Midnattsräder, godtyckliga arresteringar och regelrätta avrättningar. Soldater beväpnade till tänderna, gråtande barn bakom taggtrådsstängsel och utegångsförbud på nätterna.
Det är lätt att tro att detta är scener från ett ghetto i 40-talets Nazityskland. Men nej, detta är vardagen för palestinierna i Hebron, den största staden på den ockuperade Västbanken – en spökstad, helt berövad på liv. I dokumentären Hebron – ockuperad stad skildras livet för invånarna.
Trots att det bor 250 000 palestinier och endast 800 israeliska bosättare i Hebron är alla skyltar på hebreiska. Gatorna ekar tomma förutom de israeliska soldaterna som med fingrarna på avtryckaren bevakar de få palestinier som vågar sig ut.
Det palestinska området, knappt en kvadratkilometer i storlek, bevakas av 22 vägspärrar och över 100 väghinder. Få, om någon, kan undvika att gå igenom en vägspärr någon gång under dagen. De flesta kan inte ens lämna sitt hem utan att behöva gå igenom en. Visitering har blivit vardag för palestinierna i Hebron, avvisning likaså. De får inte vistas var de vill, vissa gator och områden är helt förbjudna, däribland den för judar och araber heliga platsen Patriakernas grav.
“Som palestiner existerar jag inte här” säger Issa Amro som jobbar med mänskliga rättigheter i Hebron. Han är född och uppvuxen där, i ett område som en gång var det rikaste i hela staden, men som nu är ett av Palestinas absolut fattigaste. Den israeliska ockupationsmakten har tvingat 1800 butiker i området att stänga. Tusen lägenheter står tomma.
Men det har inte alltid varit så. I en tillbakablick får vi se samma gata som Issa står på, full av liv och rörelse, leende människor som besöker basarer, och äldre män som fridfullt samtalar och röker. Det är svårt att tänka att det är just den gata som Issa nu står på.
Enligt Netanyahu är Hebron “våra förfäders hemland” och återkomsten till staden är “historiens rättvisa”. Bortom dessa religiösa ord ligger en annan förklaring. Hebron beskrivs av människorättsadvokaten Michael Sfard som “ockupationens laboratorium”. Här testas Israels alla förtryckarmetoder som sedan sprider sig till de andra ockuperade områdena. Det som idag är en verklighet i Hebron kommer imorgon vara vardag i till exempel Östra Jerusalem. Hebron är inte bara ockupationens laboratorium, det är också ett “museeum över apartheid”.
Även om Hebron klarat sig undan Israels hänsynslösa bombningar är det sionistiska förtrycket smärtsamt påtagligt. Sedan 7 oktober förra året har förtrycket bara ökat i staden. Israel hindrar medicinsk utrustning och förnödenheter att komma in i den palestinska delen av staden. Läkare Utan Gränser beskriver i mörka toner effekten av detta på invånarnas fysiska och psykiska hälsa.
Även våldet har ökat. Den 17 oktober attackerade IDF ett flyktingläger norr om Hebron och sköt två palestinska barn. Läget i Hebron, och de andra ockuperade områdena i Palestina, liknar helvetet på jorden.
Det går inte att se Hebron – ockuperad stad utan att känna hur blodet kokar av ilska och ögonen tåras av nattsvart sorg. Att detta får pågå i “Mellanösterns enda demokrati” som borgarklassen kallar apartheidstaten Israel, visar imperialismens lismande hyckleri och det internationella samfundets totala tandlöshet.
Hur många gånger ska vi behöva höra “aldrig igen”, samtidigt som vi bevittnar ett folkmord mitt framför våra ögon? Men att bara känna ilska och sorg över det som visas i dokumentären och det som utspelar sig i Gaza är inte tillräckligt.
För att parafrasera filosofen Spinoza är vår uppgift varken att gråta eller att hata – vår uppgift är att krossa imperialismen en gång för alla.
Se Hebron – ockuperad stad på SVT Play