Sedan invasionen av Gaza i oktober 2023 har den svenska högern vid varje vändpunkt stått på Israels sida, oavsett hur många tiotusentals som dödats. Sverige och USA har varit de enda länderna i världen att inte återuppta biståndet till FN:s organ för palestinska flyktingar, UNRWA. Men den växande svältkatastrof som Israel medvetet orsakar, har nu utlöst en kris för regeringen som måste försöka byta fot.
Ena dagen lovade regeringen att “verka för” att EU ska frysa handelsdelen av sitt associationsavtal med Israel, det vill säga, “verka för” att handeln med Israel ska beläggas med samma 5-procentiga tullar andra länder utanför EU betalar. Detta skulle i praktiken ha mycket liten effekt på handeln. Men formuleringen var uttänkt för att regeringen skulle kunna ta äran för ett eventuellt sådant beslut, som skulle låta kraftfullt men i praktiken vara verkningslöst – och hålla ryggen fri om det inte blev av.
Andra dagen gick företrädare för regeringspartiet Kristdemokraterna och stödpartiet Sverigedemokraterna ut offentligt och kallade detta vaga löfte för ett “haveri”.
Tredje dagen sade sig vice statsminister Busch dela kritiken mot regeringen, då “fokuset blev ensidigt”. Hon betonade: “Israel gör hela världen en tjänst i att försöka oskadliggöra Hamas och att försöka upplösa Hamas”. De flesta läsare lär ha stannat upp, förbluffade. Gör Israel hela världen en tjänst?
Därefter försökte hon förena det med regeringens linje. Tydligen skulle regeringen bara ha “öppnat för” att kunna “sätta ekonomiskt tryck”, “om det är så att Israel inte gör allt inom rimlighetens gräns för att släppa fram humanitärt stöd”.
Notera formuleringen – “om det är så”.
Alla vet att det för närvarande står hundratals lastbilar utanför Gaza med mat, bröstmjölksersättning och sjukvårdsmateriel – tillräckligt mycket för att föda alla Gazas 2,1 miljoner invånare i tre månader. Det är bara Israel som inte släpper in dem. De har istället förvandlat matutdelningsplatserna till skjutfält, där 1 400 blivit dödade.
Som om det inte var nog, föreslog Busch att flytta Sveriges ambassad till Jerusalem och “erkänna” staden som Israels huvudstad – krav som även Liberalerna och Sverigedemokraterna står bakom. Det vore liktydigt med att “erkänna” att palestinierna fullständigt saknar rätt till en stad de ser som sin egen huvudstad, och som är en helig plats för såväl muslimer och kristna som judar. Det är i praktiken ett stöd till Netanyahus politik för att fördriva palestinierna.
Fjärde dagen kallade stödpartiet Sverigedemokraternas twittertroll Jomshof statsminister Kristersson för “ynkrygg”, medan regeringen betonade att de inte vill flytta ambassaden till Jerusalem. Femte dagen betonade Ebba Busch på klassiskt politikerspråk att hon “varit tydlig i min kommunikation och det som är regeringens linje, och det som är grunden för att Kristdemokraterna också har stöttat den”.
På sjätte dagen fick en välkammad biståndsminister Dousa gå ut och förklara att alla i regeringen egentligen håller med varandra.
På sjunde dagen skröt Ebba Busch om att hon haft ett “konstruktivt samtal” med den israeliska utrikesministern, som tackat henne för hennes uttalanden – alltså de som stod i strid med regeringens nya linje.
Problemet är i grunden detsamma för alla de imperialistiska länderna i väst. Deras stöd till Israels folkmord börjar bli politiskt belastande. Överallt växer ilskan.
För svensk del publicerade tidningen ETC nyligen en undersökning som visade att sju av tio svenskar håller med om påståendet att ”Israel bedriver folkmord i Gaza”. Till och med bland regeringspartiernas väljare är det en majoritet som håller med.
Men i snart två års tid har regeringen argumenterat för att Israel bara handlar i självförsvar, vilka krigsbrott de än begår. Precis som Ebba Busch, har de tydligt förklarat att vilka åtgärder som helst mot det palestinska folket är berättigade, bara de har någon slags koppling till att slåss mot Hamas.
Därmed har de förvandlat delar av de borgerliga partierna till de mest rabida hejarklackerna för Israels folkmord. Inte minst inom Kristdemokraterna finns det nära band till bosättarrörelsen. Det är dessa galningar som nu gör uppror, när imperialisterna gör ett försök att två sina händer för att inte vara allt för förknippade med den katastrof som Israel nu håller på att utlösa.
Faktum är att den svenska regeringens nya linje inte inkluderar några allvarligt menade åtgärder mot Israel. Hittills har man bara hotat om att förespråka att EU (inte Sverige själva) ska avsluta vissa delar av det långtgående samarbetet med Israel.
I en lika tom manöver har Frankrike, Storbritannien och Kanada “hotat” att “erkänna Palestina” vid FN-toppmötet i september. Vad de 2,1 miljoner Gazabor som nu trängs in på 50 kvadratkilometer – ett område mindre än Västerås tätort – ska göra med dessa eventuella ord på ett papper, framgår inte.
Att detta presenteras som ett hot, är i själva verket ett indirekt erkännande av att själva idén om en palestinsk stat – och därmed den tvåstatslösning de säger sig förespråka – för dessa ledare bara är en diplomatisk manöver. De är själva ansvariga för att det nu i praktiken inte finns någonting att erkänna, för den oerhörda förödelse som drabbat palestinierna.
Den israeliska härskande klassen har för länge sedan slutat låtsas. Senast för ett par veckor sedan tog det israeliska parlamentet Knesset ställning för att ockupera inte bara Gaza, utan även Västbanken. Samtidigt har Bezalel Smotrich godkänt en plan för bosättningar för att skära av Västbanken från östra Jerusalem, i syfte att “begrava idén om en palestinsk stat”.
Regeringarnas försök att distansera sig från Israel kommer inte att rädda dem. Tvärtom för det bara upp motsättningarna i deras egna partier till ytan, där de mest rabiata galningarna sätter tonen.
Gradvis avslöjas deras bedrägeri och medbrottslighet för miljoner människor världen över. På det sättet förbereder deras bloddränkta politik i slutändan deras eget störtande.