”Det har varit en kupp i Venezuela!” ”Maduro har gjort en statskupp!” Bara ett par dagar innan 15-årsdagen av den kortlivade statskuppen mot den demokratiskt valda presidenten Hugo Chávez (11–13 april, 2002) står de som genomförde statskuppen – det vill säga den venezuelanska oligarkin och deras herrar i Washington och de amerikanska knähundarna i Buenos Aires, Brasilien, Santiago de Chile och Lima – uppbackade av det mediala etablissemanget i Spanien och USA, och skriker som hyenor med anklagelser mot president Maduro om att han har gjort en ”statskupp”.
Vilka är bevisen? Bakgrunden till dessa hycklande utspel är att Venezuelas Högsta domstol den 29 mars beslutade att tills vidare ta över nationalförsamlingens funktion eftersom den trotsat domstolen. Nationalförsamlingens president Julio Borges deklarerade omedelbart att det skett en så kallad ”kupp”. Generalsekreteraren för Organization of American States, Luis Almagro, beskrev händelserna som en ”statskupp” och kallade omedelbart OAS permanenta råd till ett möte för att använda juridiska påtryckningsmedel. Perus regering beslutade att kalla tillbaka sin ambassadör från Venezuela.
Vad är bakgrunden till domstolens beslut? Ända sedan högeroppositionen vann valet till nationalförsamlingen i december 2015 har det pågått en konflikt mellan de olika institutioner i Venezuela som utgör statsmakten. Bara ett par veckor efter valet beslutade HD att valet av representanter i delstaten Amazonas inte hade gått rätt till och förklarade valet som ogiltigt och krävde ett omval. Det hade framkommit bevis om att politiker inom oppositionen varit involverade i valfusk. Detta berörde fyra representanter, två från oppositionen, en från PSUV och en som valts på den inhemska listan (som också stödjer oppositionen). Oppositionens tre representanter spelade nyckelroller då deras poster innebar att oppositionen fick två tredjedelars majoritet i parlamentet och därför mycket mer makt och inflytande. Nationalförsamlingen vägrade att följa HD:s beslut och lät de tre oppositionsrepresentanterna väljas in och avlägga ed i delstaten Amazonas i januari 2016. Återigen förklarade HD att detta strider mot tidigare fattade beslut. Nationalförsamlingen backade men i juli valde man att än en gång välja in de tre representanterna. I augusti 2016 förklarade HD att nationalförsamlingens tillförordnade råd tillsammans med oppositionsrepresentanterna gjort sig skyldiga till domstolstrots när de gått emot två tidigare HD-domar.
För att eskalera konflikten mellan institutionerna ytterligare röstade nationalförsamlingen i oktober 2016 för att påbörja en ”politisk rättegång” mot president Maduro och förfaranden för att deklarera att Maduro ”övergivit sin post som president”. Bland anledningarna som fördes fram fanns det bland annat anklagelser om att Maduro inte är en venezuelansk medborgare och därför inte kan vara president (!!). I januari 2017 kom nationalförsamlingen till sist fram till att president Maduro hade ”övergivit sin presidentpost”. Hur man kan bli anklagad för att ha ”övergett sin presidentpost” och för att ha ”utfört en statskupp” på samma gång är fortfarande en gåta. Nationalförsamlingen krävde dessutom att OAS skulle vidta juridiska åtgärder mot Venezuela. Man kallar alltså in utländska makter för att göra övertramp på Venezuelas nationella självbestämmande, vilket visar den venezuelanska oligarkins verkliga karaktär. Försöket att använda juridiska åtgärder röstades ner trots direkta hot från Washington mot flera av OAS medlemsländer.
Slutligen frågade regeringen HD om man verkligen behövde be nationalförsamlingen ratificera beslutet om att skapa samriskföretag i oljesektorn. HD svarade att genom sitt beslut den 29 mars att eftersom nationalförsamlingen gjort sig skyldiga till domstolstrots och inte gjort någonting för att korrigera detta, så var det heller inte nödvändigt för regeringen att skicka sina beslut till dem. De sade också att HD tar över nationalförsamlingens lagstiftande befogenheter eller delegerar dem till något annat maktorgan som HD väljer. Dagen innan fattade HD också ett beslut om att eftersom nationalförsamlingen gjort sig skyldiga till domstolstrots så har inte heller dess medlemmar rätt till immunitet. Om oppositionen inom nationalförsamlingen verkligen vill återfå sin befogenhet att stifta lagar, skulle det vara enkelt att följa beslutet fattat av HD gällande de tre representanterna i delstaten Amazonas. Det är dock uppenbart att detta inte är oppositionens huvudsakliga intresse. Vad man verkligen vill är att använda den rådande situationen för att med hjälp av utländska makter avsätta president Maduro.
Vi måste motsätta oss den hycklande kampanjen från de som faktiskt genomförde en statskupp i Venezuela 2002, och som nu vill avlägsna Maduro från makten och ropar på en utländsk intervention. Om de skulle lyckas med sina mål, så vet vi exakt vad som skulle bli konsekvenserna: allt som vunnits i den bolivianska revolutionen skulle förstöras, de sociala välfärdsinrättningarna (missionerna) skulle avskaffas, nationaliserade företag och jordegendomar skulle ges tillbaka till sina tidigare ägare, arbetsrätten skulle avskaffas vilket skulle öppna för massuppsägningar i statliga och privata företag, pensionerna skulle sänkas enormt, sjukvård och utbildning skulle slaktas och en regim som inte drar sig för att trampa på grundläggande demokratiska rättigheter skulle installeras. Om någon tvivlar om detta så behöver man bara se till vilka medel högern tidigare använt sig av för att genomföra sina statskupper i Argentina och Brasilien, och hur man rättfärdigade det. Om något liknande skulle hända i Venezuela skulle situationen och våldet bli tio gånger värre än tidigare statskupper.
Detta är dock inte bara en fråga om vem som har rätt och fel ur ett rättsligt perspektiv. Precis som i alla grundläggande konflikter i samhället, kommer denna konflikt att lösas utifrån vem som verkligen har makten i Venezuela. Det handlar om vem som kontrollerar polisen och militären och vem som kan mobilisera massorna som besitter makten att krossa statsmakten. För tillfället verkar det inte som att den reaktionära oppositionen har stöd av varken polisen eller massorna. Oppositionen har gjort ett flertal uppmaningar till armén om att ”försvara konstitutionen” (det vill säga avlägsna Maduro) som hittills fallit för döva öron. Högerns senaste försök att få ut folket på gatorna i september och oktober 2016 misslyckades totalt på grund av avsaknaden av en tydlig strategi. Några av oppositionens ledare uppmanade till demonstrationer utanför presidentpalatset men avlyste dem senare, vilket skapade ilska och demoralisering bland deras egna anhängare.
Eftergifter till kapitalister underminerar revolutionen!
Bortom rättsliga och institutionella frågor måste vi fråga oss vad Maduros regering verkligen gör med sin makt. Vad är det man verkligen vill och vad är strategin? För ett par dagar sedan gjorde Nicolás Maduro ett flertal uttalanden på handelsmässan Expo Venezuela Potencia 2017 som inte lämnade utrymme för tvivel om att hans strategi är att göra fler eftergifter till kapitalisterna på nationell och internationell nivå. Han motsatte sig det som han kallade ”en smutsig kampanj som påstår att vi har en kommunistisk modell och att vi vill förbjuda privata företag”. Tvärtom, sade Maduro, ”kontrolleras 90 procent av ekonomin av privata företag”. (Vad han egentligen menade var att 90 procent av alla företag är i privat regi, även om de utgör en mindre andel av ekonomin.) Han tillkännagav också ytterligare framtida eftergifter till både inhemska och utländska kapitalister i form av erbjudanden om lån från statliga banker i både bolivar och amerikanska dollar. Detta innebär ytterligare avreglering av utländska valutakontroller för att privata företag lättare ska få tillgång till dollar (som kommer från vinster i oljeindustrin).
Dessa åtgärder och uttalanden har resulterat i stor ilska och oro inom den bolivarianska rörelsen. Detta är en fortsättning på den politik som Maduros regering har följt enda sedan valet, det vill säga att göra eftergifter till kapitalisterna på det ekonomiska området varje gång oppositionen attackerar regeringen på den politiska och institutionella arenan.
Denna politik kommer utan tvivel att leda till en katastrof. Den venezuelanska ekonomin är inne i en djup kris med hyperinflation, allvarlig brist på baslivsmedel och mediciner, och en förlamning av produktionen. Krisen är i sista hand följden av produktivkrafternas uppror – som fortfarande fungerar inom den kapitalistiska marknadens ramar – mot regeringens alla försök att kontrollera dem genom priskontroller och utländska valutakontroller. Detta har förvärrats flera gånger av oljeprisets kollaps på världsmarknaden. Med allvarligt begränsade valutareserver och oljeintäkter har regeringen tillgripit att prioritera betalningen av utländska skulder som skapats på grund av att man har förlitat sig på import. Importen har nu minskat kraftigt, vilket ytterligare förvärrat bristen på livsmedel och medicin. För att finansiera statsbudgeten, där det finns ett löpande underskott som uppgår till 15–20 procent av BNP, har regeringen samtidigt tillgripit åtgärden att trycka mer pengar – som i sin tur har lett till hyperinflation. Vad som har misslyckats i Venezuela är inte socialism, som aldrig existerat, utan snarare ett försök att reglera den kapitalistiska ekonomin genom statliga ingripanden och få den att fungera i majoritetens intresse.
Det finns bara två sätt att lösa den ekonomiska krisen. Ett är att göra avregleringar och låta marknaden fungera ”som vanligt”, vilket skulle innebära att arbetarna kommer att tvingas betala hela priset för krisen. Detta är den riktning som Maduros regering går mot just nu. Den andra möjliga lösningen är att konfiskera kapitalisternas tillgångar och införa en planerad ekonomi under arbetarnas demokratiska kontroll som kan tillgodose allas behov, samtidigt som man gör en internationell uppmaning till alla arbetare och bönder i regionen om att försvara revolutionen, och bekämpa alla försök från deras egen härskande klass att intervenera i Venezuela. Detta skulle tvinga kapitalisterna att betala för krisen.
Regeringens nuvarande politik kommer bara att förvärra krisen för arbetarklassen och bryta ned dess stöd inom de bolivianska massorna. Regeringen tror att vi under detta år kommer att se stigande oljepriser till en nivå runt 70–80 dollar per oljefat och att detta skulle ge de intäkter som är nödvändiga för att återigen kunna investera i sociala program och genom detta återfå folkligt stöd. Man tror att efter detta så skulle man kunna gå till val under bättre omständigheter. Detta är ingenting annat än en önskedröm. Oljepriset steg lite efter att man kommit överens med OPEC-Ryssland om att minska produktionen, men detta har avbrutits eftersom utvinning av olja i takt med att oljepriserna steg återigen blev lönsamt i USA, vilket ledde till ökad produktion och att priserna återigen har sjunkit.
Hur man bekämpar oligarkin och imperialisternas offensiv
Om vi ska vara ärliga är regeringens nuvarande politik ett fullständigt svek mot president Chávez arv. I hans sista uttalanden innan han gick bort, Golpe de Timón (En ny kurs) och Plan de la Patria Socialista (Plan för ett socialistiskt land, betonade Chávez två centrala idéer: a) Vi har fortfarande en kapitalistisk ekonomi och måste röra oss mot socialism, och b) Vi måste krossa den borgerliga staten och ersätta den med en ”kommunal stat” (som bygger på socialistiska kommuner). Trots alla sina begränsningar, var detta korrekta idéer.
Den bolivarianska rörelsens nuvarande ledarskap och Maduros regering har fört Venezuela i den motsatta riktningen: på det ekonomiska området har man gång på gång gjort eftergifter åt kapitalisterna, medan man på det politiska området kvävt alla kanaler för folkligt deltagande, arbetarkontroll och makt underifrån.
Oavsett vilka avsikter man har haft, måste vi vara tydliga: Regeringens nuvarande politik kommer att leda till att den bolivarianska revolutionens krossande, och att den borgerliga oppositionen tar makten. Detta skulle vara en katastrof. För att avvärja detta måste vi återvända till kampen för socialism och att krossa den borgerliga staten.
Vad är det mest effektiva sättet att kämpa mot imperialisterna och den venezuelanska borgarklassens angrepp? För det första måste Venezuela bryta alla diplomatiska förbindelser med Washington, som ligger bakom och samordnar den nuvarande kampanjen. För det andra borde man konfiskera alla multinationella företags tillgångar som på något sätt varit inblandade i och angripit den venezuelanska nationens suveränitet. För det tredje: konfiskera alla den venezuelanska oligarkins tillgångar. För det fjärde: upprättandet av antiimperialistiska och antikapitalistiska kommittéer på alla företag, fabriker, baracker och på landsbygden. Dessa kommittéer skall vara beväpnade och utöva arbetarkontroll mot oligarkins sabotage. Slutligen måste den bolivarianska revolutionen vädja till arbetare och bönder i hela Latinamerika, och arbetarklassen i hela världen, att komma till dess undsättning och stoppa alla försök från reaktionära regeringar att ingripa i Venezuela.
Detta är den enda politik som kan garantera revolutionens försvar.