Hugo Chávez är död: Kampen för socialismen lever!

Uttalande av den Internationella marxistiska tendensen (IMT)

Hugo Chávez har gått ur tiden. Frihetens, socialismens och mänsklighetens sak har förlorat en modig förkämpe. Han dog tisdagen den 5 mars, kl 04:25 lokal tid. Nyheten tillkännagavs av vicepresident Maduro. Presidenten var bara 58, och hade varit vid makten i 14 år. Han har kämpat mot cancer under de senaste två åren, men när nyheten om hans död tillkännagavs kom det som en chock.

Så snart presidentens död blev känd började folk att samlas på Bolivar-torgen i centrum av städer över hela landet. Det finns många rapporter om människor som plötsligt bryter i gråt på gatorna eller helt enkelt tystnar. Skaror av sorgsna människor samlades utanför militärsjukhuset i Caracas där han dog.

Den spontana sorgeuppvisningen blev snart till en trotsig massdemonstration. Som så många gånger tidigare när revolutionen har varit hotad, har folket gått ut på Caracas gator.

Det är inte svårt att förstå anledningen till detta uttryck av stöd och av känslor. I massornas ögon representerar Chávez revolutionen, deras eget uppvaknande till politiskt liv, striderna som utkämpats under det senaste decenniet, en känsla av att vanliga arbetande människor och fattiga för första gången var de som bestämde. Han representerar den man som stod upp mot imperialismen och oligarkin.

Vissa ytliga borgerliga kommentatorer säger att massorna älskade Chávez för att han garanterade dem förbättrad levnadsstandard genom de sociala programmen: missionerna (misiones). Det spelar naturligtvis en viktig roll. Men det går längre än så. Dessa sociala landvinningar, och de är imponerande, vanns genom kamp. Massorna var tvugna att mobilisera sig på gatorna vid flera tillfällen för att försvara revolutionen från den kontrarevolutionära oligarkin och imperialismen. Detta är vad som cementerade förhållandet mellan massorna och presidenten.

Låt oss inte glömma att det inte var alla som grät igår kväll. I överklasskvarteren i östra Caracas åkte många runt och tutade och i Miami firade de reaktionära escualidos (ung. fega, smutsiga, övers. anm.) öppet. Den härskande klassen och imperialismen hatade Chávez och ville bli av med honom så fort som möjligt, och det av samma skäl som gjorde att massorna stödde honom.

Uppvisningar av sorg över att ha förlorat Hugo Chávez var inte begränsade till Venezuela. Över hela Latinamerika uttryckte arbetare och bönder och deras organisationer sin uppskattning för den revolutionära ledaren. Även utanför den egna kontinenten har stöd strömmat in från vänstern och progressiva organisationer.

I Caracas och många andra städer skanderade folket igår kväll: ”Vi är alla Chávez” och ”Chávez lever!” Tusentals samlades på Bolivartorget i Caracas och marscherade mot presidentpalatset Miraflores, ropandes revolutionära slagord som ”ett enat folk kommer aldrig att besegras”, ” de (imperialisterna, övers. anm.) ska inte komma tillbaka” och ”kampen fortsätter”.

Detta är det viktigaste av allt. Massorna vet att de är i ett krig, och i ett krig kommer, oavsett hur många soldater som faller i striden, andra att träda fram för att ta deras plats. Vad som än händer kommer kampen att fortsätta. Detta är budskapet från Caracas gator och gatorna i alla andra städer och byar över landet.

Vi sympatiserar helhjärtat med den ärliga sorgen hos de människor som gråter öppet på gatorna i Caracas. Tårarna som fälls av arbetare och fattiga människor är uppriktiga och uttrycker en ren och ärlig känsla. Samtidigt som massornas verkliga tårar fälls finns andra som gråter krokodiltårar.

Den brittiska utrikesministern William Hague sade att han blev ”ledsen” av att höra om dödsfallet och säger att Chávez har lämnat ett ”bestående intryck” på Venezuela. BBC tvingades i morse erkänna: ”Han vann bestående stöd bland de fattiga och upprepade valsegrar genom attt använda Venezuelas oljerikedomar för bedriva socialistisk politik.” (BBC News 6 mars)

Mycket märkligt! De som hatade Chávez och gjorde allt för att underminera honom när han levde deltar nu i en cynisk hyllningskör när han är död.

Imperialisternas verkliga attityd imperialisternas uttrycks av republikanen Ed Royce från Kalifornien, ordförande för USA: utrikesutskott, som sade i ett skriftligt uttalande: ”Hugo Chávez var en tyrann som tvingade folk i Venezuela att leva i rädsla. Hans död skadar alliansen av USA-fientliga vänsterledare i Sydamerika. Skönt att bli av med denna diktator”.

Vi kommer inte att befatta oss med hyckleri, oärligheter och tom retorik. Vi sörjer Hugo Chávez, men vi får inte förblindas av tårar. Vi får inte förlora vår kurs. När sorgen är över måste kampen fortsätta. Chávez skulle inte förvänta sig mindre. Hugo Chávez var en kämpe. Om han kunde tala, skulle hans ord vara samma som Joe Hills, den svensk-amerikanska revolutionären: ”Sörj inte. Organisera!”

Imperialismens manövrer

Amerikanska tjänstemän tog tillfället i akt att presentera Hugo Chávez död som en möjlighet för USA att bygga en relation med Venezuela och för landet självt att fortsätta ”meningsfulla demokratiska reformer”, då president Obama själv utropade ett ”nytt kapitel” i det latinamerikanska landets historia.

De beskrev Chávez död som början på en ”utmanande tid”. De sa dock inte vem eller vad som utmanas, eller för vad Washington har bekräftat vad de beskrev som sitt ”stöd för det venezuelanska folket”. De sa inte vilket folk. De säger att de är intresserade av att utveckla en konstruktiv relation med Caracas. Men de specifierade inte vilken typ av förhållande.

När Obama talar om ”meningsfulla demokratiska reformer”, menar han upplösningen av alla sociala, ekonomiska och politiska erövringar som har uppnåtts de senaste fjorton åren. När han talar om en ”nytt kapitel” i Venezuelas historia menar han en återgång till det gamla tragiska kapitel i historien då Venezuela var förslavat under USA-imperialismens och de stora oljebolagens intressen.

Dessa förljugna ord från Washington kommer inte att lura någon. När de talar om ”stöd för det venezuelanska folket,” menar de stöd för den kontrarevolutionära oppositionen, borgarklassen och den del av den bolivarianska rörelsen som vill ha en överenskommelse med den senare.

Dessa ord är avsedda att vinna över högern inom den bolivarianska rörelsen. De som i åratal har drömt om ”chavism utan Chávez” ser nu sin chans. Denna tendens är borgarklassens femtekolonnare i den bolivarianska rörelsen, varken mer eller mindre. De är revolutionens allra farligaste fiender.

Fienderna försöker redan dra nytta av dessa tragiska omständigheter för att sprida förvirring och intrigera mot revolutionen. Vi tar på oss att fortsätta och intensifiera kampen för att försvara den bolivarianska revolutionen mot dess yttre och inre fiender. Av dessa två är de senare mer farliga.

Vilka är perspektiven och marxisternas uppgifter?

Hugo Chávez dog innan han slutförde den stora uppgiften han hade satt upp för sig själv: att genomföra den socialistiska revolutionen i Venezuela. Det är nu upp till arbetarna och bönderna – den bolivarianska revolutionens verkliga drivkraft att föra denna uppgift till slutet. Underlåtenhet att göra detta skulle vara ett svek mot hans arv.

Utrikesminister Elias Jaua har meddelat att nyval kommer att hållas inom 30 dagar. Nicolás Maduro blir kandidat för Venezuelas förenade socialistparti (PSUV). Det är självklart att marxisterna kommer att kämpa för PSUV:s seger och den kontrarevolutionära oppositionens nederlag. Men samtidigt måste vi se till att nästa regering genomför en socialistisk politik.

Det finns inget farligare än idéer om nationell enighet och försoning mellan klasserna. Överenskommelser med oppositionen och eftergifter till borgarklassen får inte förekomma. Det kan inte finnas någon enighet mellan slavar och slavägare, bönder och godsägare, arbetare och kapitalister, utsugare och utsugna, förtryckare och förtryckta.

Under de senaste två månaderna har oligarkin utnyttjat Chávez sjukdom på ett motbjudande sätt, och fördubblat sin kampanj för ekonomiskt sabotage, hamstring och spekulation. Regeringen har lovat att vidta snabba åtgärder. De enda verkliga svaret är expropriering av den härskande klassen som kontrollerar produktion och distribution av livsmedel samt stora delar av bankerna och nyckelsektorerna i den venezuelanska ekonomin.

Nicolás Maduro har lovat att upprätthålla Chávez ”revolutionära, antiimperialistiska och socialistiska arv”. Arbetarklassen och gräsrötterna i PSUV måste se till det blir verklighet. Det räcker inte att hålla tal som prisar Chávez, som även hans bittraste fiender gör nu när han är han död. Det räcker inte att hålla tal om kärlek, en tom fras som inte betyder något.

Vad som behövs är inte sentimentala tal, utan att i praktiken omsätta de socialistiska program som Chávez alltid förespråkat: kapitalismens avskaffande genom expropriation av bankirerna, godsägarna och kapitalisterna. Detta är Hugo Chávez verkliga arv. Det är vad vi måste kämpa för att genomföra.

Emellertid finns det också ett annat mål som Chávez förkunnade som fortfarande återstår att omsättas i praktiken, ett mål som han betraktade som grundläggande, men som begravdes och glömdes av byråkraterna: skapandet av en revolutionär socialistisk international.

I juni 2010, under PSUV:s kongress, proklamerade Chávez det brådskande behovet av den femte internationalen. Han gjorde inte detta i förbifarten. Han gav den en central plats i sina tal eftersom han ansåg det absolut nödvändigt. Han hade helt rätt.

Han dog innan idén hann omsättas i praktiken. Den möttes ända från början med fientlighet från högern inom den bolivarianska rörelsen. Stalinisterna och reformisterna såg den som en styggelse. De delade aldrig Chávez entusiasm för socialismen och gjorde allt i sin makt för att sabotera, snedvrida eller urvattna alla hans planer, inklusive de om en revolutionär international.

Den Internationella marxistiska tendensen (IMT) har åtagit sig att genomföra kampen för att bygga en sådan revolutionär arbetarinternational. Vi uppmanar alla som tar presidentens ord på allvar att stödja oss i denna stora historiska uppgift. Socialismen är internationell eller är den ingenting.

IMT uttrycker sin medkänsla med folket i Venezuela. Socialismens sak har förlorat en stor förespråkare. Den mänskliga kroppen är en ömtålig skapelse. Den är lätt att förstöra med en kula eller en sjukdom. Alla människor är födda att dö. Men det finns ingen kraft på jorden som kan förstöra en idé vars tid har kommit.

Hugo Chávez är inte längre med oss, men hans idéer lever vidare. Vi kommer göra allt i vår makt för att intensifiera kampen för socialism i Venezuela och i hela världen. Det är den enda vägen framåt; det enda sättet att hedra minnet av Hugo Chávez.

• Genomför arvet från Hugo Chávez, inte i ord utan i handling!
• Expropriera oligarkerna!
• Länge leve socialismen! Kampen fortsätter!
• Proletärer i alla länder förena er!

London 5 mars 2013.