Den 25 februari välte en grävmaskinist ned med sin grävmaskin i ett vattenhål i Masugnsbyn. Maskinistens hytt hamnade under vattenytan, och ingen av räddningsinsatserna nådde fram. Dödsfallet konstaterades dagen efter. Sedan början av 2022 har sex arbetare omkommit i olyckor på arbetsplatser.
Den 31 augusti 2019 avled den lettiske byggarbetaren Armins Lukasenko då han föll sex våningar ned från en byggställning på ett bygge i Barkarby. Åtal har nu väckts mot arbetsledaren på underleverantören Krag Solutions, där Lukasenko var inhyrd. Han antas ha fallit genom en otillåtet stor springa mellan byggställningen och takterrassen, och enligt brottsplatsundersökningen rör det sig troligen om en ofärdig byggställning som inte var arbetsduglig.
I utredningen framgår det även att Lukasenko inte hade skyddsutrustning godkänd i Sverige. De åtalade nekar till brott och menar att säkerhetsansvaret skall vila på individen – de vill alltså skuldbelägga den enskilda arbetaren för hans egen död. Detta är bara en bortförklaring för att slippa investera i tillräckliga säkerhetsåtgärder. Profit sätts före liv.
Tomas Kullberg, ordförande för fackföreningen Byggnads i region Stockholm-Gotland, är kritisk till att endast straffa enskilda arbetsledare och i en intervju med Dagens ETC säger han: ”som det är idag konkurrerar nämligen arbetsgivarna med arbetsmiljön när de lägger ett anbud, för att få upphandlingen. Vi måste se till att det kostar för mycket för dem att resonera på det sättet. Om det sker en sådan här olycka så måste det kosta för företaget”.
Men det räcker inte. Enligt en sammanställning framtagen av Arbetet krävdes fem olika företag på totalt 10 miljoner kronor i företagsböter för 5 av 55 dödsfall under 2018.
Vattenfall ansvarade för två av dem och bötade totalt fyra miljoner kronor. 2021 gick de i vinst med 48 miljarder kronor. För kapitalisterna är dessa böter inget mer än en nagel i ögat, men de avlidna arbetarna kommer inte att få sina liv tillbaka.
I snitt dör 50 arbetare varje år på svenska arbetsplatser, men bättre arbetsmiljö och bättre arbetsvillkor ligger inte i kapitalisternas intresse – de drivs endast av sitt profitbehov. Det är bara arbetarklassen som har ett intresse av att alla som går till jobbet i slutet av dagen också kommer hem – och det är bara genom arbetares kamp och makt det kan åstadkommas.