Den sista månaden har konflikten i brittiska Labourpartiet utvecklats till ett fullskaligt inbördeskrig. Partihögern, som dominerar i parlamentsgruppen, gör allt som står i deras makt för att bli av med den vänsterinriktade partiledaren Corbyn. Men Corbyn är oerhört populär bland vanliga medlemmar, som istället kräver att den parlamentariska partihögern ska avgå och lämna plats för nya personer som speglar medlemmarnas åsikter.
Labour är idag delat i två delar, som inte kan samexistera. Blairhögern som kontrollerat Labourpartiet i många år och lydigt följt borgarnas diktat, fruktar de arbetare och ungdomar som gått med i Labour för att de inspirerats av Corbyns vänsterretorik.
Borgarklassen i Storbritannien är livrädda för att de ska tappa kontrollen över Labour, som i mer än ett århundrade fungerat som en garant för den brittiska kapitalismens stabilitet. Men underifrån kämpar tiotusentals för att partiet ska bli ett verkligt vapen för arbetarklassen.
Sedan september förra året då Corbyn vann partiledarvalet i Labour har partihögern med alla till buds stående medel försökt att undergräva honom. Man har varvat mediala attacker och smutskastningskampanjer med att planera och förbereda för ett bra tillfälle, då man med parlamentsledamoten Jess Phillips ord skulle kunna ”hugga kniven i honom framifrån.”
En välregisserad kupp
Inför lokalvalen den 6 maj försökte man piska upp en undergångsstämning inom massmedia. Man upprepade som ett mantra att Labour under Corbyn inte kunde vinna ett val, dag ut och dag in, och förutspådde att Labour skulle backa med så många som 175 mandat. Man skulle kunna tro att de hade gått i skola hos Hitlers propagandaminister Goebbels, som sade att om man bara upprepar en lögn tillräckligt ofta kommer folk att börja tro på den.
Resultatet blev inte alls vad etablissemanget hade hoppats på. Labour fick 38,5 procent av rösterna och ökade sin röstandel i flera områden, trots Blairhögerns sabotage. Ursäkten för partihögerns noggrant planerade kupp blev därför istället folkomröstningen om Storbritanniens utträde ur EU.
Resultatet i folkomröstningen kom som en chock för det brittiska etablissemanget. När rösterna var räknade tidigt på morgonen den 24 juni hade nästan 52 procent röstat för att lämna EU. Premiärministern David Cameron som hade kampanjat för att Storbritannien skulle stanna i EU tog konsekvenserna av resultatet och avgick.
Corbyn som också hade kampanjat för att stanna i EU anklagades samtidigt av sina egna parlamentsledamöter för att ha orsakat nederlaget. De hävdade att han inte kampanjat tillräckligt entusiastiskt, då han ett flertal gånger kritiserat EU och vägrat att vara del av samma stanna-kampanj som Cameron och Osbourne. Flera inom Labours skuggregering, bland annat Hilary Benn, ansåg att tiden nu var inne för att tvinga bort Corbyn från posten som partiledare för Labourpartiet.
En efter en började skuggministrarna avgå från Labours skuggregering (som fungerar som en oppositionell alternativ regering i det brittiska parlamentet) för att tvinga Corbyn till att själv avgå. Totalt avgick mer än hälften av ministrarna i skuggregeringen.
Corbynrevolutionen
Men kuppen gick inte alls som högern hade tänkt sig. Istället blev den startskottet för en enorm radikalisering och en rörelse till försvar för Corbyn. Bara någon dag senare, den 27 juni, samlades över 10 000 på Parlament Square för att visa sitt stöd för Corbyn.
De följande dagarna ordnades en rad olika större och mindre manifestationer till stöd för Corbyn, men kuppmakarna gav inte vika.
I Labours parlamentsgrupp gick en misstroendeförklaring mot Corbyn igenom med 171 röster mot 40. Kuppmakarna hade hoppats att detta skulle räcka för att få honom att avgå frivilligt, men Corbyn vägrade.
Sedan Corbyn valdes har Labour stadigt växt. Partiet har växt från 200 000 medlemmar till 585 000 på bara ett år, vilket förändrat partiet fullständigt inbördes, där en majoritet av de nya gått med av entusiasm för Corbyn. Men fram till kuppförsöket hade dessa medlemmar i stort förhållit sig passiva i partiets interna strukturer.
Kuppförsöket blev startskottet för en verklig revolution i partiet – den så kallade Corbynrevolutionen. Ett inbördeskrig har öppnats mellan de nya medlemmarna och de gamla partifunktionärerna som varit med sedan Blairtiden, och som fruktar och avskyr den politiska aktivitet som Corbyn framkallat. Partiföreningarna, som fram tills nyligen var tomma, håller nomineringsmöten med hundratals närvarande.
Entusiasmen spiller ut på gatorna där man fortsatt hålla manifestationer med tusentals deltagare i städer som som Merseyside, Bristol, Manchester och Sheffield. Folk mobiliserar också runt grupper som Momentum, som är en gräsrotsrörelse som skapades av anhängare till Corbyn efter hans seger i partiledarvalet förra året, och som har fått tusentals nya medlemmar efter högerns kuppförsök.
Angela Eagle och Owen Smith – högern hittar ingen kandidat
Problemet för högern var att man inte kunde hitta någon trovärdig kandidat som kunde ställa upp i valet mot Corbyn. De flesta inom kuppmakarhögern hade konsekvent röstat för kriget i Irak, för Torypartiets nedskärningar och för högerpolitik i allmänhet. Om någon av kandidaterna skulle granskas ordentligt skulle de få det svårt att vinna popularitet bland gräsrötterna som röstat på Corbyn.
Till slut tillkännagav Angela Eagle att hon skulle ställa upp som kandidat mot Corbyn trots att hennes lokala partigrupp i Wallasey Merseyside röstat för en motion där man krävde att hon skulle ställa sig bakom Corbyn. Situationen var densamma i många partigrupper runt över hela landet.
Samtidigt som högern försökte sticka kniven i Corbyn, stack Owen Smith in sin kniv i Angela Eagle. När hon hade fått ta den värsta smällen av medlemmarnas missnöje, klev Smith fram och framställde sig som ett alternativ till både Corbyn och Eagle – trots att han tillhörde samma falang som Eagle. Owen lyckades få fler parlamentsledamöter att ställa sig bakom honom och blev därmed den nya högerkandidaten.
Ett sista desperat försök från högern att stoppa Corbynrevolutionen var att tvinga honom att bli nominerad av parlamentsledamöterna bland vilka han saknade tillräckligt stöd. Fast också detta misslyckades när Labours styrelse (NEC) beslutade med 18 röster mot 14 att den sittande partiledaren inte behövde nomineras av parlamentsledamöterna.
Däremot lyckades högern införa en ny regel som uteslöt alla som gått med i Labour efter den 12 januari från att få rösta i partiledarvalet, vilket innebar att de 130 000 som gått med i Labour sedan Brexit-omröstningen inte skulle få rösta.
Det enda man kunde göra efter detta var att betala 25 pund och registrera sig som Labour-supporter under ett medvetet smalt fönster på 48 timmar på Labours hemsida.
Man förbjöd också partiföreningar från att ha möten under partiledarvalet, så att inga partiföreningar skulle kunna rösta igenom någon missförtroendeförklaring mot sin parlamentsledamot.
Storbritannien står inför en revolution
Försöket med att utesluta nya medlemmar ur partiledarvalet verkar också ha misslyckats då 183 000 registrerade sig som supportrar och nu får rösta i partiledarvalet. Efter det har förfarandet till och med besegrats i en domstol, som uttalat att det strider mot partiets stadgar och de rättigheter man har som medlem.
Samtidigt pågår en hetskampanj mot Corbyn i media, och partihögern skyr sig inte för att ta till alla möjliga fula trick. Det har till och med skrivits artiklar där Momentum och Jeremy Corbyn jämförts med SS och Adolf Hitler.
Kuppmakarna har inte mycket tid kvar och allt talar mot dem. Allting annat än en seger för Corbyn vore en stor sensation. Den 22 augusti kommer valsedlarna att skickas ut till de röstberättigade och man har sedan fram till den 21 september på sig att rösta. Vinnaren kommer att presenteras den 24 september.
Om Corbyn vinner kommer det inte att leda till att inbördeskriget i Labour tar slut utan snarare tvärtom kommer de nya medlemmarna känna sig stärkta och kräva att nya mer radikala parlamentariker och ledamöter i lokala församlingar tar över i linje med medlemmarnas vilja och åsikter.
Många har krävt att de parlamentsledamöter som inte stödjer Corbyn ska avgå – dessa parasiter ur partihögern som kidnappat partiet uppifrån för att trygga sin egen karriär. Detta är beviset på att något grundläggande har förändrats i det brittiska samhället. Folk vill själva få komma till tals och tänker inte lämna politiken till experter och etablissemanget.
De brittiska marxisterna kring Socialist Appeal (IMT Storbritannien) har inlett kampanjen ”Defend Corbyn – Fight for Socialism” som väckt stor entusiasm överallt där den presenterats.
Samtidigt talar högern i Labourpartiet redan öppet om att splittra partiet vilket kommer att bli den logiska följden av en ny seger för rörelsen kring Corbyn. Vad vi ser är hur partiet polariseras till två diametralt motsatta läger.
Detta avslöjar en skarp polarisering mellan klasserna och inledningen till en förrevolutionär period i Storbritannien. Detta öppnar viktiga möjligheter för de brittiska marxisterna, som ingriper energiskt i rörelsen med den socialistiska revolutionens idéer.