Handelskriget mellan USA och Kina är ännu en milstolpe i kapitalismens kris och hotar att utlösa en ny djup nedgång. Svaret från arbetarrörelsen borde vara: varken frihandel eller tullar – för socialism!
Trumps mål är att ta i tu med vad han kallar det ”kroniska handelunderskottet”, alltså att USA importerar mer än de exporterar, köper mer än de säljer. I sitt tal pratade han om hur utländska företag ”plundrat” USA och förklarade att de borde flytta produktionen till USA, om de vill bli av med tullarna.
Trump försöker helt enkelt – som med alla protektionistiska åtgärder – exportera krisen, skydda industrin och importera företag och jobb.
Hans paket innebar omedelbara tullar på 10 procent på alla länder, inklusive ytterligare tullar mot 60 olika länder, inte minst Kina som fick ytterligare 34 procent. Andra som fick höga tullar var till exempel EU (20 procent), Japan (24 procent) och Vietnam (46 procent).
På marknaden utlöste detta panik. Börserna rasade och index som S&P 500 och Nasdaq föll med 20 procent, vilket väckte oro för en djupare kris. Investerare sökte sig till säkrare statsobligationer.
Reaktionerna från andra statsöverhuvuden var kraftiga – man pratade om en nationell kris, och liknade det vid Rysslands invasion av Ukraina, en jordbävning, och ett svek mellan vänner. De flesta länder svarade med att uppmana till ”konstruktiva förhandlingar” (däribland Italien och Spanien). Flera länder tillkännagav att de var beredda att dra tillbaka alla sina tullar. EU föreslog en ”zero-for-zero”-överenskommelse, men Trump avvisade det.
I allmänhet tycks Trump testa sig fram, och för att lugna ekonomin pausade Trump tullarna som inte är sektorsspecifika på över 10 procent i 90 dagar – för alla länder utom ett: Kina.
I skrivande stund har USA tullar på 145 procent mot Kina, och Kina på 125 procent mot USA. Kina har även infört flera exportrestriktioner. Detta innebär att världens två största ekonomier nu håller på att frikopplas från varandra, med kolossala effekter för hela världen.
Trump ser Kina som huvudfienden, och det med rätta. Landet utmanar idag USA på en mängd olika områden. Kina har idag större industriell produktion än de fyra näst största tillverkningsländerna tillsammans – och över hälften av världens industrirobotar installeras i Kina. I flera kritiska sektorer för den gröna omställningen är landet helt dominerande, inte minst i energifrågan.
USA är förvisso fortfarande den större och starkare ekonomin, men det innebär inte nödvändigtvis att Kina är i underläge i själva handelskriget.
USA är beroende av importen från Kina. Enligt en analys av Goldman Sachs är Kina den dominerande leverantören för 36 procent av de varor som USA importerar från landet. Detta gör det svårt för USA att snabbt hitta alternativa leverantörer för dessa produkter. Trumps undantag för tullarna på produkter som mobiler och datorer är i praktiken ett erkännande av detta faktum.
Den kinesiska regeringen kan samtidigt använda situationen för att presentera sig som en förkämpe mot imperialismen i väst och stärka sitt stöd. Situationen förvärrar visserligen problemen med överproduktion och skuldsättning i den kinesiska ekonomin, men hittills finns inga tecken på att Kina tänker backa.
På samma sätt kan inte heller Trump på något enkelt sätt backa. Han har lovat att föra hem den amerikanska industrin. Men om han lyckades, skulle det innebära kolossala förluster av jobb i andra delar av världen. Det kan varken Kina eller EU tillåta.
Parallellerna med 1930-talet är uppenbara, där USA som svar på börskraschen 1929 vände sig till protektionistiska åtgärder för att exportera krisen. Man införde Smoot-Hawley-lagen som rörde 20 000 varor och höjde tullarna till 20 procent i genomsnitt. Och det i kombination med motåtgärder från flera länder, samt att många länder övergav guldmyntfoten (vilket gjorde att deras valutor kollapsade och stärkte deras konkurrenskraft) ledde till att världshandeln föll med 66 procent 1929–34. Industriproduktionen i USA föll med 45 procent 1929–32, andra länder uppmätte likande siffror. Den djupa depressionen var ett faktum.
Krisen orsakades alltså inte av de protektionistiska åtgärderna, men åtgärderna var en konsekvens av krisen som i sin tur fördjupade den ytterligare.
Vi ser nu samma sak upprepa sig, fast på en högre nivå. Världen är mycket mer integrerad idag än på 1930-talet. Medan världsekonomin växt 8 gånger sedan 1960, har världshandeln ökat 20 gånger. 1930 var handelns andel av BNP 9 procent i USA, idag är den över 25 procent. Världshandelns andel av BNP har ökat från 9 procent 1938 till 62,5 procent 2022.
Idag är 70 procent av världshandeln kopplad till globala värdekedjor. Varor korsar alltså gränser flera gånger i produktionen och får en ”tull på tull”-effekt. Detta fenomen fanns i princip inte på 1930-talet.
Faktun är att USA:s genomsnittliga tullsatser redan ligger över 1930-talets nivåer – även inkluderat de pausade tullarna ligger de på 28 procent i skrivande stund.
Ingen kommer att ”vinna” detta handelskrig. Vi kommer se ökad regionalisering, att man exempelvis försöker producera varor för den amerikanska marknaden i USA. Men att bryta upp globala leveranskedjor kommer att göra produktionen betydligt mindre effektiv: i praktiken kommer man att förstöra produktivkrafter i stor skala.
Länderna i EU, vars ekonomier är nära sammanflätade med och beroende av den amerikanska, försöker nu desperat se sig om efter alternativ. Men utöver mindre överenskommelser här och där, kan de omöjligt hitta något. Världshandelns uppgång (“globaliseringen”) var baserad på USA-imperialismens dominans. Nu måste varje land försöka skydda sin industri.
Faktum är att de inte ens kan komma överens inom EU. Länder som Spanien hoppas på att kinesiskt kapital ska bygga fabriker i landet. Andra är rädda för det faktum att Kina nu har mängder av varor som behöver hitta nya marknader, vilket riskerar att slå ut europeiska industrier.
Handelskriget kommer utan tvivel att leda till minskande investeringar, minskad produktivitet och inte minst ökad inflation. Bilarna, elektronik, kläder, skor, och livsmedel – allt kommer bli dyrare. Och med ökad inflation kommer höjda räntor, fler varsel, konkurser och lågkonjunktur (eller djupare lågkonjunktur).
I ett meddelande med titeln ”There Will Be Blood” höjde JPMorgan risken för en global recession från 40 till 60 procent, sänkte prognosen för USA:s tillväxt från +1,3 procent till –0,3 procent, och förutspådde stigande arbetslöshet (motsatsen till vad Trump önskar åstadkomma).
Överallt kommer borgarklassen behöva gå till hård attack mot arbetarklassen för att öka sin konkurrenskraft. Och allt detta i en situation där arbetarklassen redan genomgått årtionden av kris, och där man redan pressas av sjunkande reallöner i kombination med höga skulder, räntor och inflation. Det ”fantastiska land för arbetare” som Trump lovade i sitt tal kommer inte att infrias – inte någonstans.
Borgarklassen kommer försöka tvinga arbetarklassen att betala för krisen – och arbetarklassen kommer att behöva kämpa tillbaka.
Kommunisternas svar är:
- Varken frihandel eller tullar – låt kapitalisterna betala för sin kris!
- För löner som stiger automatiskt med inflationen!
- Expropriera storföretagen och bankerna för att behålla jobben – och ställ dem under arbetarnas kontroll!
- För en socialistisk revolution!