bankerna har, i sin tur, ett nätverk av kontakter för att byta checkar mellan sig. Så om SE-banken vid dagens slut visar sig vara skyldig Handelsbanken 10 miljoner kr, medan Handelsbanken är skyldig SE-banken 10,1 milj kr, gör de bara upp om mellanskillnaden.
Betalning i reda pengar begränsas allt mer till att enbart gälla detaljhandeln, och även här blir checkbetalning, men framför allt kreditkort, allt vanligare. I den övriga ekonomin sker transaktioner genom att i efterhand justera de ekonomiska mellanhavandena.
Kreditexpansionen
Hitintills har vi antagit att bankerna, de huvudsakliga penningutlånarna, endast har lånat ut pengar som verkligen existerar, så att den totala utlåningen aldrig är större än den summa pengar som tidigare deponerats i banken. I verkligheten gäller dock inte detta.
Bankerna märkte, i ett tidigt skede, att en stor del av de pengar som sattes in hos dem låg orörda i åratal. Och som de totalt dominerande penningutlånarna hade bankerna fullt förtroende. Man antog till exempel att om en kund drog över sitt konto, så hade banken tillgångar att täcka underskottet.
Detta förtroende gjorde, att bankerna frestades att låna ut mer pengar än man hade i bankvalven.
Detta kan man göra, om man lånar ut till en kapitalist som gör vinst, eftersom pengarna snart kommer tillbaka till banken. Om inte alla inlånare plötsligt vill ha ut sina pengar, så skulle ju heller ingen lidit av detta eller ens märkt skillnaden.
På så sätt kan förekomsten av kredit utvidga samhällets produktion, utan att begränsas av de enskilda kapitalisternas penningtillgångar.
Kapitalisten å sin sida, blir lycklig eftersom han genom att låna ut pengar till, säg 5 % ränta, kunnat utvidga produktionen och göra en vinst på 10 % på det investerade kapitalet.
Här ser vi uppkomsten av räntebärande kapital, genom att en del av mervärdet går till finanskapitalet i form av ränta, och då vanligtvis till bankerna.
Två processer är nu igång. För det första lånas oanvända pengar ut mot ränta till industrikapitalisterna, antingen direkt eller genom bankerna. För det andra kan bankerna ”skapa” pengar, som sen lånas ut till industrikapitalisterna, i förhoppningen att den extra summa pengar som kommit ur ingenstans ska materialiseras i produktionsprocessen.
Inte ens denna senare process är nödvändigtvis inflationsskapande.
Kapitalisten tar ett lån som han spenderar på löner, råvaror och maskiner. Då uppstår en ökad efterfrågan på dessa varor i ekonomin. Andra kapitalister drar också över sina konton. Också de vill ha mer råvaror och maskiner och ger sina arbetare mer pengar att köpa konsumtionsvaror för.
Härigenom får de alla lite extra profit på grund av den ökade försäljningen, förutom att de kan betala tillbaka till banken motsvarande sina överskridna konton plus bidraget tillbankens vinst.
En effekt av att sätta mer pengar i kapitalisternas händer, för köp av råvaror och maskiner, är att försäljarna av dessa varor får en möjlighet att höja priset.
Men kreditens inflatoriska verkningar beror framför allt på konsumtionskrediten. De senaste åren har denna ökat dramatiskt och den största kreditexpansionen har staten stått för genom ökningen av statsskulden.
Om konsumenterna får mer pengar att spendera (och kom då ihåg att pengar inte behöver existera fysiskt som sedlar eller mynt, betalning kan också ske med exempelvis check), så kommer ju mer pengar i omlopp i ekonomin utan att varumängden ökat, vilket resulterar i inflation.
Vad är fiktivt kapital?
Vi har redan sett, att pengar i en modern kapitalistisk ekonomi inte bara är sedlar och mynt. När man säger att inflationen i grunden är orsakad av en ökning av penningmängden, betyder inte detta att regeringen bara ökar takten på sedelpressarna. Nej, ökningen av antalet sedlar är vanligen en verkan av högre priser, det krävs helt enkelt mer pengar för att cirkulera varorna.
Regering och riksdag spelar dock inte en oviktig roll i att stimulera inflationen men har, som vi strax ska se, inte fullständig kontroll över den.
I den moderna kapitalismen är det inte bara symboliska papperspengar och exempelvis checkar som nyttjas för att cirkulera varor, utan också vad Marx kallade fiktivt kapital. För att förstå denna term är det dock nödvändigt att veta vad realt kapital är.
En fabrik är en vara vars värde bestäms av den tid som går åt för att tillverka den, precis som vilken annan vara som helst. Och genom konkurrensen kommer värdet till slut attmotsvara priset.
Om vi antar att fabriken är värd 10 miljoner kr och att 50 miljoner isglassar är värda lika mycket, så innebär detta att det går åt lika mycket tid att tillverka båda.
Men en fabrik fungerar som kapital, vilket inte isglass gör, eftersom fabriken köps av kapitalisten för att någon ska exploatera sin arbetskraft effektivare.
Isglass spelar ingen roll i produktionsprocessen, utan köps vanligen av arbetarbarn för att konsumeras, medan fabriken används för att skapa ett överskott till sin ägare. Detta är innebörden av realt kapital.
Fiktivt kapital ger också sin ägare rätt till en del av produktionen, men har till skillnad från fabriken inget eget värde. Det existerar enbart på papper.
Allt eftersom kapitalismen har förlorat sin utvecklingskraft har allt fler kapitalister dragit sig undan direkt inblandning i produktionsprocessen, men stannar kvar i den kapitalistiska karusellen i kraft av sitt ägande. Deras tillgångar består istället för realt kapital av räntebärande papperslappar och markinnehav.
Dessa papperslappar är inte realt kapital, eftersom det pris de betingar på marknaden inte har någon motsvarighet i verkliga tillgångar. Och när sådana papperslappar går från hand till hand och accepteras som betalningsmedel, eftersom de ger innehavaren rätt till en stadig inkomst, ökar mängden pengar i omlopp i samhället utan att varumängden ökar. De bidrar alltså till inflation.
I Kapitalet, band 3, säger Marx angående fiktivt kapital (sid. 416, R. Bomans övers.):
”Men dessa är, om de är statspapper, kapital endast för dem som köpt dem, för vilken de alltså representerar hans köppris, det kapital han investerat i dem.
I sig är de inte kapital utan skuldfordringar, är de hypotek, är det bara anvisningar på framtida jordränta, är de aktier i övrigt, är de bara egendomsanspråk som berättigar till erhållande av framtida mervärde. Alla dessa ting är inte verkligt kapital, de bildar inga beståndsdelar av kapitalet och är heller inte i sig några värden”.
De huvudsakliga formerna av fiktivt kapital är alltså markpriser, bolagsaktier och statsobligationer, som alla ger ägaren rätt till en kontinuerlig inkomst fast de inte representerar något verkligt värde. De kan trots detta tjäna som betalningsmedel, eller som säkerheter för att beviljas kredit (och därmed utvidga krediten), och på så sätt öka penningsumman som är i omlopp.
Under de senaste åren har den svenska staten, precis som i de flesta OECD-länder, tvingats låna stora summor för att kunna finansiera statsbudgeterna. Man har alltså spenderat mer än vad man fått in i skatter och avgifter. Hur är detta möjligt? Man kan inte tjäna 4 000 i månaden och spendera 5 000 under en längre tid utan att bli skuldsatt, och det är just vad staten blivit. Den totala svenska statsskulden har ökat med 420 % på bara 10 år.
Staten ger ut statsobligationer, premieobligationer, skattkammarväxlar och statsskuldsförbindelser till de privatpersoner, företag och banker, som är beredda att låna ut pengar. Och som vanligt i denna grymma värld lånar man mot ränta, så statsskulden växer varje minut.
En hel kast av kupongklippare har uppstått, helt och hållet beroende av räntan de får på statspapper. Varje gång en summa på 10 miljoner eller så förfaller till betalning, ger man ut en ny omgång med räntebärande papper.
Och förutom de direkta, statliga, gåvorna till företagen, lägger staten ut enorma summor på samhällsservice som företagen utnyttjar gratis, typ vägbyggande, hamnanläggningar och så vidare. Sedan har vi sett hur kommun efter kommun ställer upp med mark och till och med fabrikslokaler för att få sysselsättning till orten (tex. Algots Nord i Västerbotten).
Vidare understödjer de statliga företagen ofta indirekt de privata. Ett exempel på detta kan vara stålindustrin, där statliga NJA på 50-talet gjorde en överenskommelse med den privata stålindustrin, som innebar att NJA tog hand om stålämnena medan privatindustrin fick ta hand om den betydligt lönsammare förädlingen till plåt.
Förutom detta erbjuder den offentliga sektorn företagen en icke konkurrensutsatt sektor av ekonomin genom offentliga beställningar. Militärindustrin tillhör de som inte behöver känna den internationella konkurrensens kyliga vind i ansiktet.
Företag som får en statlig beställning kan ta ut ungefär de priser man vill. Läkemedelsföretagens höga vinster beror bland annat på att den svenska sjukvårdsförsäkringen tar den värsta stöten vid prishöjningar. Liknande exempel finns i andra branscher.
En av de viktigaste utvecklingstendenserna sedan kriget har varit den astronomiskt snabba ökningen av försvarsutgifterna, nationellt men främst internationellt, som givit mer bränsle åt inflationsbrasan.
Utgifterna i internationell skala har nödvändiggjorts dels av det kalla kriget och imperialismens behov av att intervenera militärt gentemot revolter i den koloniala världen, dels för att på hemmaplan hålla arbetarklassen på mattan.
Militära utgifter har medfört att den offentliga sektorn svällt upp än mer, samtidigt som de erbjudit en sektion av kapitalägarna en säker marknad. Vad hade SAAB varit utan försvarsbeställningarna?
Det är ingen slump att länder med relativt höga försvarsutgifter, som USA, England eller Sverige, har de största budgetunderskotten och högre inflation än till exempel Västtyskland eller Japan, som efter kriget förbjöds att ge ut mer än en viss andel av nationalprodukten till militära ändamål.
Precis som andra former av statsutgifter finansieras vapen dels över skattsedeln och dels genom statliga lån, som bidrar till inflationen.
Dessutom har USA:s militära utgifter varit en avgörande faktor i att dollarn har blivit övervärderad i förhållande till guldet, vilket vi strax ska se varit den främsta orsaken till inflationsexpansionen under slutet av 60-talet.
Ett annat medel för staten att stötta systemet har varit strävandena att föra över skattebördan från företagsvinsterna till arbetarklassen.
Genom de enorma avdragsmöjligheterna samt andra legala kryphål har bolagsskatternas andel av statens skatteintäkter sjunkit från 13,8 % 1950 till 2,9 %.
Kapitalismens tillskyndare försöker säga att de offentliga utgifterna sätter en onödig guldkant på välfärdsstatens tallrik, och detta på bekostnad av vinsterna. Men tvärtom så syftar statsutgifterna till att på alla sätt understödja kapitalägarna. Varje arbetare vet, att de bidrag och sociala förmåner han får är betalda av honom själv. Staten är att likna vid ett jättelikt försäkringsbolag. Arbetarklassen har aldrig fått något utan att betala.
En annan effekt av den växande statsskulden, den kanske mest kännbara, är ökningen av de löpande räntebetalningarna.
Budgetåret 79/80 betalade staten ut 18 miljarder i räntor, vilket är mer än hela försvarsutgifterna och en ökning med 46 % sedan det föregående budgetåret.
Detta innebär att statens utgifter utvecklas mot att relativt sett gynna innehavare av statspapper på bekostnad av industrikapitalisterna.
Om staten genomför drastiska nedskärningar av de offentliga utgifterna eller ökar beskattningen, skulle det direkt komma att drabba industrikapitalisterna, medan rentiererna fortfarande kunde håva in sina räntor, det vill säga indirekt förbättra sin ställning.
Om man istället väljer att fortsätta med skuldsättningen, förbättrar man direkt rentierernas position.
Detta innebär att hur man än vänder på steken så minskar den relativa lönsamheten i industrin, vilket på lång sikt är katastrofalt för en kapitalistisk ekonomi.
Den bekvämare och långsiktigt mer tilltalande vägen för staten blir då att fortsätta upplåningen, dels på grund av att man genom detta slår mindre hårt mot industrin, dels på grund av rädslan för arbetarklassens styrka.
Men då kommer köpkraften att öka utan någon motsvarande ökning av produktionen. Effekten blir alltså densamma som om riksbanken tryckt upp mer sedlar: Inflation.
Därför måste offentliga myndigheter utöva kontroll på bankerna för att förhindra dem att erbjuda obegränsad kredit. För det oundvikliga resultatet skulle bli finansiellt kaos, eftersom en del kapitalister skulle låna utöver sin förmåga och kanske tvingas i konkurs, det vill säga inställa betalningarna av räntan. Om långivarna började ana ugglor i mossen och begärde att få igen sina pengar, det vill säga pengar som inte fanns, skulle resultatet bli att banken till slut gick omkull.
Därför har myndigheterna – riksbank och regering – fastställt en proportion mellan in- och utlåning, som försäkrar oss om stabiliteten i normala tider. Detta ska garantera att banken har nog för att täcka de normala transaktionerna och kallas i Sverige för kassakvot, vilket är förhållandet mellan pengar som existerar fysiskt i banken och total inlåning, och är på ca 8 %. Förutom detta måste banken ha en proportion mellan pengar och värdepapper i banken i förhållande till den totala inlåningen på mellan 32 och 38 % (likviditetskravet).
Detta för oss in på frågan om vem som köper värdepapper, typ statsobligationer. Den uppmärksamme läsaren kan säkert besvara denna fråga med: Bankerna, förstås.
Bankerna köper obligationer, dels därför att det är deras möjlighet att pungslå även staten på ränta, dels på grund av att värdepapper används som täckning för utlåning.
Om likviditetskvoten är 30 % kan alltså banken köpa statsobligationer för 10 000 kr och i och med detta låna ut ytterligare ca 33 000 kr, och naturligtvis få ränta även på dessa pengar.
När vi säger att banken ”trycker” pengar, behöver pengarna inte existera fysiskt som exempelvis 100-kronorssedlar: De tillåter helt enkelt större överskridningar på det inlånade, tillgångarna. Och detta får som effekt att konsumenterna får mer köpkraft utan att produktionen har ökat.
Utvecklingen av krediten har varit en av kapitalismens mest karaktäristiska kännetecken under efterkrigstiden. I USA, världskapitalismens hjärtpunkt, ökade konsumtionskrediten från 73,5 % av BNP till 140 % bara under 1969. Krediten till de amerikanska storföretagen expanderade också enormt.
Företagens självfinansieringsgrad (pengar i handen dividerat med alla löpande utgifter, det vill säga en låg siffra tyder på omfattande skuldsättning) har fallit från 88 % 1947 till 21 % 1970 i USA.
På exakt samma sätt som staten blir alltmer sammanflätad med privatkapitalismen, reflekterar kreditutvecklingen att industrikapitalet mer eller mindre uppgått i finanskapitalet.
Detta är ett tecken på kapitalistklassens allt mer parasitiska karaktär. Finanskapitalets ökade betydelse visas av att återbetalningarna på skulder i USA steg från 6 % av nationalinkomsten till 21 % mellan 1949 och 1969.
Kredit till kapitalägarna möjliggör en utvidgning av produktionen, att förse arbetarna med allt effektivare utrustning och på så sätt höja produktiviteten. Samtidigt går en ökande andel av produktionsresultatet till vad även industrikapitalisterna skulle anse vara ett gäng snyltare. Deras rätt till livets goda ligger enbart i innehavet av räntebärande papper.
Inflationen drabbar inte alla delar av befolkningen lika hårt. Om några får en krympande andel av samhällets tillgångar, måste andras andelar växa. De som tjänar på inflationen är de som förmår att sätta mer pengar i omlopp i ekonomin, för att själva kunna grabba åt sig en större andel av samhällets resurser.
Inflationen skapas av att staten tar en andel av mervärdet från privatkapitalet. Av att finanskapitalet tar från industrikapitalet. Och av att den allt mer tärande USA-imperialismen snattar från sina kraftfullare konkurrenter, Japan och Västtyskland, i kraft av sitt innehav av världens basvaluta, dollarn.
Inflationens huvudsakliga offer är – förutom arbetarklassen – industrikapitalisterna, då det reala värdet av deras profit minskar.
Inflationen är en sjukdom som uttrycker kapitalismens allmänna tillbakagång och den visar att systemet är moget eller snarare övermoget för en revolutionär förändring.
Jordränta, ränta och profit
Vi har redan sett att överskottet som kapitalisten lägger beslag på inte är något annat än obetalt arbete. Men det skulle vara helt fel att ge sken av att industrikapitalisten ensam tar hand om mervärdet. För hur skulle annars jordägare och penningutlånare försörja sig? Även om de aldrig smutsar ned sina händer med direkt exploatering av arbetarna, lever de på andras arbete, utan att själva bidra det minsta, och de lever gott.
Utan tvekan blir de indignerade om de skulle anklagas för att inte utföra något arbete. Men de kan sitta i sina eleganta kontor och oroa sig till döds över att deras inkomster inte växer snabbt nog, utan att det rör oss i ryggen. Deras arbete bidrar inte till att skapa mer tillgångar i samhället utan rör enbart fördelningen av dessa. Och denna fördelning styr de naturligtvis i riktning mot sig själva.
Faktum är att arbete med att råna en bank är betydligt mer ansträngande och av exakt samma natur.
Antag att du vaknade upp en morgon och upptäckte att någon under natten hade köpt gatan utanför och ställt upp en grind som patrulleras av en vakt med hund och endast kan passeras mot erläggande av en avgift. Grindvakten kanske hoppar upp och ner som en jojo i sina ansträngningar att ta upp avgifter i rusningstid, men ändå skulle du nog vara synnerligen obenägen att hävda att han är en oersättlig stöttepelare för samhället.
Detta exempel kan motsvara den del av kapitalistklassen som kapar åt sig en del av mervärdet, som skapats av arbetarna, genom sitt innehav av mark eller utlåningsbart kapital.
Det totala mervärdet kan därför delas mellan jordränta, ränta och profit. Industrikapitalisterna måste kämpa för att maximera sin profit, dels mot arbetarnas krav på högre löner, men också mot markägare och rentierer.
Markpriser
Vi har redan talat om att mark har ett pris, även om den inte är en produkt av arbete. Det är möjligt, eftersom det finns en begränsad mängd mark. Speciellt vad gäller områden nära städer och råvarutillgångar, eftersom denna närhet kan begränsa kapitalistens kostnader och därmed hjälpa honom att konkurrera ut sina medtävlare i branschen. Som de, med en tidigare glättad bild av kapitalägarnas sätt att resonera, med sorg noterat under läsningens gång, är alla kapitalister ute efter ”klippet”. När de ser ett begränsat utbud av en vara som ligger där, kommer någon att lägga beslag på det.
Så snart någon grupp kapitalister hittar sitt eget lilla skyddade näste i ekonomin, typ markägande, så struntar de i att investera i industrin och omvandlas alltså till sysslolösa inkasserare av en del av mervärdet. Hela kapitalistklassen har rört sig i denna riktning och lämnat styret av företagen till högt betalda anställda, som mindre ofta har ekonomiska intressen i det kapitalistiska systemet i betydelsen att de tjänar pengar genom ägande av egendom.
Nu till frågan om vad som bestämmer markpriserna. Vi har här ingen möjlighet att ta upp vad som avgör jordräntan, men om vi tar den för given, vad blir då priset?
Om jordräntan är 5 000 kr, hur mycket kan då marken säljas för? Vi måste betrakta frågan ur penningmagnaternas utgångspunkt. De känner till ett antal områden där pengarna kan investeras. Deras enda kriterium är hur mycket pengar de får tillbaka; på så sätt bestäms en allmän räntenivå i samhället. Om denna är på 5 % innebär detta att långivaren får 500 kr varje år, om han lånat ut 10 000 kr.
Alternativt kan rentieren investera i mark och priset på marken skulle stiga tills det nådde 200 000 kr, eftersom skillnaderna mellan att köpa mark och låna ut pengar då vareliminerade, bägge skulle betinga 2,5 % i ränta.
Så om genomsnittsräntan i samhället är 5 % skulle priset på en bit mark som ger 500 kr/år inkomster blir 100 000 kr.
Mark har ett pris och ett ganska saftigt sådant, fast det inte har ett värde, eftersom detta pris inte representerar några arbetskostnader. Därför är markpriserna fiktivt kapital.
Markpriset fungerar som en sked som hjälper rentieren att ta en redig klunk ur samhällets köttsoppa.
Aktiekapital
Vi har sett hur grupp efter grupp av kapitalister har förlorat sin direkta roll i produktionsprocessen och förvandlats till improduktiva rentierer och att denna process har förändrat industrikapitalisternas roll.
För hundra år sedan var de flesta kapitalisterna ensamägare och sysslade oftast med företagets affärstransaktioner. Idag har man direktörer till detta arbete och så gott som alla större företag är aktiebolag.
Nu sitter många kapitalister hemma i sina lyxvillor eller kryssar runt Bahamas och spenderar aktieutdelningarna allt eftersom checkkontot fylls.
Vissa delar av arbetarrörelsen välkomnade den här utvecklingen och menade att den innebar en demokratisering av kapitalet. Att alla nu skulle ges möjlighet till en andel av vinsten, om dom skulle spara och gno precis som dom driftiga kapitalisterna, i stället för att använda alla pengar till mat och hyra.
Varje gång förstatligande diskuteras verkar det som om vissa inom arbetarrörelsen kommer ihåg de gamla damerna i Växjö, som tydligen dominerar den svenska industrin, genom sitt innehav av ett halvt dussin Volvoaktier för att dryga ut sin magra pension.
Denna ägarspridning ser vi inte minst i Sverige, som antagligen har den längst drivna koncentrationen i hela västvärlden. 1979 ägde 2,6 % av Sveriges hushåll 86 % av aktievärdet.
Ett annat argument som brukar framföras av kapitalismens tillskyndare är att endast en minoritet av aktierna nuförtiden är privat ägda, att majoriteten innehas av fonder av olika slag. Men även om institutionerna äger en ökande andel av aktierna är det naturligtvis de rika som har sina pengar i aktiefonder och investmentbolag. Men nu orkar de inte ens anställa en egen börsmäklare (för att inte tala om att besluta själv) utan låter institutionerna fatta alla beslut om investeringar.
Nästa fråga som vi måste ställa är: Vad bestämmer aktiepriserna och varför går priserna upp och ner på aktiebörsen?
Aktier är en sorts fiktivt kapital, precis som markpriser. En ensam ägare kanske har kapital till ett värde av 10 miljoner kr i byggnader, maskiner, lager och så vidare. Värdet av detta avgörs på samma sätt som alla varor, av arbetstiden som gått åt för att tillverka dem. Detta är realt kapital.
Låt oss nu anta att vår industrikapitalist gör en genomsnittlig profit på eget kapital på 10 %, det vill säga han tjänar 1 miljon kr per år.
Om han så beslutar sig för att låta företaget bli ett aktiebolag som ska registreras på börsen, delar han då upp fabrikens värde på 10 mkr i säg 1 miljon 10-kronorsaktier?
Anta nu att samhällets genomsnittsränta är 5 %. Därför förväntar sig inte rentiererna mer än denna genomsnittliga ränta på sitt utlånade kapital.
Alltså ger vår kapitalist ut aktier, inte för 10 milj kr, utan för 20 milj kr, eftersom 5 % på detta kapital motsvarar företagets vinst.
Han får tillbaka de 10 milj kr han redan ”ägde”, genom att sälja hälften, förutom att han dessutom får halva den ursprungliga vinsten eftersom han ännu äger halva aktiekapitalet.
Nätt liten affär, inte sant?
Med andra ord har aktiepriser inget nödvändigt samband med företagets tillgångar. En aktie representerar inte si eller så många tegelstenar i fabriksbyggnaden.
Aktiekapital är fiktivt kapital. Precis som realt kapital ger den sin innehavare rätt till en inkomst utan att man måste arbeta för den. Men till skillnad från den enskilde ägarens reala kapital representerar det inga verkliga tillgångar. De summor som verkar komma ur ingenstans i samband med bildandet av ett nytt aktiebolag är vad affärsvärlden kallar fingerat kapital.
Naturligtvis finns det också företag där marknadsvärdet av aktierna faktiskt understiger företagets reala tillgångar.
Staten tog över Eriksbergsvarvets alla aktier för 1 000 kr, samtidigt som det börsnoterade aktiekapitalet i Hennes&Mauritz är hundrafalt större. Detta trots att varje arbetare vet, att varvet har stora tillgångar i form av maskiner och fabriksbyggnader, medan Hennes&Mauritz så gott som saknar realt kapital (enbart lager).
Förklaringen till detta är att Hennes&Mauritz ger sina aktieägare en nätt liten vinst medan varvet gick med stora förluster.
Som en effekt av denna skillnad mellan aktievärde och verkliga tillgångar har det uppstått ett gäng ”företagsslaktare”, som letar upp företag vars aktiepriser är låga på grund av bristande lönsamhet. Då köper man företaget för en spottstyver och säljer tillgångarna för en betydligt större summa. Naturligtvis blir man i denna process tvungen att avskeda arbetarna och göra en del regioner till industriella öknar, men det betyder inget för dem. Samtidigt är dessa själva medvetna om, att de är kapitalismens verkliga skumraskfigurer och vill inte skylta i samband med rikskända företag, vilket är förklaringen till att de, än så länge, inte gett sig på exempelvis varven.
Den individuelle kapitalisten kanske älskar barn och hundar, men i affärsvärlden går man över lik. Och utrymmet för godhet har inte direkt ökat genom att han lämnat över det verkliga ”arbetet” till kamrerer och direktörer.
En börsmäklare kanske känner en liberal motvilja mot den sydafrikanska regimens apartheidpolitik, till exempel. Men som börsmäklare måste han sätta investerarnas pengar där de kommer att ge maximal utdelning och den djävulska repressionen i Sydafrika har varit en god garant för höga vinster. Om börsmäklaren tillåter sina moraliska principer diktera handlingar, går kunderna helt enkelt till en annan mäklare.
Samma sak gäller för en humanistisk kapitalist som vill betala högre löner. Företagets aktier skulle då sjunka i pris på börsen eftersom hans profit skulle bli lägre.
Därför kan ”den humana kapitalisten” inte existera. Det är systemets osynliga lagar som diktatoriskt härskar över den enskilde kapitalisten. Han är lika mycket systemets fånge som arbetarklassen, fast hans fängelsecell är ansenligt trevligare.
Allt detta har fått stora negativa konsekvenser under efterkrigstiden. Det finns mer pengar att göra i markspekulation eller utlånande än i tillverkningsindustrin. Profitkvoten har sjunkit trendmässigt under hela denna period. Som ett resultat av detta flyttar kapitalisterna över sina tillgångar till sådant som ger arrende eller ränta i stället för industriprofit, en tendens som förstärkts av de stigande räntenivåerna.
Vi har sett att två faktorer inverkar på en akties pris på börsen: Utdelningen samt den allmänna räntenivån. En aktie kan alltså stiga eller sjunka i pris beroende på något av dessa skäl.
Om den allmänna räntenivån är 5 % och profiten i ett företag 1 miljon kr så blir aktievärdet 20 mkr, säg 20 kr för en aktie.
Om räntan då stiger till 10 % faller värdet av aktierna till 10 mkr, det vill säga varje aktie sjunker i värde till 10 kr. Och detta trots att samma vinst på 1 mkr fördelas.
En räntestegring medför alltså att statliga värdepapper och andra räntebärande papper blir attraktivare i jämfört med aktieinvesteringar.
Aktiebörsen
Vilka faktorer kan tänkas inverka på de enskilda aktiepriserna på börsen, förutom dessa?
Innan vi besvarar frågan måste vi ha klart för oss att börsen endast förmedlar en obetydlig andel av nyinvesteringarna i industrin.
Effekten på ekonomin blir, att det pågående sönderfallet accelereras.
Efter andra världskriget, när den svenska industrin kunde tälja guld med träkniv, eftersom man hade en oförstörd produktionsapparat, finansierades investeringarna direkt ur vinsterna. Men allt eftersom profitkvoten sjönk, tvingades man vända sig till bankerna, för att få fram medel till nyinvesteringar. Denna tendens förstärktes sedan, eftersom de stigande räntebetalningarna ytterligare reducerade vinsten och gjorde företagen än mer beroende av bankerna.
Man kan därför inte uppfatta de dagliga kursfluktuationerna på börsen som en indikator på samhällets ekonomiska utveckling. En del kortsiktiga förändringar kan helt enkelt bero på, att en spekulant förmår skinna en annan. Man kan kalla aktiebörsen för landets största casino.
Vi hör oftast talas om kursrörelser i samband med politiska händelser: ”Borgerlig valseger – Börsen gör ett glädjeskutt!”, ropar löpsedlarna.
I detta fall orsakas kursförändringen av förväntningar på högre vinst, eftersom borgerliga regeringars ekonomiska politik antas gynna kapitalet mer än socialdemokraternas.
Ett fall i kronans värde kan vidare föregå ett på börsen, eftersom det då finns anledning att frukta högre räntesatser. Vi ska snart se varför.
Sammanfattningsvis är aktiebörsen en indikator på räntenivån och vinsterna, om vi bortser från kortsiktiga variationer.
Det är dessa två faktorer som affärsvärldens mystiska ”framtidstro” verkligen handlar om.
Men kom ihåg, att börsen är en överdrivet känslig indikator i tider av relativ stabilitet. Den är som en seismograf, inställd på att mäta knappt kännbara jordskalv, och därmed inkapabel att visa en verklig jordbävning.
Kärnpunkten är ändå, att aktier enbart är papperslappar som passerar från hand till hand. När en aktie säljs, innebär detta inte att pengar till nya investeringar frigörs. Kursvariationer har heller inget nödvändigt samband med värdet av det aktuella företagets tillgångar.
Räntan
Vi har redan sett hur viktig räntenivån är för att bestämma aktiepriserna och priset på andra former av fiktivt kapital, typ mark. Nu till frågan om vad som avgör räntenivån.
Det finns naturligtvis ett antal förklaringar, men i grunden är ”priset” på penningkapital bestämt som vilket annat pris som helst, genom utbud och efterfrågan. Om alla låntagarna försöker bjuda över varandra, kommer utlånarna att kunna pressa upp räntan och vice versa.
Naturligtvis finns det flera räntesatser i ett samhälle. Ingen bank skulle ju låna pengar till 5 % ränta bara för att låna ut pengarna till samma ränta. Vi får en hel pyramid av olika räntesatser eftersom alla försöker låna och sedan tjäna pengar på att låna ut till högre ränta. Det kapitalistiska systemets bankstruktur är synnerligen komplicerad, men detaljerna är oväsentliga för den marxistiska teorin.
Vad vi behöver veta är att Sveriges Riksbank sitter i pyramidens topp.
Riksbanken, som kontrolleras av regeringen, kan styra räntenivån genom sin utlåningsränta, diskontot. Men detta innebär inte att staten har kontroll över räntenivån.
Inflationen uppstår därför att kapitalägarna höjer priserna, vilket är ett resultat av att de upplever stigande kostnader. Vad som verkligen sker är, att deras varor måste kosta mer eftersom kronan är mindre värd.
På samma sätt ändras diskontot som ett svar på marknadskrafterna. Vilka är då dessa?
För ett litet land som Sverige är den internationella nivån av stor betydelse. Om Sveriges konkurrentländer har förhållandevis högre räntor, kommer penningutlånarna att låna ut sina pengar i det land där de får den största avkastningen.
Vad är det då som driver upp den internationella räntenivån? Om vi tar England som exempel, där man 1980 har rekordhöga 17 % i diskonto, har framför allt två saker spelat in, de permanenta underskotten i bytesbalansen och försvagningen av pundet, som bägge förstärktes av oljekrisen.
Det enda sättet att motverka dessa faktorer och hålla en balans mellan pengar som lämnat och kommit in i landet, har varit att hålla en hög räntenivå.
Eftersom engelsk industri inte kunnat konkurrera med exempelvis den västtyska genom att erbjuda billigare varor på världsmarknaden, tvingas de låna utomlands för att få in pengar till landet.
Dagens situation är så allvarlig att pundkursen skulle falla katastrofalt om de inlånade pengarna lämnade landet. Detta skulle i sin tur medföra en ökning av priset på importvaror. Detta skulle spä på inflationen, utan att brittiska varor skulle vinna mer än marginellt i konkurrenskraft på världsmarknaden. Därtill ligger man alltför långt efter i konkurrensligan.
Därför har man blivit helt beroende av kapitalisterna i oljeländerna, som genom oljekrisen 1973 fick mer pengar än de kunde göra sig av med.
Många av oljeshejkerna hade inget intresse av att bygga upp den inhemska industrin. Flera av dem, som kung Feisal i Saudiarabien, visste att detta skulle skapa en arbetarklass, kapabel att utmana deras makt och privilegier. Exemplet Iran har spätt på dessa ”farhågor”.
Alltså lånade de ut sina pengar på den kortsiktiga penningmarknaden i Europa, vilket åtminstone är något bättre än att tapetsera väggarna med sedlar.
De svagaste ekonomierna i väst, som England, blev då tvungna att erbjuda högre räntesatser än andra, trots att man var medvetna om att detta skulle få en katastrofal effekt på vinsterna i industrin. Industrikapitalisternas räntekostnader stiger ju genom detta, vilket spär på tendensen till sjunkande profitkvot. Och då flyttar kapitalisterna, som vi tidigare visat, över sina tillgångar till sådant som ger arrende och ränta, i stället för profit.
Så de bägge faktorerna – valutans svaghet och underskotten i bytesbalansen – kan brytas ner till en sak: Tillverkningsindustrins kollaps. Ju svagare ekonomi, desto högre räntenivå måste man hålla.
Detta gäller också Sverige, även om den svenska ekonomin fortfarande är livskraftig, jämfört med många andra västländer. Men förutom de inhemska faktorerna kommer alla länder att påverkas av den svagaste länken i kedjan.
Västtyskland har haft överskott i bytesbalansen under en lång period och D-markens ställning har förstärkts. Men även om man kunnat hålla den lägsta räntenivån i Europa (Schweiz undantaget), 8,5 % diskonto januari 1980, så har man tvingats till avsevärda höjningar på grund av de stigande räntesatserna i omvärlden.
Detta gäller även inflationsfrågan som helhet. De faktorer vi beskrivit i denna pamflett påverkar den svenska inflationen direkt, men framför allt indirekt, genom att vi importerar inflation från ”sämre” länder.
Världsvaluta
Vi har tidigare beskrivit hur staten ersatte guld med papper, för att cirkulera varorna i ett samhälle. Detta kunde göras, eftersom det fanns ett allmänt förtroende för dessa papperslappar.
Pa världsmarknaden däremot, fanns en djungel av sinsemellan oförsonliga nationella kapitalblock, vilket gjorde det omöjligt att finna en valuta som skulle stå över allas misstankar. Ingen kapitalistisk makt var stark nog att pracka på världshandeln sin valuta, som internationellt betalningsmedel.
Eftersom alla länder konkurrerar med varandra kan de inte bilda en världsregering, vilket vore det enda sättet på vilket en världsvaluta skulle vinna trovärdighet. Kronan backas upp av den svenska statens tillgångar, men vad skulle backa upp en världsvaluta?
Men världshandeln förutsätter trots allt, att ett land måste veta hur mycket handelspartnerns valuta är värd. Om Frankrike säljer mer varor till Djibouti än tvärtom, vill de franska kapitalisterna vara övertygade om att de inte får betalning i värdelösa pappersbitar som Djiboutis regering tryckt upp just för detta ändamål. De kommer därför att kräva betalning i en allmänt accepterad valuta, eller så godtar de Djiboutis valuta, om de vet att denna kan växlas mot en allmänt accepterad valuta, till en given växelkurs.
Eftersom världshandeln utvecklades under en period då de inhemska valutorna var utbytbara i guld, blev den gula metallen världshandelns betalningsmedel.
Även efter det att länderna gått över till pappersvalutor, behöll guldet sin funktion som internationellt betalningsmedel, samt som värdemätare mot vilken pappersvalutor kunde mätas.
Detta innebär inte, att varje utlandsbetalning gjordes i form av guldtackor. Om Sverige hade ett exportunderskott på varor värda 50 miljoner kr, gentemot Tyskland, så kunde dock Tyskland begära att denna mellanskillnad skulle betalas i guld. Vi ska snart se under vilka förhållanden som de tyska kapitalisterna skulle finna detta profitabelt och därmed nödvändigt.
Efterkrigstidens utveckling
Det kaos som rådde i världshandeln och penningsystemet under depressionen i början av 30-talet, ersattes efter kriget av att USA introducerade den så kallade Bretton-Woods-överenskommelsen 1944. USA kunde avgöra detta, eftersom man var ansvarig för nästan 50 % av produktionen i västvärlden, 70 % av världshandeln och hade 75 % av världens guldreserver i Fort Knox valv.
En nationell valutas styrka reflekterar alltid ekonomins styrka. Efter kriget låg USA:s kapitalistiska rivaler utslagna i varsin ringhörna, medan den amerikanska vapenindustrin hade tjänat miljoner. På grund av denna överväldigande ekonomiska styrka kunde USA påtvinga den övriga kapitalistiska världen sitt eget monetära system.
Bretton-Woods-överenskommelsen innebar att dollarn ersatte guldet som världsvaluta. De amerikanska kapitalisterna visste att detta skulle ge dem en mängd småvinster i världshandeln, då alla andra valutor skulle värderas gentemot dollarn.
Och för att visa att man inte var några sol- och vårare, som tänkte använda sedelpressarna för att betala sina skulder, eftersom de hade fördelen av att inneha världens reservvaluta, lovade de storslaget att dollarn alltid kunde bytas mot guld for 35 dollar per uns (28,4 gram).
Under efterkrigstiden har USA förlorat mycket av sin ekonomiska dominans.
Västtyskland och Japan som slogs i spillror under kriget, genomgick ekonomiska underverk och är idag allvarliga handelskonkurrenter till de amerikanska kapitalisterna.
USA gjorde samma misstag som gångna tiders imperier. Sittande på toppen av pyramiden åtog man sig de enorma utgifter som var förknippade med rollen som världspolis.
Den amerikanska kapitalismen, som tidigare varit den utan jämförelse ekonomiskt självständigaste makten, på grund av sin enorma hemmamarknad, sökte sig dessutom i allt större grad utomlands i sin jakt efter högre profitkvot.
Man parasiterade allt mer på världsekonomin genom att man tappade i konkurrenskraft utan att för den skull minska utgifterna. Därmed förberedde man sitt eget fall.
Bytesbalansen
Här måste vi göra halt i historien för att ta upp bytesbalansen, som visar förhållandet mellan pengar som kommer in i landet som betalning för export av varor och tjänster, och pengar som lämnar landet på grund av importen.
Den svenska kapitalismen gick oskadd genom kriget och kunde ”surfa på efterkrigstidens expansionsvåg”. Sverige kunde exportera till en värld i spillror men med ett enormt behov av rå- och investeringsvaror för återuppbyggnaden, alltså en efterfrågan som passade Sveriges exportsammansättning som hand i handske.
Denna position lyckades Sverige i rätt stor utsträckning behålla under 50- och 60-talen och hade därmed ett nästan permanent överskott i bytesbalansen.
Men under 70-talet förändrades bilden. Den svaga tillväxten i industriproduktionen har drabbat länder med Sveriges exportvarusammansättning hårdast. Till detta kommer den ökade konkurrensen från övriga delar av världen vad gäller exempelvis järnmalm och stål. Dessa faktorer i kombination har lett till stora bytesbalansunderskott flera år under 70-talet.
Och den framtida situationen ser inte ljusare ut. De svenska kapitalisterna har under den tidigare perioden alltför mycket vilat på gamla lagrar, och inte utvecklat nya produkter. Frågan är, om inte försprånget på de ack så få expanderande marknaderna redan är ointagligt.
Vad kommer att hända om situationen förvärras, så att vi under en längre tid får stora underskott i bytesbalansen? På kort sikt kan ett underskott i utbytet med andra länder göras upp, genom att Sverige skickar utländska valutor eller guld ur valutareserven (motsvarande underskottet) till våra handelspartners.
Men detta är naturligtvis omöjligt i längden eftersom valutareserven skulle tömmas.
Svenska kronor kan man inte skicka eftersom inget land skulle vilja ha dem i en sådan situation. För det första därför att de utländska riksbankerna skulle få se sedelbuntarna torna upp sig, eftersom det uppenbarligen saknas svenska attraktiva varor på marknaden att köpa för pengarna. För det andra kan de se på den svenska bytesbalansen attdetta inte håller i längden. De vill inte stå där med papperslappar som snabbt sjunker i värde.
De utländska bankerna kommer att kräva betalning i reda pengar – antingen i guld eller deras egen valuta eller någon annan trovärdig valuta.
På kort sikt är den enda möjligheten nu för den svenska staten att låna pengar utomlands, ifall man fortfarande är kreditvärdiga. Men även detta är en kortvarig och illavarslande åtgärd, som omedelbart spär på inflationen och intecknar framtida resurser att gå direkt i utländska fickor.
När de svenska lånen bara växer under en längre period drar de utländska bankirerna åt tumskruvarna på den svenska staten och säger: ”Om ni inte gör något på hemmaplan, så kan ni se er i månen efter fler lån!”
Och det enda som staten kan göra är att försöka minska importen på något sätt.
I ett kapitalistiskt system betyder detta oundvikligen att man måste minska köpkraften, genom åtstramningspolitik med sjunkande levnadsstandard och ökande arbetslöshet som följd.
Denna politik, som de borgerliga regeringarna i Sverige redan i viss mån påbörjat, och som drabbat den engelska arbetarklassen som en hästspark, är dock en dålig medicin.
Man angriper symtomen (underskottet i bytesbalansen) i stället för sjukdomen (bristande konkurrenskraft på grund av otillräckliga investeringar i nya områden).
Åtgärderna påminner om medeltidsdoktorns kurer. Om han skulle bota en febersjuk hade han två alternativ. Antingen att plocka fram sin sparsamt rena kniv och skära i den sjuke för att tappa honom på blod. Eller att använda en massa ohygieniska blodsugande iglar, för att uppnå samma sak, fast långsammare.
Och febern försvann för ett tag, men bara för att kroppen var försvagad. Så fort styrkan återvände så återvände febern med den, eftersom dess orsak inte blivit åtgärdad. Nu kanske den sjuke till och med var värre däran, ifall hans sår infekterats.
Om arbetarnas köpkraft sjunker kommer man naturligtvis att kunna köpa mindre mängd varor, både importerade och svensktillverkade. Men när köpkraften stiger ökar konsumtionen igen och därmed importen. Men nu är situationen antagligen värre än innan, eftersom den inhemska industrin har haft en svår tid, vilket inte gör framtiden hoppfullare.
En sista fråga som vi måste besvara innan vi går vidare är frågan om hur valutakurserna bestäms.
Ja, om Sverige har ett underskott i bytesbalansen vid en viss växelkurs så kommer ett överskott av kronor att lämna landet för att köpa utländska varor och tjänster, det vill säga världen i övrigt köper svenska varor för mindre summor än man får för de varor man säljer till Sverige. Samtidigt är det brist på D-mark, eftersom Västtyskland har ett överskott i bytesbalansen.
Lösningen blir densamma som om Winner tillverkat för mycket lingonsylt på bekostnad av hallonsylt. Priset på lingonsylt sjunker för att säljaren ska bli av med alla burkar.
På samma sätt sjunker kronans värde i förhållande till D-mark med resultatet att importerade varor blir dyrare, vilket naturligtvis drabbar arbetarklassen.
I teorin blir också exportvarorna billigare, eftersom utlänningar kan köpa en större mängd svenska varor med samma summa pengar i deras egen valuta.
I praktiken gör i stället många företag så att de höjer priserna till världsmarknadens, och gör en supervinst på kort sikt, utan att vinna något i konkurrenskraft.
Dollarns fall
När de amerikanska kapitalisterna började förlora i konkurrenskraft mötte de just de problem vi har beskrivit.
Det enorma överskottet i bytesbalansen just efter kriget vändes till sin motsats. Det var redovisningen av underskottet i handelsbalansen 1971, som utlöste paniken på den internationella valutamarknaden, som i sin tur orsakade dollarns fall. Handelsbalansen visar ändå enbart förhållandet mellan export och import av varor. Varken tjänster (främst frakt och turism) eller utförsel av kapital för utländska investeringar och militära ändamål kommer med i denna. Om även dessa skulle tas med i beräkningarna, har USA haft underskott i utlandsbetalningarna sedan slutet av 1950-talet.
Men det fanns en skillnad mellan USA och andra länder med liknande problem. USA:s manöverutrymme var enormt mycket större i kraft av innehavet av världsvalutan dollar.
För det första kunde inga handelspartners begära betalning i någon annan valuta än USA:s – den var ju världsvalutan.
Man kunde heller inte tvinga USA att devalvera. Dollarn var ju måttstocken gentemot andra valutor. Kan man devalvera ett mått?
Men dollarn hade en avgörande svaghet. För att visa god vilja gjorde man, vid Bretton-Woodsöverenskommelsen, upp om att 35 dollar skulle kunna bytas mot ett uns guld, och sedan 1934 hade guldpriset fördubblats. Med andra ord hade dollarn blivit övervärderad i förhållande till guldet.
Vi har tidigare sett att papperspengar motsvarande 140 miljoner kr kan ersätta guldmynt värda lika mycket. Vi såg också den frestelse som staten ställdes inför: Att ersätta guldet, inte med sedlar för 140 milj kr utan för, säg 280 milj kr. På så sätt kan staten ”betala” sina utgifter med inflation.
Detta var exakt vad som hände i världsskala med dollarn. Den amerikanska kapitalismen ”betalade” sina utgifter och framför allt Vietnamkriget med världsinflation. Kostnaderna för Vietnamkriget betalades alltså av alla länder, mer eller mindre ofrivilligt.
De franska kapitalisterna var de första att organisera ett motstånd mot den amerikanska dominansen. De visste, att alla som accepterade dollar i handeln med USA gjorde en dålig affär. Detta eftersom USA bokstavligen tryckte mer och mer sedlar för att betala för sitt underskott i betalningsbalansen, det vill säga de militära utgifterna.
De visste också att de som krävde guld som betalning gjorde ett bra kap, eftersom guldet var värt mer än 35 dollar/uns.
Alltså begärde fransmännen, under de Gaulles tid, att exportöverskottet till USA skulle betalas i guld. De hoppades att på så sätt tömma Fort Knox och därmed tvinga USA att devalvera dollarn till en rimlig nivå.
Men den franska kapitalismen överskattade sin egen styrka. De Gaulles nationalistiska ekonomiska politik som offrade arbetarnas levnadsstandard för fullföljandet av hans ”stora vyer” ledde till det revolutionära upproret i maj och juni 1968.
Men de Gaulle hade ändå förberett marken för ett anfall i full skala, på dollarns privilegierade ställning Under denna period tömdes Fort Knox på guld med tilltagande hastighet.
Smällen kom 1971 när de amerikanska kapitalisterna först tvingades avskaffa dollarns inlösningsbarhet i guld och sedan acceptera att dollarns pris sjönk till sitt verkliga värde på valutamarknaden. Dollarns överhöghet var avskaffad och inflationen, som den milt uttryckt spätt på, bestod.
Den amerikanska kapitalismen hade inte längre en dominerande position genom innehavet av världsvalutan. Men det fanns heller inga konkurrenter med tillräcklig styrka att ta över rollen. Så guldet blev än en gång ett alternativt betalningsmedel till svaga valutor, i kraft av att det representerade ett verkligt värde.
Valutakris och handelskrig
Vid seklets början spelade pundet samma roll på världsmarknaden som senare dollarn. Pundets nederlag berodde också på ekonomins förfall. Kollapsen för pundet som världsvaluta sammanföll med den stora depressionen 1929. Denna orsakades av produktionsförhållandena i sig, men hade en djupgående inverkan på världshandeln och den internationella valutamarknaden.
Alla kapitalistiska nationer försökte lasta över bördan, dels på sin egen arbetarklass, dels på sina kapitalistiska rivaler. Det gick en våg av devalveringar, för att öka konkurrenskraften, genom Europa. Och handelshinder för att skydda den egna industrin sattes upp av land efter land. Detta minskade världshandeln, vilket i sin tur ytterligare minskade produktionen.
Dollarns kollaps kom vid en olycklig tidpunkt för världskapitalismen. Valutakrisen och den skärpta internationella konkurrensen återspeglar att profitkvoten faller i världsskala. Det blir då nödvändigt för varje kapitalistisk nation att föra över förlusterna till sina medtävlare, vilket är en helt annan sak än att fördela vinsterna.
Samtidigt vet man vilken bumerangeffekt det får på ekonomin som helhet med minskad handel.
Men trots detta är prognosen att protektionismen, det vill säga skydd för den inhemska industrin, än en gång utvecklas,
Idag säger kapitalisterna: ”Om vi inte hänger ihop, kommer vi att hänga en och en.” Men imorgon kommer de, trots sina ”goda” avsikter, att tvingas slåss om en krympande kaka med knivar på varandras strupar. För sådan är djungelns och kapitalismens lag.
Profitkvotens fallande tendens
Även om vi huvudsakligen ägnat oss åt kapitalismens finansiella aspekter, har vi i den här pamfletten försökt visa att finansiella problem är ett resultat av problem i själva produktionen. Vi har flera gånger nämnt att profitkvotens inbyggda tendens att falla är ett avgörande inslag i den kapitalistiska kris vi ser framför våra ögon.
Varför faller profitkvoten? Vi vet redan, att den härskande klassens välstånd är obetalt arbete. Kapitalisterna får mer från arbetarna än de betalar i lön, och konkurrensen är tvångslagen som får kapitalisten att maximera vinsten.
Hur kan kapitalisten tvinga ut mer av arbetskraften? Historiskt har den dominerande vägen varit att höja arbetets produktivitet genom införande av ny teknik.
Varje kapitalist försöker överlista sina konkurrenter genom att använda ny maskinutrustning, med vilket man kan tillverka varorna billigare och därmed bjuda under medtävlarna.
Han säljer varorna billigare eftersom det går åt mindre arbetstid att tillverka dem, han utnyttjar alltså sin arbetskraft effektivare genom den nya tekniken.
Problemet är, att det kostar honom en hel del att göra detta, den nya tekniken är dyr. Men konkurrensen tvingar honom ändå dithän och under utvecklingens gång tenderar profitkvoten (det vill säga förhållandet mellan det obetalda arbetet och kapitalistens totala kostnader) att falla.
Tänk er en kapitalist som anställer grottmän för att slå ihjäl dinosaurier med stenyxor. Han betalar grottmännen 100 kronor per dag och förslitningen av yxorna är försumbar, så även om jakten är ineffektiv är överskottet eller mervärdet jämfört med kostnaden, förhållandevis högt.
Så dyker en annan kapitalist upp på scenen. Han utrustar sina grottmän med moderna jetplan med värmesökande raketer. Uppenbarligen kommer varje grottman att träffa flera dinosaurier, så mervärdet blir mycket större. Problemet är bara, att det kostar oändligt mycket mer med jetplan, så när tekniken blir allmän kommer profitkvoten att vara mycket lägre.
Här har vi förklaringen till varför tendenser till lägre profitkvot är inbyggda i det kapitalistiska systemet, även om processen självklart är betydligt mer komplicerad än vårt exempel tyder på.
Vägen framåt
Vi har sett att inflationen har djupa rötter i ett kapitalistiskt system som står inför sitt förfall. Detta innebär dock inte, att inflationen kommer att utvecklas likformigt i framtiden.
Vi ser idag hur toryregeringen i England under Thatcher försöker genomföra en ekonomisk politik som bygger på att begränsa sedelpressarnas arbete.
Priset har oundvikligen blivit ett långsamt raserande av välfärdssamhället. Men också en snar kollaps av kreditsystemet. De enorma räntorna har orsakat en begynnande katastrof i den tillverkningsindustri som är mest beroende av kredit. Priset för att ”bota” inflationen blir allt tydligare – massarbetslöshet.
I dagsläget anser den största delen av världens kapitalistiska länder att ”botemedlet” är värre än sjukdomen. Men de ser alla England som ett testfall. Lyckas Thatcher minska inflationen utan att arbetarna går till anfall, ja då ligger vägen öppen även i andra länder.
För många av dem vet om att en ekonomi baserad på kredit och fiktivt kapital är en ekonomi byggd på illusioner. Då krisen fördjupas, kommer bankrutterna dugga allt tätare och knuffa omkull korthuset av pappersvälstånd.
Inflationen hör ihop med kapitalism. I Östeuropa orsakas den lilla inflationen av varor som importeras från väst. Dessa länder är inte socialistiska, utan monstruösa diktaturer, om än baserade på en planerad ekonomi.
Planerad ekonomi kan och måste innebära arbetardemokrati och frihet. För den enda vägen framåt för det arbetande folket, är att avskaffa det ekonomiska system som föder inflation och annat ont.
För även om vi förstått hur inflationen uppstår i det kapitalistiska samhället återstår ändå det viktigaste – att förändra samhället.
[Översättning: Lena Hanno Clyne]