“Palestinarörelsen hotar vår demokrati”, “Palestinarörelsen är våldsam”, “Palestinarörelsen tar hit Mellanösterns konflikter”. Ju fler som inser att det Israel gör i Gaza är ett folkmord, desto högljuddare blir högerregeringens attacker mot Palestinarörelsen, i hopp om att det ska legitimera deras stöd till Israel.
I snart två år har Israel bedrivit sin folkmordskampanj i Gaza, samtidigt som de fördrivit alltfler från Västbanken, byggt nya bosättningar, attackerat Syrien, Libanon och Iran.
Imperialisterna i väst som beväpnat Israel till tänderna, har under hela denna tid gjort sitt yttersta för att framställa Israel som det verkliga offret, som ett land som är utsatt för angrepp och som därför har “rätt att försvara sig”.
Israel är under attack, säger sionisterna, och med det är också alla Israels vänner under attack, om man ska tro Ebba Busch och Alice Teodorescu Måwe.
“Sverige är under en värderingsattack. Den radikala Palestinarörelsen utgör ett växande hot mot den svenska demokratin och mot de gemensamma värderingar som behöver prägla Sverige. Under snart två år har den, i symbios med vänstern varifrån den hämtar sin legitimitet, varit drivande i den tsunami av hat och hot som riktats mot svenska judar, men också mot folkvalda, journalister och akademiker.”
Så här har det låtit i snart två år. Ju mer uppenbart det blir att Israel begår folkmord, desto mer högljudda och absurda blir påhoppen mot Palestinarörelsen från västimperialisternas lakejer bland politikerna och i medierna.
“Våg av antisemitism”
När Judisk antisionistisk allians höll en protest utanför det judiska kulturhuset Bajit i Stockholm den 15 september mot att en före detta IDF-soldat inbjudits att tala, öste politikerna det ena efter det andra glåpordet mot demonstranterna. Moderaten Mattias Karlsson skrev på X att det var “antisemitism i sin renaste form” och kallade aktivisterna för “odjur”, något som delades vidare av bland annat utrikesministern Stenergard.
Även Magdalena Andersson hakade på drevet, och kritiserade som så många andra att demonstrationen ägde rum utanför ett kulturhus som också inhyser en skola:
“Alla barn och ungdomar ska kunna känna sig trygga när man går till och från skolan. Därför är en demonstration mot Israel utanför judiska skolan djupt olämplig.”
Den ena efter den andra påstod att barn hade sett demonstrationen och “känt sig illa till mods”. Att organisatörerna förklarade att demonstrationen ägt rum efter skoltid, att till och med skolan uppgett att “de inte såg någon demonstration och att den måste ägt rum efter skoltid”, att polisen säger att det “gick lugnt till” – inget av detta spelar någon roll.
Låt inte fakta förstöra en bra berättelse, som det engelska ordspråket lyder.
Vid varje påhopp mot Palestinarörelsen avslöjar högern sitt lögnaktiga hyckleri. Att bjuda in en IDF-soldat till ett hus som inhyser en skola, är enligt högern helt oproblematiskt, men att hålla upp en skylt där det står “alla barn är lika värda” – det “hör inte hemma i Sverige” enligt utrikesministern. Att kalla judar som demonstrerar mot Israel för odjur, är tydligen inte antisemitism – men att demonstrera mot Israel är tydligen alltid antisemitism!
I den mån judar känner sig otrygga ligger ansvaret i första hand hos Israel och dess försvarare, som gör sitt bästa för att sätta likhetstecken mellan alla judar och staten Israel.
Parabol har gjort en noggrann granskning av anmälningar till polisen om antisemitism mellan oktober 2023 och oktober 2024. 68 av de totalt 131 anmälda fallen, kunde över huvud taget inte kallas antisemitiska. Ett typexempel:
”Min bil har varit parkerad och någon har kommit emot min högra sida av bilen utan att lämna kontaktuppgifter! Någon har flytt efter de skadade min bil. Jag funderar på om det kan vara antisemitism.”
41 fall var faktiskt antisemitiska – många av dem tydligt knutna till nazister, som att någon klistrat QR-koder med en överkryssad Davidsstjärna på flera varor i en Coop-butik, där QR-koden gick till en artikel på nazistiska Nordiska motståndsrörelsens hemsida.
Många anmälningar gällde bara ren och skär kritik mot Israel, där någon kallat Israel för en terrorstat eller sagt att Israel begår folkmord. Inga sådana anmälningar har lett till rättegång eller fällande dom, eftersom, som riksåklagaren förklarade:
“Att bara säga något som gäller Israel, det är ju inte hets mot folkgrupp, för det är inte mot gruppen judar.”
Likväl har media försökt måla upp en bild av akut ökande antisemitism. Sveriges radio intervjuade exempelvis Yair Elsner som får berätta om hur antisemitismen nu gör att han känner sig tvungen att lämna landet.
Vad SR inte berättade, var att Elsner är en sionistisk aktivist som förnekat att det pågår svält i Gaza och som skrivit saker som ”Det som händer i Gaza är inget krig. Det är en fredsskapande aktion”, och ”Jag menar att det är det palestinska folket, inte Hamas, utan det palestinska folket och den palestinska nationella rörelsen, som är förövaren i den här konflikten”, på sina sociala medier.
Fakta talar sitt tydliga språk. Högern ljuger. Det finns ingen våg av antisemitism. Huvuddelen av dagens antisemitism kommer fortsatt från extremhögern. Det som faktiskt finns är ett allt större motstånd mot Israel – och det är detta som tvingar högern att ljuga.
Två sorters internationell solidaritet
För att effektivt smutskasta Palestinarörelsen måste högern ständigt hitta nya vinklar, där det ena påhoppet blir mer besynnerligt än det andra. Senast har Ebba Busch till och med hittat på att Palestinarörelsen agerar på uppdrag av Putin!
I debattartikeln med Teodorescu Måwe skriver hon:
“Ryssland stresstestar Natos sammanhållning och förmåga att hantera provokationer. Varningar om påverkansaktioner från främmande makt hörs allt oftare. Det går inte att utesluta att det vi nu ser på svenska gator och torg spelar antisemitiska och Sverigefientliga krafter i händerna på ett organiserat och genomtänkt sätt.”
Till Expressen sa Ebba Busch att “demonstrationerna kan utnyttjas…av främmande makt”, och hon håller inte ”för otroligt att det redan sker”.
“Jag ser det här i ljuset av kriget i Ukraina. Vi behöver vara vaksamma. Sverige är under attack, man försöker så split mellan svenskar.”
Hela syftet är att framställa rörelsen som något “osvenskt”, något som kommer utifrån, något farligt. Statsminister Kristersson förde ut samma idé i juni, med en särskild bredsida till folk från Mellanöstern:
“Ta inte Mellanösterns konflikter till svenska gator och torg.”
Men sanningen är ju att det är politikerna som “tar hit Mellanösterns konflikter” med sitt ihärdiga stöd till Israel. Det är de som sår split med sin rasistiska politik.
De uppvisar faktiskt sin egen version av internationell solidaritet – den svenska härskande klassens solidaritet med det folkmördande Israel.
Med andra ord agerar högern som de alltid gjort. Och vi som tillhör den vänster som demonstrerar till stöd för Palestina, agerar som den verkliga vänstern alltid gjort och uppvisar vår internationella solidaritet med dem som kämpar mot förtryck, krig och utsugning. Skiljelinjen är inget nytt.
Det var högern som flirtade med nazisterna och var antisemiter under andra världskriget samtidigt som kommunister internerades. Det var högern som stöttade USA:s krig i Vietnam medan vänstern mobiliserade till kamp mot det. Det var högern som stöttade Sydafrikas apartheidsystem medan vänstern stod i solidaritet med de svarta arbetarna och ungdomarnas revolutionära kamp.
Nu stöttar högern återigen ett folkmord. Är vi förvånade? Knappast.
Vem är det som är våldsam?
Högerns hela resonemang liknar Israels agerande. Israel ska ha rätten att fördriva, mörda, och terrorisera det palestinska folket, de ska ha rätten att invadera de kringliggande länderna om och om igen, men det palestinska folket har inte rätt att försvara sig och göra motstånd – och omkringliggande länder som Iran har inte rätt att svara på attacker.
På samma sätt förväntar sig högern kunna säga vilka lögner som helst om Palestinarörelsen, vilka rasistiska saker som helst om muslimer eller invandrare överlag i Sverige, vilka hårresande försvarstal till Israel som helst, men ingen får kritisera dem, ingen får bli arg på dem, ingen får göra motstånd mot dem.
Högern kallar Palestinarörelsen för “odjur”, påstår att den uppvisar “antisocialt dominansbeteende”, kallar deltagarna islamister och terroranhängare för att man demonstrerar mot ockupation och folkfördrivning – för att sedan spela förvånade när de möts av ilska och glåpord tillbaka.
Hyckleriet skulle kunna få vem som helst att tappa hakan.
När Greta Thunbergs fartyg Madleen blev bordat av israeliska styrkor i juni svarade regeringen att hon fick skylla sig själv, eftersom “regeringen avrått från resor till Gaza i tio års tid”. Utrikesminister Maria Malmer Stenergard sa att aktivisterna på båten hade ett “tydligt eget ansvar” och påstod att de ju ändå inte svävade i livsfara! Ulf Kristersson kompletterade detta med att “var och en får ta ansvar för sitt eget liv.”
Att bli hotad av beväpnade IDF-soldater är alltså inget att klaga över, men att tvingas gå förbi en Palestinademonstration som gör något så våldsamt och fruktansvärt som att… skrika slagord… och vifta med Palestinaflaggor… ja det är så obehagligt att man måste – likt den liberala riksdagsledamoten Fredrik Malm – gråta ut i medierna om hur man inte längre kan “vistas i [sin] egen stadsdel“.
När Carl Oskar Bohlin (M) följs efter av en handfull aktivister som ropar slagord efter honom, då är det ett “hot mot demokratin” som alla politiker måste ta sig tid att fördöma, som statsministern som kallade det för pöbelvåld. Men att en SD-politiker, från regeringens egna stödparti, filmar och följer efter tonåringar tillsammans med sin nazistiska pojkvän – det är inte så viktigt att prata om. Inget att se här inte!
Högern och medierna letar med ljus och lykta efter antisemiter och islamister i Palestinarörelsen, inte minst inom Vänsterpartiet, som de kräver ska uteslutas till höger och vänster för minsta lilla (påhittade) förseelse. Samtidigt kan migrationsministern ha en son som varit aktiv i en nazistisk kampsportsklubb (undrar vems åsikter som lett honom in på det spåret!), utan att det ska vara skäl till avgång.
I verkligheten är det Palestinarörelsen som är utsatta för hot, hat och även verkligt våld. I både Borås och Helsingborg har personer kört bilar rakt in i demonstrationer. Mannen som den 13 september körde in i demonstrationen i Helsingborg hade tidigare gjort inlägg på sociala medier om hur han anser att palestinier ”avhumaniserat sig själva” – och fantiserat om klusterbomber över Gaza. Även mannen som i augusti förra året körde in i demonstrationen i Borås hade skrivit en lång radda rasistiska och högerextrema saker på sociala medier.
Anklagelserna om att Palestinarörelsen utövar våld kombinerar hörsägen med absurditeter, helt renons på både logik och fakta.
Ett typexempel är Svenska Dagbladets chefredaktör Peter Wennblad, vars stora drivkraft i livet verkar vara att spy ut hat mot Palestinarörelsen. Han påstod i augusti att Palestinarörelsens mest radikala delar har “ett starkt våldskapital i ryggen”. Beviset? Ett påstående om att det synts iranska flaggor på demonstrationerna och att det ju är “samma regim som enligt Säpo vid flera tillfällen har anlitat svenska gäng för att angripa både israeliska och judiska mål i Sverige”. Man tar sig för pannan.
Som för att fullända farsen verkar Säpos huvudsakliga källa vara Mossad – Israels säkerhetstjänst.
Så vi har 1) ett påstående från ett land i krig med Iran om att Iran anlitar svenska gäng, 2) en hörsägen om att Irans flaggor förekommer på demonstrationerna, 3) en antydan om att de som påstås vifta med dessa flaggor också skulle vara gängkriminella. Ingenting bevisat, allt utan logik. Vilket slående bevis för att Palestinarörelsen är våldsam!
Dessa metoder har använts för att svartmåla Palestinarörelsen i snart två år. Orsaken är enkel: smutskastning är det enda argument högern har.
Det verkliga hotet mot demokratin
Alla dessa lögner om Palestinarörelsen tas till intäkt för en ytterligare absurd lögn: att rörelsen utgör ett hot mot demokratin. Sådana anklagelser har stått som spön i backen den senaste tiden. Ebba Busch sa exempelvis till TV4 att Palestinarörelsens beteende utgör “starten på en nedgång för den västerländska demokratin”.
Vad är då högerns recept för att “försvara demokratin” mot detta hot? Jo, att själva inskränka den.
Regeringen har lagt fram en rad förslag för att inskränka demonstrationsrätten: de ska “se över straffansvaret för demonstranter och andra som agerar påträngande eller aggressivt mot andra” (läs: ropa slagord mot politiker); ge polisen “större möjlighet att besluta om annan tid och plats för en demonstration, och tydligare möjlighet att ingripa om det inte följs”. Ebba Busch och Alice Teodorescu Måwe vill även möjliggöra svartlistning av demonstrationsorganisatörer.
Detta är bara det senaste i raden av inskränkningar i demokratin som den nuvarande och förra regeringen genomfört. En annan som lär användas på demonstrationer är lagen mot förolämpning av tjänsteman, som bland annat lett till att poliser anmält personer som kallat dem för “hobbit”, “tönt” och “jävla dåliga polis”. Vi har också den långa raden av lagar som skärper polisens befogenheter till avlyssning, liksom andra inskränkningar av rättssäkerheten som anonyma vittnen och omvänd bevisbörda.
Detta är inte unikt för Sverige. I Tyskland har parlamentet förbjudit att offentliga medel ska gå till organisationer eller projekt som sprider antisemitism, ifrågasätter Israels rätt att existera, som kallar till bojkott mot Israel eller aktivt stöttar BDS-rörelsen. Den tyska polisen har också förbjudit folk att tala arabiska på demonstrationer. Allt är uppenbarligen direkt utformat för att förhindra kamp mot Israels folkmord.
I Storbritannien har man klassat organisationen Palestine Action som en terrororganisation, vilket lett till att hundratals arresterats och tiotals åtalats för att ha visat stöd. Även i Tyskland och Österrike har medlemmar i vår organisation, Revolutionära kommunistiska internationalen, terroråtalats för att ha skrikit slagord och hållit i banderoller med parollen “Intifada till seger” (det vill säga, uppmanat till folkligt uppror mot den israeliska ockupationsmakten).
Det är politikerna som är ett hot mot demokratin, inte Palestinarörelsen. Men det är inte de ledande aktivisterna i Palestinarörelsen som skrämmer politikerna och mediejättarna. Det är att allt färre köper deras propaganda.
Numera anser en klar majoritet i Sverige, 70 procent, att Israel begår folkmord i Gaza, mot bara 18 procent som inte håller med. Till och med en majoritet av högerregeringens väljare anser att det är folkmord.
Politikernas svar på det har å ena sidan varit en något ökad, om än försiktig, kritik av Israel – kombinerat med en ännu hetsigare kampanj mot Palestinarörelsen. Men ju mer de hetsar, desto mer avslöjar de sig själva och den svenska kapitalismen.
En gång i tiden hade många illusioner i att Sverige var en “humanitär stormakt”, som gjorde gott i världen. En gång i tiden trodde nästan alla svenskar att medierna var opartiska. En gång i tiden hade folk ett starkt förtroende för politikerna och för hela den svenska staten.
Nu gör högerregeringen sitt yttersta för att krossa dessa illusioner och dra av masken på den svenska kapitalismen. Så för all del Kristersson och Busch, fortsätt hetsa, men klaga inte om konsekvensen blir ökad klasskamp och att en ny generation av revolutionärer växer fram. Det var trots allt ni som valde att hälla bensin på elden.