Sommarloven i pappas barndomshem i Frånö, i Ådalens skogar, var fylld av stilla dagar med surrande knott och en känsla av tidlöshet. Jag försjönk ofta i farmors och pappas bokhögar, och ibland utforskade jag kvarteret med min syster. Bland de övergivna arbetarbarrackerna och fyrkantiga träkuberna reste sig ett gult hus som fascinerade mig – ”Amerikavillan”, byggt av revolutionären Fritz Ståhl.
Huset var vackrare, mer komplext och urskilde sig från allt annat i området. Vuxna talade om villan med vördnad, men jag förstod inte varför, förrän förra sommaren, när pappa nämnde en artikel om dess renovering. Då insåg jag att det inte bara var ett hus, utan en symbol för arbetarklassens kamp för fackliga rättigheter och revolution.
För 120 år sedan brottades Fritz Ståhl med frågor som än idag är aktuella för revolutionärer: Hur drivs kampen framåt?
År 1907 utbröt Sandöstrejken, av att fabrikören Seth Kempe sparkat 50 arbetare som anslutit sig till en fristående fackklubb. Det blev en av de stora konflikterna i Ådalen.
22-åriga Fritz deltog tillsammans med sin bror i de lokala protesterna mot strejkbrytare. Först försökte man prata dem till rätta. När strejkbrytarnas lovord avslöjades som lögner, växte frustrationen, och 300 ungdomar under ledning av Fritz stormade barackerna för att skrämma bort dem. Aktionen var kaotisk och slutade med skador och att ungdomarna flydde.
Militären sattes för första gången in mot arbetarrörelsen i Ådalen och 200 soldater belägrade Sandö. Fritz greps och dömdes till åtta års straffarbete – ett ovanligt hårt straff för att statuera exempel – vilket han avtjänade efter fem år. Händelsen gav även Ådalen epitetet ”Röda Ådalen – ett vilda västern av socialister” i borgerlig media, som uttryckte sin rädsla för den revolutionära ungdomen och den stegrande klasskampen i en tidigare stilla dal.
Under den svenska revolutionen 1917 höll Fritz Ståhl tal inför tusentals arbetare, där han argumenterade för att man skulle svepa bort kungatronen, precis som arbetarna gjort i Ryssland. Han debatterade mot vänstersocialdemokraten Albert Viksten som ville styra bort massornas ilska från revolutionen.
Fritz agiterade också för att frita de fängslade Amalthea-männen genom att spränga fängelset i Härnösand. Ett fritagande hade stort stöd i arbetarklassen, men inte med så farliga metoder, och det lokala arbetarrådet som upprättats av socialdemokrater och syndikalister tog ställning emot det. Istället ordnades en massiv demonstration på första maj som bidrog till deras frigivning.
Som ungsocialist (syndikalist) trodde Fritz först och främst på individuell direkt aktion som metod i kampen, snarare än arbetarklassens gemensamma politiska och ekonomiska masskamp. Den positionen höll han fast vid även efter att han tvingats ge upp allt och flytta till Nordamerika och lämna sin Amerikavilla bakom sig.
Trots sitt mod och sin revolutionära iver märks det när jag läser om honom att hans tålamod var kort och att han främst agerade spontant. Det är inte konstigt – både han och rörelsen var ung, och det gick knappt att få tag på Kommunistiska manifestet i Sverige vid den här tiden.
För ett par år sedan köptes Amerikavillan av en ung kille för att restaureras. Pappa kommenterade buttert (kanske besviket?) att det inte verkade hända så mycket. Men under min semestervecka i Ådalen ser jag något annat. Ägaren återkommer gång på gång, för att ge huset ett nytt liv, en fönsterkarm i taget.
På avstånd kan det tyckas gå långsamt, men steg för steg växer något fram, vilket får mig att tänka på hur det är att tålmodigt bygga ett parti för ett framtida rött Sverige – ett vilda västern av revolutionära kommunister.