Världens fjärde folkrikaste land, vid en punkt det största kommunistpartiet i ett kapitalistiskt land, en rik historia av klasskamp och det mest brutala folkmordet på kommunister. Här tipsar vi om tre filmer som kan väcka aptiten för att lära sig mer om Indonesiens historia.
Koloniseringen av dagens Indonesien var central i den tidiga kapitalismens utveckling. Nederländerna, det första land där borgarklassen tog den politiska makten, hade dominerat ö-riket ända sedan 1600-talet. I Marx ord:
“Den holländska kolonialpolitikens historia – och Holland var 1600-talets kapitalistiska mönsternation – ‘uppvisar en obeskrivlig bild av förräderi, mutor, lönnmord och nedrighet.’”
De Oost (2020)
Efter 300 år, vid andra världskrigets början, var Nederländerna en svag imperialistmakt på nedgång. Japan erövrade Indonesien under kriget, men efter kejsardömets nederlag reste sig folket i nationell revolution. Till makten kom det självständiga landets första president: Sukarno.
De oost (Östern) följer Johan, en ung nederländsk soldat som 1946 deltar i Nederländernas sista desperata försök att hålla kvar sin gamla koloni. Han har ambitioner om att återta sitt lands respekt och dämpa sina egna skuldkänslor efter att hans pappa fängslats för att ha samarbetat med nazistockupanterna under kriget.
Johan får höra att han är i Indonesien för att befria folket från Sukarno, som militären målar upp som en brutal diktator. Men verkligheten avslöjar illusionen. Han dras in i ett inofficiellt förband som är delaktigt i några av krigets värsta grymheter. Filmen klipper mellan detta och hans senare försök att anpassa sig till vardagen efter sitt återvändande till hemlandet, där han bland annat möts av demonstranter som jämför honom och hans medsoldater med nazisterna de precis blev av med. De oost är en klassisk krigsfilm, med till en början krigsglada soldater som tar sig vatten över huvudet och till slut inser att de bara är spelbrickor i sina härskares spel.
The Act of Killing (2012)
Efter det segerrika självständighetskriget upprättade Sukarno en borgerligt nationalistisk stat som lade grunden för att de gamla förtryckarna – nederländska och japanska företag med flera – nu skulle kunna bedriva modern kapitalistisk utsugning.
Under 1960-talet växte det indonesiska kommunistpartiet PKI till det största i något kapitalistiskt land med 3 miljoner medlemmar och 10–20 miljoner sympatisörer. Men på bara ett år, mellan 1965 och 1966 fullständigt förintades det. Över en miljon kommunister och misstänka sympatisörer slaktades och en militärdiktatur under general Suharto upprättades. Ingen vet den fullständiga siffran på offer. Folkmordet var ett trauma för en hel generation och har fortfarande stora konsekvenser i Indonesien.
The Act of Killing måste vara unik i dokumentärfilmens historia. I den får vi se intervjuer med mördarna själva som inte bara berättar om de brutala morden de utförde, utan återspelar dem. Dokumentärfilmaren Joshua Oppenheimer lyckades under flera år vinna mördarnas förtroende och lurar dem till att återskapa sina handlingar under folkmordet i en “film inuti en film”. The Act of Killing är därför inte bara en inblick i folkmordet utan även i dess ledares tankar och den hjärntvätt de genomgått.
“Lyssna, om vi lyckas skapa den här filmen, så kommer det att motbevisa all propaganda om kommunisternas grymhet, och visa att vi var grymma. Vi är de grymma, ha ha ha.”
– En av mördarna.
Filmen fick inte spelas upp för allmänheten i Indonesien, utan spreds på hemliga visningar där den blev enormt populär.
Men dokumentären försöker sig inte på en fullständig förklaring till hur Suhartos fotsoldater kunde lyckas med så fasansfulla dåd. För det krävs ytterligare läsning. Imperialismen är i högsta grad ansvarig. För USA sågs Indonesien som en dominobricka som absolut inte fick falla till kommunismen. CIA såg inte bara åt andra hållet, utan gav listor på “potentiellt farliga” aktivister till mördarna. USA försedde dem med information och materiel till folkmordet. För några år sedan släpptes dokument som avslöjade hur brittiska spioner från MI6 var djupt inblandade i att sprida propaganda mot kommunistpartiet och hetsa upp antikommunistiska stämningar.
Men svaret på hur ett enormt kommunistparti kunde utrotas så snabbt ligger också i de politiska svagheterna i partiet självt. Genom den stalinistiska tvåstadieteorin gav partiet okritiskt stöd till den borgerligt nationalistiska ledaren Sukarno, en allians som försvagade och förvirrade kommunistpartiet och ledde det till dess undergång. Läs en mer ingående analys av den här processen på marxist.com.
Behind ‘98 (2015)
Suhartos diktatur som föddes ur folkmordet överlevde i 32 år. I maj 1998 reste sig folket och avsatte honom. Rörelsen kallas Reformasi (Reformationen), men var i själva verket en massiv revolutionär rörelse.
Behind 98’ visar händelserna i maj genom en handfull fiktiva karaktärer från olika delar av det indonesiska samhället. Diana och Bagus är två studenter som demonstrerar mot regimen på universiteten i Jakarta. Dianas syster jobbar på presidentpalatset väldigt nära Suharto och hennes man är soldat i militären och skickas ut för att slå ner protesterna.
Vi får även följa en hemlös man och hans son, två fiktiva representanter för de mest utsatta grupperna i samhället. Hårt påverkade av den ekonomiska krisen (Asienkrisen 1997) tvingas de köa för en deciliter vatten och leta mat i soptunnor.
”Bara för att vi är vanliga människor måste vi lyda regeringen? Det är inte så, eller hur? Även en myra biter om man trampar på den.”
– Diana
En särskilt betydande scen är polisens och militärens stormning av protesterna vid Trisakti-universitetet. Fyra studenter sköts ihjäl och många fler skadades. Det blev gnistan som eskalerade protestvågen som ledde till Suhartos fall.
Filmen är en bra första introduktion till revolutionen för den oinsatte, men lider av en del teman som speglar att revolutionen 1998 inte faktiskt ledde till en grundläggande förändring av systemet. Tillbakablicken liknar på vissa sätt hur många svenska före detta vänsteraktivister ser tillbaka på 68-rörelsen i Sverige med å ena sidan ett naivt rosenskimmer och å andra sidan ett halvdolt förakt för massornas förmåga att faktiskt styra samhället själva. I Behind ‘68 ser man detta genom oproportionellt moraliserande över kravallerna som skedde i revolutionens spår, och å andra sidan i att problemen helt tycks ha lösts när Suharto avsätts och ersätts av sin vicepresident.
Revolutionen 1998, precis som den nationella revolutionen 194549, misslyckades med att skapa ett verkligt fritt och jämlikt Indonesien på grund av avsaknaden av ett revolutionärt kommunistiskt ledarskap. Folkmordet 1965 kastade den revolutionära rörelsen tillbaka en hel generation och än idag är det väldigt svårt att organisera sig i landet. Men om det är något som Indonesiens historia – och inte minst det uppror som skedde nu i augusti – visar, så är det att inget kan stoppa massorna från att resa sig igen.
Fler bra indonesiska filmer:
The look of silence (2014)
Uppföljaren till The Act of Killing följer överlevare efter folkmordet och offrens familjer. I en gripande och obehaglig intervju får Adi Rukun, vars bror mördades i folkmordet, träffa några av mördarna och deras medhjälpare.
After the curfew (1954)
En av Indonesisk filmhistorias absoluta klassiker. Iskandar har slagits i befrielsekriget mot Nederländerna och kommer tillbaka till sin hemby, full av trauma och en känsla av att ingen uppskattar honom och att samhället kanske inte har förändrats så mycket som han trodde att det skulle göra när han gav sig ut för att stötta revolutionen.