Den svenska modellen bygger på att vi arbetare då och då säljer vår rätt att strejka, i utbyte mot kollektivavtal där vi garanteras vissa grundläggande rättigheter. Inför de kommande förhandlingarna – avtalsrörelsen – har facket i min bransch, industrin, krävt löneökningar på 4,2 procent. Men det räcker inte på långa vägar för att täcka upp för skadan som de senaste årens inflation har gjort.
De senaste årens reallönesänkningar och inflation har slagit hårt mot arbetarklassen. Inflationen är värst på de varor som vi köper mest av, däribland mat. För livsmedel har priserna ökat med i snitt 25 procent sedan 2021.
När lönen inte räcker till för att täcka vardagens nödvändigheter tvingas allt fler avstå från saker som tidigare varit självklara: en säker bil att ta sig till jobbet med, ordentliga vinterkläder till sina barn, man måste dra ner på matkostnaderna genom att köpa billigare men mindre näringsrik mat eller helt och hållet dra ner på måltiderna. Många tvingas lägga fritidsaktiviteter och semestrar på is och ett sparande för oförutsedda utgifter är omöjligt.
Vi har betalat för krisen med våra egna levnadsvillkor.
Men den enes fattigdom är kapitalistens vinst, vilket man exempelvis kan utläsa på byråkratspråk i Konjunkturinstitutets rapport.
“De senaste årens höga inflation har gröpt ur löntagarnas reallöner kraftigt, som nu ligger på samma nivå som 2015.[…] Samtidigt som reallönerna har fallit har näringslivets lönsamhet varit relativt hög.”
När arbetarnas andel av det värde som de skapar sjunker, ökar vinsterna för aktieägarna. Reallönesänkningarna utgör grunden för näringslivets “höga lönsamhet” (se diagram). En arbetares förlust i lön och levnadsförhållande är en vinst för kapitalisten.
Under denna avtalsrörelse måste vi arbetare som är medlemmar i facken ta kamp för en större del av kakan, men också mot våra egna ledare inom facken som ser på medan vår andel av kakan blir allt mindre och mindre.