Hur politikerna förstörde pensionssystemet

Nästan hälften av Sveriges 2,3 miljoner pensionärer har mindre än 5000 kronor kvar per månad efter att bostad och nödvändiga kostnader är betalda. Över en halv miljon har mindre än 3000 kronor kvar per månad. Från att ha haft vad socialdemokraten Tage Erlander kallade ”världens bästa pensionssystem” för mindre än trettio år sedan, har Sverige idag flest fattigpensionärer i Norden.

Nästan 700 000 pensionärer måste arbeta, låna eller ta av sina besparingar för att betala boende och nödvändiga kostnader. Värst är situationen för kvinnor. Av Sveriges 300 000 fattigpensionärer är 200 000 kvinnor, vilket för en ensamstående definieras som att leva på under 7450 kronor per månad efter skatt. Kvinnor födda 1954 får i genomsnitt 79 procent av den genomsnittliga allmänna pensionen för män födda samma år. I nästan 80 procent av kommunerna (229 av 290) ligger genomsnittet för en nybliven kvinnlig pensionärs totala pension efter skatt under gränsen för låg ekonomisk standard, alltså gränsen för relativ fattigdom.

Innan millennieskiftet hade Sverige kanske världens mest förmånliga pensionssystem, folkpension med allmän tilläggspension (ATP). ATP trädde i kraft 1960, mitt i det längsta ekonomiska uppsvinget i kapitalismens historia, som juvelen i kronan för socialdemokratins välfärdssverige. Systemet var enkelt: Om du hade jobbat i 30 år kunde du räkna med att få ut minst 65 procent av din genomsnittliga årslön under de femton åren du tjänade som bäst, med början vid 65 års ålder. Att pensionen baserades på de femton bästa åren gjorde att kvinnor, som har lägre löner och är mer föräldralediga, inte blev lika hårt drabbade som de senare skulle komma att bli.

Men när efterkrigstidens högkonjunktur tog slut med krisen på 1970-talet försvann borgarklassens acceptans för stora förbättringar för arbetarklassen. För att öka vinsterna såg de sig tvungna att gå till angrepp mot arbetarklassens löner och arbetsvillkor. Politikerna, inklusive Socialdemokraterna som inte var beredda att ta strid mot borgarklassen, började se sig om efter ”billigare alternativ” till ATP. Med andra ord: ett sätt att att lämpa över statens kostnader för krisen på pensionärerna. Som Trotskij förklarade för länge sedan innebär en kris för kapitalismen en kris för reformismen: ”Utan reformer finns det ingen reformism, utan en välbärgad kapitalism inga reformer.”

Slutet för ATP

Precis som för stora delar av efterkrigstidens välfärdssverige var det 90-talskrisen som blev spiken i kistan för ATP. 1991 tillsatte S, M, C, L och KD en arbetsgrupp (pensionsgruppen) för att ta fram ett nytt förslag och för att förvalta det nya systemet. Pensionssystemet har förblivit mer eller mindre oförändrat sedan det implementerades 1995 och består av tre delar: inkomstpension, premiepension och garantipension.

Inkomstpensionen är baserad på livsinkomst, men hur hög pensionen blir beror också på hur det går för ekonomin. Premiepension är en mindre del av den allmänna pensionen som man placerar i fonder. Till dessa kommer garantipensionen, som man får om inkomstpensionen och premiepensionen tillsammans är under en viss nivå, strax under 10 000 för ogifta och runt 9000 för gifta.

Systemet fungerar som så att 18,5 procent av en arbetares pensionsgrundande inkomst går till pensionssystemet genom pensionsavgift och arbetsgivaravgift. Från det som kommer in beräknas sedan den allmänna pensionen automatiskt av ett matematiskt system som tar hänsyn till bland annat läget i ekonomin och medellivslängd så att det aldrig betalas ut mer pengar än vad som kommer in. När marknaden går mot recession aktiveras den automatiska bromsen, som på helt egen hand sänker utbetalningarna för Sveriges pensionärer. Finessen med det nya systemet är att man kan sänka pensionerna utan att politikerna behöver fatta formella beslut om det.

När systemet infördes lovade man att svenska pensionärer skulle kunna räkna med 60 procent av slutlönen – det skulle krävas naturkatastrofer för att bromsen skulle slå inn. Verkligheten blev en helt annan. Istället har kompensationsnivån rasat från 61 till 45 procent av slutlönen och pensionsnivåerna förväntas fortsätta sjunka med en procent per år. Läsare födda efter 1992 kan förvänta sig att pensionerna sjunkit under 40-procent strecket lagom till att de går i pension. Sedan 2010 har bromsen sänkt pensionerna tre gånger. Orsaken är inte någon naturkatastrof, utan krisen för det kapitalistiska systemet.

Pensionärerna betalar priset

Summan av en djup ekonomisk kris och ett system som automatiskt skyfflar över kostnaderna på pensionärerna är total katastrof för pensionärerna. Att pensionerna inte går att leva på erkänns nu öppet av alla partier, som under valrörelsen presenterade sina ”lösningar” på hålen i pensionärernas plånböcker: C vill höja pensionsåldern ytterligare, S vill höja inbetalningarna till pensionssystemet till 18,5 procent (vilket de redan ligger på), KD vill sänka skatten på pensionerna. SD vill ge pensionärer en ”tusenlapp” till genom att höja grundskyddet, garantipensionen och bostadstilläggen för pensionärer.

Det inga politiska partier vill är att säkra pensionerna genom att riva upp det ruttna pensionssystemet. Detta trots att pensionärerna själva är eniga: bara en av tio pensionärer vill behålla det nuvarande pensionssystemet.

Pensioner enligt det gamla systemets 61 procent av slutlönen hade inneburit en höjning med i snitt 4658 kronor per pensionär. Lika mycket som politikerna erbjuder högre utbetalningar till pensionärerna med ena handen tar de genom pensionssystemet tillbaka med den andra, och mer därtill. Ur borgarklassens synvinkel fungerar pensionssystemet precis som det är tänkt. Däremot är arkitekterna bakom pensionssystemet oroliga för att politikernas valfläsk förbigår deras ”ansvarsfulla” matematiska modell. Liberalen Bo Könberg varnar för utvecklingen:

”Vårens förslag om ett garantitillägg var bekymrande, även om det blev lite mindre dåligt i och med det nya förslaget. Men visst finns det viss anledning till oro för vad som är på gång och hur partierna gör nu efter valet.”

Maria Malmer Stenergard (Moderaterna) säger samma sak: ”Vi ska vara rädda om vårt pensionssystem, inte minst nu när vi går mot ekonomiskt svåra tider.” I klarspråk säger hon att det är nu under krisen pensionssystemet behövs för att sänka pensionerna. För borgarklassen är ett drägligt liv för arbetarklassen bara än en onödig kostnad i statsfinanserna, och som man behöver offra nu när ”vi går mot ekonomiskt svåra tider”.

Naturligtvis borde vi kämpa för ett nytt pensionssystem som innebär kraftigt höjda pensioner: pensioner som går att leva på – som inte bara täcker existensminimum utan ger möjlighet till ett rikt och meningsfullt liv. Pensioner som – tvärtemot hur det är idag – utjämnar skillnader mellan rika och fattiga, män och kvinnor.

Men som ATP-systemets öde visar så kan alla segrar för arbetarklassen rullas tillbaka så länge vi inte kontrollerar den rikedom vi skapar. Det enda sättet att garantera ett liv där ålderdom inte innebär fattigdom är att ta kontrollen över ekonomin och styra den utifrån mänsklighetens behov. Kampen för att lösa pensionskrisen är inget annat än kampen för att förändra samhället genom att avskaffa kapitalismen.

Leo Marklund

Relaterade artiklar

Sociala medier

3,173FansGilla
2,232FöljareFölj
806FöljareFölj
2,021FöljareFölj
680PrenumeranterPrenumerera

Senaste Artiklarna