“Vi har inga eviga allierade, och vi har inga beständiga fiender. Våra intressen är eviga och beständiga, och dessa intressen är det vårt ansvar att följa.” Denna ärliga förklaring från den brittiska politikern Lord Palmerston 1848, sammanfattar mycket väl grundvalen för imperialisternas agerande än idag. Och när de firar ett regimskifte, borde man alltid fråga sig varför.
Den svenska regeringen har varit försiktiga i sina uttalanden om Syrien, men i gengäld har tidningarnas borgerliga ledarsidor uttryckt högerns uppfattning desto rakare.
I de svenska aktiespekulanternas mediala organ, Dagens industri, kan man läsa att islamistiska Hayat Tahrir al-Shams (HTS) maktövertagande är “en vinst för den fria världen”. Den som känner till HTS bakgrund – som en utbrytning ur Islamiska staten (IS) och al-Qaida – höjer kanske på ögonbrynen över detta påstående.
Men tidningens uppfattning har inget att göra med demokrati, fred, välstånd eller något annat som vanliga människor knyter till begreppet frihet.
“I fallet Syrien är det inte säkert, och tyvärr inte heller troligt, att demokrati är det som väntar”, konstaterar tidningens ledarskribent Wikström. Han radar upp alla orsaker till att situationen bara blir värre för syrierna: HTS är jihadister, inbördeskriget lär fortsätta och den ekonomiska katastrofen likaså.
På vilket sätt är HTS maktövertagande då en vinst för friheten? Bara ett, menar en påtagligt nöjd Wikström.
Ryssland lyckades inte försvara sin allierade och militärbaserna, de enda Ryssland har i regionen, hänger nu på en skör tråd. Iran har förlorat sin fria försörjningskanal till en av sina proxyarméer, Hizbollah i södra Libanon.
Min fiendes fiende är min vän, som det ofta heter under kapitalismen.
För svenska kapitalister är Ryssland huvudfienden. Och för Ryssland har Syrien varit en bas, inte bara för att intervenera i Mellanöstern, utan också för att man därifrån via Medelhavet kunnat nå stora delar av norra Afrika. Deras försvagning stärker de västerländska imperialisternas position i ett område som har flera viktiga transportleder och råvarukällor.
I Mellanöstern är Iran den främsta motståndaren till de svenska kapitalisternas allierade Israel. Nu hoppas man att det blir lättare för dem att obehindrat genomföra sitt folkmord på palestinierna, att fortsätta bomba tillbaka Libanon till stenålden och krossa allt motstånd mot deras framfart.
I Svenska Dagbladet är resonemanget om möjligt tydligare. Ledarskribent Wennblad betonar att vi borde “delta i firandet”, och gör ett halvkvädet försök till att låta optimistisk å syriernas vägnar. Assads fall ger tydligen “möjlighet för något annat, och i bästa fall något bättre”. Alltså, troligtvis något sämre.
Svenska Dagbladet har varit en bestämd försvarare av Israels massakrer under det senaste året, och det är här man hittar vad det finns “störst anledning att känna optimism inför”.
Assads fall är ett slag i mellangärdet på såväl Iran som Ryssland. Och en stor strategisk och taktisk framgång för Israel. Israels framgångsrika krigföring i Libanon slog ut större delen av det Iran-stödda Hizbollahs militära förmåga, och maktskiftet i Syrien är en direkt konsekvens av det. Iran tappar nu geografisk markkontakt med sin libanesiska proxymilis, vilket gör det ännu svårare att bygga upp den militära förmågan igen.
Att jämna bostadsområden på marken, tvinga långt över en miljon civila på flykt, förstöra nästan 40 procent av byggnaderna i södra Libanon – detta omvandlas i dessa krigshökars mun till “Israels framgångsrika krigföring”. Att detta skulle vara grundvalen för Assad-regimens fall, är ett påstående som i sin ensidighet nog bara kan förekomma i en tidning som hämtar majoriteten av sin Mellanösternanalys från den israeliska propagandan.
Assad-regimen föll för att ingen var beredd att försvara den. Efter åratal av ekonomisk katastrof, repression och korruption, såg folk knappast någon skillnad på det ena eller andra gänget av krigande gangstrar. I ett område kring staden Idlib hade olika islamistiska miliser hållit sig vid liv, inte minst med turkisk hjälp.
När flera gick samman för att bilda HTS i januari 2017, genomförde också ledningen en utrensning av de mest hårdföra islamistiska elementen och försökte upprätta ett mer Syrien-nationalistiskt styre med bredare bas.
Med turkiska vapen och turkisk träning – med Ryssland, Iran och Hizbollah distraherade – skar HTS offensiv som en kniv genom den ruttna Assad-regimens hjärta.
Organisationen har länge varit terrorklassad av väst. Men efter att HTS våldsamt störtat den syriska regeringen och gripit makten, håller väst på att ändra sig. Storbritannien, Frankrike, Tyskland och USA har alla ställt sina officiella och inofficiella villkor. Syrien var under Assad det tredje mest sanktionerade landet i världen, och nu är idén om att lyfta dessa sanktioner en hävstång för att dra den nya syriska regimen till de västliga stormakternas sida.
Israel har säkrat sina intressen genom att på 48 timmar genomföra 480 flyganfall mot olika militära mål, vilket de menar förstört 70–80 procent av den syriska försvarskapaciteten.
Om detta land – som är mindre än Norrlands fem län – tidigare inte kunnat hindra imperialisternas proxyarméer från att härja och söndra landet till oigenkännlighet, är det ännu mer så nu.
Samtidigt som liberaler i väst sätter sitt hopp till olika uttalanden från den nya syriska regimen i stil med att “garantera alla folks rätt”, har HTS ihop med sina turkiska välgörare inlett en offensiv mot Erdogans fiende i norra Syrien: kurderna.
Medan Turkiet bombar såväl civil infrastruktur som militära mål, tar de väpnade fundamentalisterna i HTS arméer sikte på att driva ut kurderna från viktiga områden. Under natten drev HTS våldsamt ut kurderna från den största staden i östra Syrien, Dayr az-Zawr, och tog därmed kontroll över ett oljefält som producerar 5000 fat olja om dygnet.
Om de fortsätter in i de centrala delarna av de kurdiska områdena, lär de konfronteras med amerikanska trupper. Dessutom vaktar kurderna fängelser med tusentals IS-soldater.
Ett av Erdogans syften med att göra sig av med Assad, var att bli av med en del av Turkiets tre miljoner syriska flyktingar. Halva Syriens befolkning lever som flyktingar i andra länder, och i Europa förbereder man nu för att skicka tillbaka dem till krig, fattigdom och katastrof.
Österrike förbereder för att deportera 40 000 syrier. Tyskland, Storbritannien, Sverige, Italien med flera har frusit syriernas asylansökningar – med uttalanden från såväl SD:s Åkesson som den grekiska premiärministern om att syrierna borde “åka hem”. Även om detta “hem” är en sönderbombad grushög, spelar det ingen roll för dessa mänsklighetens förkämpar i väst, som i åratal använt flyktingar från Mellanöstern som syndabock för alla kapitalismens problem.
Ingenting pekar på att mardrömmen för syrierna är över. Den turkiska imperialismens intervention genom HTS öppnar en ny period av krigföring med imperialisternas vapen, där de olika etniska och religiösa grupperna blir pjäser i ett större spel: imperialistländernas jakt på marknader, råvaror och handelsvägar.
För oss kommunister i väst, blir den omedelbara uppgiften att driva undan alla deras rökridåer och beskriva verkligheten.