Ingvar Kamprads bortgång har följts av en lavin av okritiska hyllningsreportage i medierna. Politiker har talat om hans ”unika gärning” (Ulf Kristersson) och beskrivit honom som en ”unik entreprenör … vars livsverk kommer att leva vidare” (Jonas Sjöstedt). Alla verkar älska Kamprad, företagaren som satte lilla Sverige på världskartan.
Det har under lång tid byggts upp en mytologisk saga kring Ingvar Kamprad – ett namn som närmast blivit synonymt med idén om den svenska klassresan. Hans exempel ska lära oss att med ”bra idéer”, ”entreprenörskap” och ”hårt arbete” kan vem som helst bli kapitalist.
Precis som med Apples Steve Jobs kommer nu bokhandlarna fyllas av menlösa böcker om hans enorma genialitet. Detta är den viktigaste myten det kapitalistiska systemet har: att den som jobbar hårt kan ta sig upp i samhällspyramiden.
Sanningen är att Kamprad knappast var någon fattiglapp när han började. Tvärtom härstammade han från en rik tysk godsägarsläkt. Han fick tidigt hjälp på traven med sin ”entreprenörsanda” av en moster som köpte tändstickor till den unga Ingvar som sålde dem vidare.
Han hade det väl förspänt från tidig ålder, och fick till skillnad från många arbetare på den tiden en bra gymnasieutbildning i Göteborg. Startkapital var det inga problem att skaffa fram.
Eller som någon påpekade: Han började med två tomma händer och en fet plånbok.
Nazismen
Ingvar Kamprad var också öppen nazist. Dessa sympatier var han knappast ensam om inom den svenska härskande klassen, som med förtjusning sett hur Hitler krossat den tyska arbetarrörelsen. Men till skillnad från många av hans andra vänner i den härskande klassen var Kamprad en småborgare och en uppkomling, som inte lärt sig att sköta sina politiska förehavanden diskret.
Ingvar Kamprad blev medlem i fascistiska Nysvenska rörelsen och nazistiska Svensk socialistisk samling. Där bidrog han som aktiv medlem regelbundet med kontanta bidrag och arbetsinsatser. Han hyllade Adolf Hitler och köpte nazistisk litteratur. Säkerhetspolisen upprättade en särskild akt för att hålla reda på nazisten Kamprad.
När det blev mindre opportunt att vara nazist lämnade han den nazistiska rörelsen. De sista dokumenterade kontakterna ägde rum under 1950-talet.
Men Kamprad hade blivit nära vän med Per Engdahl, som var en framträdande personlighet och pionjär inom den fascistiska rörelsen i Sverige. Engdahl bjöds bland annat in som gäst på Kamprads bröllop. När allt detta uppdagades 1994 påstod han att det bara var frågan om ungdomssynder. Men år 2010 tog Kamprad återigen bladet från mun om dessa kontakter: ”Att Per Engdahl var en stor människa, det kommer jag att vidmakthålla så länge jag lever.”
Som kapitalist var Ingvar Kamprad en av Sveriges viktigaste makthavare. Och inget misstroendevotum och ingen skandal i hela världen kan rubba den makt som en kapitalist har. Han hade nämligen makt i kraft av sitt enorma ägande av kapital. Därför bibehöll han sin makt trots dessa fullständiga skandaler.
Stormrik på utsugning
Enligt Dina Pengar uppgick Kamprads rikedomar år 2016 till 610 miljarder kronor. Hela den svenska statsbudgeten uppgår till 920 miljarder kronor.
Genom historien har de härskande klasserna alltid tillägnat sig samhällets rikedomar personligen, på de förtryckta klassernas bekostnad. I kapitalismen sker det som Marx förklarade genom ett ”frivilligt” lönearbete – eftersom vi inte äger företagen måste vi sälja vår arbetskraft till de som gör det.
Det är inte Ingvar Kamprad själv som designat, byggt, fraktat och sålt alla möbler. Det är naturligtvis arbetare som skapat alla rikedomar som han kunde bli förmögen och leva gott på.
Både Kamprad och Ikea har trixat med skatten i avancerade upplägg. Det Kampradägda Ikano Fastighets AB förekom exempelvis i den stora Panamaläckan 2016, och Ikea har tidigare anklagats för att undanhålla 10 miljarder i skatteintäkter åren 2009–14. Det är värt att komma ihåg att detta sker på direkt bekostnad av till exempel vårdarbetarnas alltmer omöjliga arbetssituation, där man inte kan ta in några vikarier för att ”det inte finns några pengar”. Människor riskerar livet medan de väntar på nödvändiga operationer på grund av ”resursbrist”. Och så vidare.
Ikea driver en aktivt antifacklig politik exempelvis i Vancouver, Kanada, eller Sankt Petersburg i Ryssland (”Det är ren unionbusting”, Kollega, den 13 januari 2014). De har använt sig av transporter som outsourcats till företag i Östeuropa där lastbilschaufförerna tjänar 200 euro i månaden och inte kan träffa sina familjer på flera månader. (Se klippet ”IKEA’s new product – EXPLÖITED trückdriväer!” på Youtube.) Listan kan göras mycket längre.
Ingvar Kamprad är en person som blivit stormrik på utsugning av miljontals andra människor. Hans rikedomar har byggt på vanliga arbetares blod, svett och tårar – på ren svenska ett utnyttjande av andra människor.
Kamprads ”goda idéer”
Kamprad har hyllats för sina goda idéer. Men sanningen är att Ikeas viktigaste innovationer kommer från företagets anställda. De platta paketen som blivit så starkt förknippade med Ikea och Ingvar Kamprad är ett bra exempel på detta. Enligt ett reportage i Ny Teknik från 2006 är det nämligen formgivaren Gillis Lundgren som ska ha äran för den uppfinningen snarare än Ingvar Kamprad.
Det är bara att slå upp en Ikea-katalog och gissa hur många av alla produkter han skapat själv, och hur många som skapats av anställda. Inget företag kan byggas upp på en enda människas genialitet, utan Ikea byggs i dag av över 150 000 anställda (och oräkneliga andra genom åren) som samarbetar för att allt det företaget gör ska bli möjligt.
Dessutom bör man tillägga att Ikea bara kunnat växa genom att slå ut andra mindre företag, där alla – med bra idéer eller dåliga – blir av med jobbet. Resultatet är en fullständig likriktning. I kapitalismen är både formgivning och arkitektur konstformer som är tragiskt eftersatta – eller enbart förbehållna en ytterst liten rik elit som har råd att betala för sig. Vi andra ska vara nöjda för att vi kan skaffa ett halvsnyggt soffbord för 199 kr från Ikea som går sönder eller slits ut efter bara några år.
Kamp mot kapitalismen
Varje gång en rik individ går bort följs det av stora reportage i medierna. Men under 2017 miste 49 svenska arbetare livet på sina jobb, utan att få några liknande hyllningar. Antalet som dör i arbetsrelaterade sjukdomar är mångdubbelt fler. Men lagerarbetare, och lastbilschaufförer och butiksbiträden dör alltid namnlösa annat än för sina närmaste. Därför vill vi passa på att nu minnas alla de arbetare som varje år sliter ut sina kroppar och i vissa fall sätter livet till för att bygga det här samhället.
För vår del betyder Kamprads död inte att vi sörjer mer än vanligt. Men vi glädjer oss inte heller. Kamprads makt och rikedomar kommer nämligen att gå i arv till hans tre söner. De kommer liksom sin far att fortsätta leva liv i överflöd på andras bekostnad.
Kampen mot det kapitalistiska systemet måste alltså fortsätta. Vi nöjer oss inte med smulor från de härskandes bord: Ikea måste omedelbart nationaliseras under arbetarkontroll. Ikea tillhör de arbetare som byggt företaget!
Anledning att fira finns det först när den sista parasiten inte längre kan leva på andras arbete. När arbetarklassen, som är den enda kreativa och skapande klassen i samhället, tar makten över storföretagen, monopolen och bankerna, och upprättar sitt eget styre. Ett nytt, rättvist och högre form av samhälle kan då ta form: socialismen. När det händer, då korkar vi upp champagnen.