”Du måste härska och vinna, eller tjäna och förlora, lida eller triumfera, vara hammaren eller städet.” (Goethe)
Ekot av Versailles
Jag läste nyligen John Maynard Keynes memoarer, den berömde engelska ekonom som deltog i de förhandlingar i Versailles som följde på Tysklands nederlag under första världskriget. Parallellerna med de nuvarande förhandlingarna om den grekiska skuldkrisen är mycket slående. Den enda skillnaden är att då var Tyskland offret, men är nu förtryckaren.
År 1919 var Tyskland förstört. Landets industrier var förlamade och handeln strypt av det embargo som segrarna infört. Tyska kvinnor och barn svalt. Likväl insisterade de allierade, i synnerhet Frankrike, på att åsamka ett desperat land ytterligare lidande, och pressade landet obarmhärtigt för att de skulle erhålla skadestånd för reparationerna efter kriget.
Keynes, som var mer framsynt än de flesta medlemmar av sin klass, protesterade mot detta vansinne. Han påpekade vad som var uppenbart, nämligen att det var omöjligt för Tyskland att betala sina skulder, och att genom att trycka det mot väggen, drev segrarna landet i riktning mot bolsjevismen. Han varnade för att om inte bördan på Tysklands lyftes ”är Europas industriella framtid svart och utsikterna för revolution väldigt goda.”
Allt detta visade sig senare stämma, men på den tiden var det ingen som ägnade särskilt mycket uppmärksamhet åt dessa varningar. Till slut bröts förhandlingarna mellan Frankrike, Tyskland och Storbritannien, Tysklands skuldberg fortsatte att växa och reparationer upphörde helt, vilket ledde till den franska ockupationen av Ruhr-området och en revolutionär situation i Tyskland 1923.
Nu upprepar sig historien. Efter sex år av åtstramningar orsakad av euroområdet, under Tysklands kontroll, har den grekiska ekonomin ödelagts lika mycket som om det hade lidit ett katastrofalt nederlag i krig. Grekland har pressats ned i en djup svacka och förlorat åtminstone 25 procent av sin BNP med massarbetslöshet och en fruktansvärd utarmning och lidande, vars like inte skådats sedan det andra världskriget.
Pratet om början på en återhämtning är ett mycket dåligt skämt. De senaste siffrorna visar att skatteintäkterna har minskat, medan Greklands skulder har ökat till en ohållbar nivå. Den ackumulerade skulden, vilken för sex år sedan, före åtstramningarna, var 125 procent av BNP, uppgår nu till på 175 procent. Det är fullständigt uppenbart att detta aldrig kommer att kunnna betalas. Ändå pressar Berlin och Bryssel på för ännu större nedskärningar. Åtstramningspolitiken driver Grekland till avgrundens rand.
Den nya grekiska premiärministern Alexis Tsipras och finansminister Yanis Varoufakis flög till Paris, London, Bryssel, Berlin och Rom i jakt på en kompromiss. Men det fanns inga kompromisser att hitta. Tysklands finansminister Wolfgang Schäuble, den mest oförsonliga motståndaren till en omförhandling av Greklands villkor för en bailout, kommenterade med karakteristisk syrlighet: ”Att sitta i regering är som en dejt med verkligheten, och verkligheten är ofta inte lika trevlig som en dröm.” Om ledarna för Syriza drömde, fick de ett mycket abrupt uppvaknande. De fick höra i mycket klara ordalag: Betala era skulder! Betala dem i sin helhet, och betala dem i tid!
Precis som den franska härskarklassen 1919, beter sig den tyska borgerligheten som giriga och omättliga ockrare, fast beslutna att krama ur sina offer till sista blodsdroppen. De använder en kombination av att hota och att erbjuda så kallade bail-outs, där priset är brutala åtstramningar. Detta är likvärdigt med de brutala krigsskadestånd som ålades Tyskland själv av de allierade efter första världskriget. År 1919 sade Keynes att den franska premiärministern Clemenceaus filosofi (”torr i själen och tom av hopp”) ”inte hade något utrymme för ’sentimentalitet’…” Dessa ord gäller lika väl för stenansiktet Wolfgang Schäuble.
Skrotandet av den grekiska demokratin
När de borgerliga kommentatorerna klagar på att demokratin är hotad i Grekland, menar de att den borgerliga demokratin är hotad, att det kapitalistiska systemet är hotat. Och det är helt sant. Det verkliga hotet mot demokratin kommer dock från bankirer och kapitalister både inom och utanför landets gränser.
EU pådyvlar länder sin politik utan hänsyn till väljarnas önskemål. Det gynnar bara de regeringar som är beredda att göra som de blir tillsagda, att plundra folket för att betala bankirerna. Men när, som i Grekland, en regering är vald som säger ”nej”, då är de beredda att använda den mest flagranta utpressning för att tvinga dem att böja sig.
År 1919 klagade tyskarna: ”Den tyska demokratin är nu förintad… av just de människor som under hela kriget höll fast vid att hävda att de försökte föra demokratin till oss… Tyskland är inte längre ett folk och en stat, utan har blivit en ren handelsinrättning som lämnats av sina fordringsägare i händerna på en mottagare.” Det som stämde för Tyskland då stämmer lika bra på Grekland idag.
Trojkan har behandlat Grekland som en vasallstat. Det har inte förändrats. Den enda skillnaden är att Berlin och Bryssel har varit välvilliga nog att tillåta regeringen i Aten att upprätta en förteckning med förslag, istället för att bara direkt diktera dem. Men eftersom EU kommer att besluta vilka förslag är acceptabla, är skillnaden bara en mask för att dölja dominansens råa verklighet.
Christine Lagarde, chef för IMF, förklarade att det var osannolikt att IMF skulle distribuera sin del på 3,6 miljarder euro av stödpaketets 7,2 miljarder euro om Aten antagit reformer som gick längre än de ”politiska perimetrar som beskrivits i regeringens lista”. Mario Draghi, ECB-chefen uttryckte liknande åsikter. De kräver ytterligare djupa nedskärningar för att minska den grekiska skulden till 110 procent av BNP år 2020.
Channel Fours korrespondent Paul Mason frågade Jeroen Dijsselbloem, den holländska finansministern och chefen för eurogruppen, om Europa inte hade ”kasserat” Greklands demokratiska vilja. Den senare svarade att väljarna i ett land inte kan berätta för väljarna på annat håll hur man spenderar sina pengar. Vad Mr Dijsselbloem egentligen menar att säga är: Vad betyder egentligen elva miljoner grekers liv, jobb eller åsikt i jämförelse med balansräkningarna i våra banker?
Syrizas illusioner krossade
Syrizas ledare verkar tro att det är möjligt att undvika en konflikt med hjälp av manövrer och smart taktik. De tyska förhandlarna trodde samma sak 1919. Manövrer är verkligen en viktig del av krigföring och diplomati, men det är viktigt att inse manövrernas gränser. Varoufakis upptäckte ganska snabbt att hans egna manövrer faktiskt var mycket begränsade. Tyskarna gjorde snart klart för honom att de inte var på humör för att spela spel eller krångla.
De grekiska representanter åkte till Bryssel med stora förhoppningar om att nå en uppgörelse. De inbillade sig att om de förklarade den svåra situationen för ekonomin och folket i Grekland, så skulle även de mest hårdhjärtade politikerna i Berlin börja smälta. De var beredda att vara rimliga, att göra eftergifter, i tron att den andra sidan också skulle ge efter lite. Varoufakis försökte skrämma folket i Bryssel med risken för att EU skulle brytas upp. Han måste ha gjort ett visst intryck på några av dem. Till en början verkade till och med som att en uppgörelse skulle nås med Bryssel. Men då sade tyskarna: ”Nein”.
Under förhandlingarna i Brest-Litovsk, när Trotskij försökte dra ut på samtalen, placerade vid ett tillfälle den tyska generalen Hoffmann sina stövlar på bordet. Trotskij noterade att alla närvarande förstod att denna handling uttryckte den verkliga situationen. Det tyska förkastandet av kompromisspaketet som smärtsamts arbetats fram mellan grekerna och Bryssel var motsvarigheten till Hoffmanns stövlar. Syftet var tvådelat: att visa alla vem som är chef och att förödmjuka Syriza.
Det är sant att Tyskland spelar ett farligt spel. Greklands utträde ur euron kan leda till katastrof för euroområdet som helhet. Det kan även leda till att själva EU kollapsar och skicka en chockvåg genom de internationella finansmarknaderna som skulle kunna leda till en ny och ännu djupare nedgång i världsekonomin. Detta förklarar splittringen mellan Berlin och Bryssel i deras avtal med grekerna.
Det verkar som en del av den härskande klassen i Tyskland och dess nordliga europeiska satelliter, Finland och Nederländerna, är positiva till att Grekland lämnar euron. En ledare nyligen i Financial Times påpekade:
”Tankegången i vissa nordeuropeiska länder på att euroområdet skulle klara sig bättre utan Grekland kommer endast att ha stärkts av att utsikterna för en sådan åtgärd skulle kunna hanteras utan större katastrofala konsekvenser.” (FT, 23/2/15)
I verkligheten skulle en grekisk bankrutt få mycket allvarliga konsekvenser. Om Greklands banker skulle kollapsa så skulle det påverka bankerna i hela Europa och utanför, eftersom alla banker direkt eller indirekt har någon koppling till de grekiska bankerna. Detta skulle tvinga regeringar att spendera enorma summor för att stötta sina egna banker.
En grekisk bankrutt skulle innebära att alla skulder avskrevs och bli som den tyska ekonomins kollaps 1923 och den massiva inflation som följde den. En återgång till den grekiska drachman skulle innebära en massiv devalvering och en flodvåg av kapital som lämnade landet. Skuldavskrivningen skulle skicka chockvågor över hela Europa och resten av världen, som redan sitter fastklämd i nedgång och kris.
Financial Times förutspådde den 9 februari att ”dominoeffekten först och främst kommer att påverka Sydeuropa och sprida sig till de ”dominerande regionerna” i norr och sedan över till England och Nordamerika.” Det är därför Obama har uttryckt ett sådant stort intresse att komma fram till en uppgörelse med Grekland.
”Låt Tyskland betala” var ett populärt utrop på Paris gator vid tiden för Versaillesförhandlingarna. Detta förbisåg den obetydliga detaljen att Tyskland, med en ekonomi i ruiner, inte kunde betala. Och det kan inte heller Grekland idag. Men det innebar inte att varken de styrande i Frankrike i 1919 eller i Berlin i dag skulle vara mer benägna att kompromissa. Damerna och herrarna i Berlin måste vara medvetna om att de krav som de ställer på Grekland inte kan uppfyllas. Ur den synvinkeln verkar deras beteende ologiskt. Men politik och ekonomi styrs inte nödvändigtvis av logik. Här spelar girighet och rädsla en mycket större roll än Aristoteles syllogismer.
Frau Merkel tänker på någonting som ligger henne mycket varmare om hjärtat än logik, humanism, Greklands demokrati eller EU:s bevarande. Hon tänker på nästa val i Tyskland. Den tyska pressen har organiserat en bullrig kampanj med förtal av ”lata greker”. Stämningen har hårdnat mot att göra någon kompromiss, precis som den gjorde i Frankrike 1919. Anti-europartiet Alternativ för Tyskland (AFD) ökar. Och många i Merkels eget parti är oförsonliga motståndare till ytterligare räddningspaket.
Ingenting har lösts
När jag var i Aten i december förra året blev jag intervjuad av Syrizas officiella tidning Avgi. Journalisten frågade mig vad jag tyckte om det europeiska anti-åtstramnings blocket. Jag sade: ”Vilket block syftar du på? Inget sådant block existerar.” Mina kommentarer (som inte publicerats) visade sig snart vara sanna.
Kort efter att ha valts, åkte Tsipras och Varoufakis på en rundtur i europeiska huvudstäder, i hopp om att skapa ett intryck av ungdomlig förändring, och speciellt av att de saknade bindningar. Men deras tro på att Spanien, Portugal och Italien skulle sluta upp för att stödja deras anti-åtstramningspolitik var tyvärr felaktig.
”Jag tycker att det nästan är en total kapitulation”, sa Raoul Ruparel, chef för ekonomisk forskning vid Open Europe, en forskargrupp i London. ”Tsipras spelade på åtstramningströtthet i Europa och trodde att genom att flagga för förändring så skulle många andra länder följa hans exempel. Inga gjorde det.”
Samtidigt som de argumenterade för sin sak i europeiska huvudstäder, bjöd Merkel och Schäuble in europeiska ledare till Berlin för att än en gång insistera på behovet av finansiell disciplin och ”reformer” för att gynna företagande. Mellan resorna till Bryssel för att delta på finansministrarnas akutmöten, deltog Schäuble i en presentation som gavs i Berlin av Portugals finansminister. Portugal var ett av de sydeuropeiska länder som Grekland såg som naturliga bundsförvanter. Liksom Grekland, uthärdade Portugal år av åtstramningar efter att ha bett om en finansiell livlina.
Den portugisiska finansministern, Maria Luís Albuquerque, talade stolt i Berlin om hur Portugal hade uthärdat alla räddningspaketets smärtsamma pålagor för att ”återfå trovärdigheten”. Naturligtvis hade hon själv inte fått uthärda något lidande, vilket var en förmån som reserverat för den portugisiska arbetarklassen, de arbetslösa och de ruinerade småföretagarna. Trots denna smärre försummelse, var hennes lismande tal musik i öronen på hennes tyska herrar.
Massorna är beredda att kämpa
Greklands skulder uppgår till cirka 315 miljarder euro. Någon beräknade nyligen att detta motsvarar 30 000 euro för varje grekisk man, kvinna och barn. Det betyder också att landet måste betala 25 miljarder euro per år bara för räntan. Det är helt uppenbart att detta aldrig kommer kunna betalas. Inte bara Grekland, utan också Italien, Portugal och Spanien håller på att långsamt krossas under bördan av massarbetslöshet och skulder. På kapitalistisk grundval finns det ingen lösning, annat än genom årtionden av åtstramningar och drastiska försämringar i levnadsstandarden, något människor inte längre kan tolerera.
Avtalet som nåddes med EU har inte löst någonting. Det innebar inte slutet på det femåriga grekiska dramat, utan bara att ett nytt och ännu mer krampartat skede började. De kommande månaderna kommer att vara månader av kris med ändlösa spända förhandlingar. Det utökade räddningspaketet sägs vara värt 240 miljarder euro. Men det löper ut i juni och då (eller till och med tidigare) kommer Grekland att behöva ytterligare tillförsel av pengar för att avvärja en bankrutt. Kontentan är att Grekland inte kan betala.
I Grekland är de gamla partierna och ledarna misskrediterade, till och med hatade. Alla satte sin tilltro på Syriza, som vann valet den 25 januari. Men hoppet färgades av en viss skepsis: kommer Syriza verkligen att göra vad de säger? Eller kommer de att göra samma sak som Pasok och andra har gjort tidigare? Det är anledningen till att Syriza efter valet, när de stod för att avvisa memorandumet, trojkan och åtstramningarna, fick ett entusiastiskt stöd från den överväldigande majoriteten av Greklands folk.
För första gången på många år kom tusentals ut på gatorna för att ge sitt stöd till regeringen. Stödet för Syriza i opinionsmätningarna hoppade från 36 % som de vann i valet till 45 %, medan Ny demokrati (ND) sjönk från 27 % till 18 %. Enorma 83% hade ett positivt intryck av regeringen och 80 % stöttade regeringsförklaringen. Över 75 % stöttade regeringens ståndpunkt i förhandlingarna. Uppenbarligen var de högsta nivåerna av godkännandet bland väljarna i Syriza och ANEL, över 90 %, men detta var också fallet med väljarna till Gyllene Gryning. Bland kommunistpartiet KKE:s väljare var 73% positiva, och 69 % av socialistpartiet PASOK:s väljare. Till och med 41 % av det konservativa ND:s väljare höll med.
Sedan dess har det dock varit en viss avkylning. De eftergifter som gjorts till Greklands borgenärer och till EU ger upphov till misstanken att ingenting har förändrats. Trots detta är regeringens stöd fortsatt högt. I den senaste mätningen säger 68 % att de är nöjda, medan 23 % är missnöjda.
Detta är en minskning från omröstningarna för två veckor sedan som visade att stödet för regeringens uttalade politik låg mellan 80 och 90 %, och stödet för regeringens ståndpunkt i förhandlingarna låg mellan 72-75 %. Massorna ville att regeringen skulle stå fast. Men när det blev klart att Varoufakis gått med på fler och fler eftergifter, började stämningen bli mer kritisk. Det är en varning till Syriza.
Seger eller nederlag?
Tsipras hävdade att regeringen hade lyckats separera låneavtalet från memorandumet och framgångsrikt utmanat dogmen om åtstramning, samtidigt som de säkrat det finansiella systemets stabilitet. Men det är klart för alla att de eftergifter som Varoufakis gjort är en stor reträtt från viktiga aspekter av Syrizas Thessaloniki-program.
Utan tvekan trodde han att hans eftergifter skulle återgäldas av EU. Det var en allvarlig felbedömning. Svaghet bjuder in till angrepp. För varje steg tillbaka som tas av den grekiska regeringen kommer Merkel och Schäuble att kräva tio till.
Det värsta misstaget är att presentera ett nederlag som en seger (”en strid som har vunnits”). Det är nödvändigt att säga sanningen till folket i Grekland, även om sanningen är motbjudande. Och sanningen är den att det är omöjligt att genomföra en politik i de grekiska folkets intresse, och samtidigt gå med på att respektera kapitalets och de ”europeiska partnernas” intressen (i verkligheten, de europeiska bankirernas).
Det program som Syriza vann valet på inkluderar bland annat upphävandet av den åtstramningspolitik som bedrivits av de tidigare PASOK- och ND-regeringarna, återställande av minimilönens nivå, ökade utgifter på pensioner, hälsovård, utbildning och arbetslöshet. Allt detta har nu nekats av EU. Överenskommelsen att förlänga räddningspaketet i fyra månader medan man inför hårda villkor, fördröjer bara den oundvikliga drabbningen mellan Grekland och Bryssel-Berlin. Det formella övergivandet av trojkans övervakande roll är en tom gest, eftersom ”institutionerna” kommer att fortsätta att utöva kontrollen, vilket innebär mer eller mindre samma sak.
Uppgörelsen har orsakat en storm av opposition inom partiet, ända upp på den ledande nivån. Varoufakis anklagades av några parlamentsledamöter för att ha försökt dölja det faktum att Grekland i själva verket hade skrivit under ett nytt memorandum. Bland dem som är rädda för att regeringen har gått för långt i att ge eftergifter till sina långivare finns flera högt uppsatta tjänstemän, inklusive Zoe Konstantopoulou, den nyvalda talmannen. Hon rapporteras ha misslyckats med uppgiften att stödja uppgörelsen genom att rösta ”närvarande” vid mötet i Syrizas riksdagsgrupp. Panagiotis Lafazanis, ministern för ”produktiv återuppbyggnad av Greklands ekonomi” röstade också närvarande, och samma sak gjorde alla parlamentariker från ”Vänsterplattformen”, som innehåller flera biträdande ministrar.
Förekomsten av allvarliga meningsskiljaktigheter kring uppgörelsen gjordes tydliga med publiceringen av en omfattande kritik av uppgörelsen av Yiannis Milios, en ledande medlem i Syriza och arkitekten av partiets ekonomiska politik. I en lång essä, skriven tillsammans med andra rådgivare inom Syriza, analyseras avtalet. Milios kallar överenskommelsen ”det första steget på halt underlag”. Uppsatsen var kritisk till bristen på tydliga siffror och mål och noterade att regeringen hade gjort betydande reträtter medan det vaga språket i uppgörelsen placerade regeringen på ostadig mark.
”Det faktum att regeringen väljer att presentera den uppenbara reträtten och de påtvingade förändringar i sitt program som en ’seger’ är ett dåligt tecken för framtiden, eftersom det visar att de är mer intresserade av hur det ser ut än av innehållet,” skriver författarna.
”Det ekonomiska landskapet som regeringen är beroende av för förhandlingarna och översynen av det slutliga avtalet är halt.”
För att reparera skadan, rekommenderar Milios och hans medförfattare en ny offensiv och i synnerhet ett ”memorandum för rikedom” som skulle innebära aggressiva pådrag mot skatteflykt av höga inkomster och mot den svarta marknaden för bränsle och tobak etc., för att ”bygga ny grund för allianser med de arbetande klasserna.”
”Målet att få ’oligarkin att betala’ har aldrig varit mer brännande,” skriver författarna. Att det är nödvändigt att angripa de rika för att försvara arbetarklassens intressen är självklart. Men det är inte tillräckligt att försöka få in mer pengar genom åtgärder mot skatteflykt. Rika greker har utvecklat detta till en fin konst och har tusen sätt att lura skattmasen. Samtidigt fortsätter utflödet av pengar från Grekland. Om denna blödning inte stoppas kommer Grekland att stå inför konkurs redan innan slutet av juni.
Vid Syrizas centralkommittémöte yrkade Vänsterplattformen på att man skulle avslå Eurogruppens överenskommelse och ”listan över reformer” som lagts fram av regeringen. Förslaget fick 41 % av rösterna, med 55 % mot och 4 % som avstod eller röstade blankt (rösterna var: 68 röster för, 92 mot, 6 blanka/nedlagda röster).
En debatt om den framtida strategin sker nu i partiet och vänsterflygeln är i en mycket stark position för att lägga fram sin alternativa strategi. Men vad ska det här alternativet vara?
Vad bör göras?
EU:s chefer har en ekonomisk agenda, men de har också en politisk agenda. Kamouflerat bakom ett så kallat räddningspaket fortsätter de att plundra Grekland, genom privatiseringar och återbetalning av skulder tappar de Grekland på enorma summor pengar till tyska och franska banker, samtidigt som de ålägger den grekiska arbetar- och medelklassen ytterligare grymma nedskärningar av levnadsstandarden och en ständigt växande skuld. Deras politiska agenda är att förödmjuka Syriza och förstöra dess trovärdighet som en skarp läxa till alla andra anti-åtstramningsrörelser i Spanien, Italien, Portugal och Irland.
Deras motto är ”härska eller ruinera”. Ett helt folk offras på profitens altare. Grekland har fått höra klart och tydligt att de inte kommer att få de pengar som de behöver för att överleva, om inte alla deras politiska partier går med på villkor som innebär en fullständig kapitulation. Om Syriza kapitulerar till EU-bankirernas krav, kommer de att vara tvungna att fortsätta åtstramningsprogrammet, vilket kommer att leda till Greklands fullständiga ruinering.
De europeiska bankerna och kapitalisterna stryper den nya regeringen och utnyttjar den grövsta slags utpressning för att förödmjuka den. De beter sig som en bandit, som håller en pistol mot en mans huvud och sedan ger honom ”valet” att begå självmord. Om Syriza accepterar denna utpressning, kommer det att se sitt väljarstöd smälta bort. Hopp kommer att vändas till förtvivlan. Folk kommer att säga: detta är precis samma sak som med PASOK. Istället för massdemonstrationer som stöder regeringen, kommer det att vara arga massdemonstrationer mot den.
Men detta är inte det enda perspektivet. Genom att avvisa Bryssels diktat och fortsätta mobilisera dess massbas, skulle Syriza kunna etablera en stadig bas av stöd för att genomföra radikal socialistisk politik. Istället för att acceptera Merkels och Schäubles diktat, borde ledarna för Syriza har gått till folket och bett dem att besluta i en folkomröstning. Massmöten borde ha hållits över hela Grekland, i varje stad, fabrik, ö och by för att debattera frågan. Det råder ingen tvekan om att resultatet skulle ha varit en massivt Nej, vilket skulle ha gett regeringen ett starkt mandat att konfrontera sina fiender med.
I sitt förslag till att förkasta uppgörelsen i centralkommittén säger Vänsterplattformen:
”Inom den närmaste framtiden bör Syriza, trots avtalen i eurogruppen, ta initiativ till att stadigt genomföra, också som en fråga om prioritering, sina åtaganden och innehållet i sitt program till regeringsförklaringen. För att gå den vägen, måste vi förlita oss på arbetarnas och folklig kamp, för att bidra till deras vitalisering och en kontinuerlig expansion av det folkliga stödet för att motstå alla former av utpressning och främja perspektivet om en alternativ plan för att främja den fulla förverkligandet av våra radikala mål.”
Så långt är detta bra. Men det går inte tillräckligt långt. Det är nödvändigt att tala tydligt och berätta för världen att denna monstruösa skuld inte är det grekiska folkets skuld. Under åren med högkonjunktur lånade bankirer i Frankrike och Tyskland ut pengar till oärliga politiker, skeppsfartsmagnater och bankirer i Aten som stal stora mängder euro som nu vilar bekvämt på bankkonton i Schweiz, London och Paris. Enorma förmögenheter gjordes på detta sätt, som aldrig gynnade Grekland på något vis. Men så fort krisen slog till, vilade hela bördan för denna skuld på det grekiska folkets axlar. Regeringen får inte acceptera något ansvar för denna skuld och bör inte betala den. Syriza har fått ett demokratiskt mandat och måste genomföra det.
Syriza måste genomföra sitt program, inte bara höja minimilönen och återanställa alla de som har förlorat sina jobb i den offentliga sektorn, utan också höja löner och pensioner, återinföra kollektivavtalen, stoppa alla privatiseringar och upprätta en förteckning över företag som skall åternationaliseras.
”Men det skulle innebära en omedelbar konfrontation med EU”, kommer en del att säga. Ja, det stämmer. Men en konfrontation är oundviklig förr eller senare. Det kan inte undvikas, och om en strid inte kan undvikas, är det bättre att låta den ske under mer gynnsamma villkor än att retirera, tappa mark och demoralisera sina egna krafter så att striden går förlorad redan innan det första skottet ens har avlossats.
Thessaloniki-programmet kräver en plan för nationell återuppbyggnad för att ”vända det sociala och ekonomiska sönderfallet, rekonstruera ekonomin, och ta sig ut ur krisen.” Men programmet säger väldigt lite om hur denna rekonstruktion ska uppnås. Det är omöjligt att planera ekonomin så länge som de viktigaste hävstängerna i det ekonomiska livet förblir i de grekiska bankirernas och skeppsfartsmagnaternas händer. Man kan inte planera det man inte har kontroll över och man kan inte ha kontroll över det man inte äger.
Den spanska socialisten Largo Caballero sa en gång: du kan inte bota cancer med värktabletter. Dramatiska situationer kräver dramatiska åtgärder. Ledarna för Syriza säger att de har för avsikt att samla in miljarder genom att vidta åtgärder mot dem som begår bedrägerier och undgår skatt. Men vilka bankirer och kapitalister är inte skyldiga till dessa saker? Den mest angelägna uppgiften är att stoppa de grekiska bankirerna och kapitalisterna från att skicka sina pengar ut ur landet. Det enda sättet att stoppa utflödet av kapital är att nationalisera bankerna och införa stränga kontroller på kapitalrörelser samt ett statligt monopol på utrikeshandeln.
Med andra ord består det enda alternativet av en radikal brytning med kapitalismen och de gangstrar som styr EU, och vädja till arbetare i Grekland och övriga Europa att mobilisera för att förändra samhället. Kommunistiska tendensen i Syriza (IMT Grekland) har konsekvent försvarat denna åsikt. Men i detta skede är vi fortfarande en liten minoritet. Vår röst kan inte nå massorna, vars känslor är motsägelsefulla.
Vi får inte glömma att stora förhoppningar väcktes genom Syrizas seger. Det finns besvikelse och oro över vad som hänt, men hoppet har ännu inte försvunnit. Medan en del av de mest avancerade arbetarna är mycket kritiska till regeringen, kommer många andra säga: ”Det är ännu för tidigt att bedöma Tsipras. Han har en mycket svår uppgift på grund av röran som skapats av tidigare regeringar. Vi måste ge honom lite tid och se vad som händer.”
Vi måste vara försiktiga med att inte gå alltför långt före massorna, som lär sig långsamt på basis av erfarenheter. Medan vi målmedvetet kämpar mot kapitulation, måste vi också undvika varje antydan till ultravänsteristisk otålighet som kommer att stöta bort många ärliga Syriza-anhängare. De grekiska marxisternas uppgift är, för att citera Lenin, att tålmodigt förklara att detta är den enda lösningen. I varje skede måste vi gå skuldra vid skuldra med massorna, och föra fram lämpliga slagord och förslag. På basis av erfarenheter kommer arbetarna att se att vi har rätt.
Kommer Grekland att isoleras?
Fegisar och skeptiker som förklär sig själva som ”realister” kommer att hävda att det vi föreslår inte är möjligt. Men erfarenheten har redan visat att det absolut är möjligt. Den fasta hållningen mot trojkan möttes av en enorm entusiasm. I början av februari sade så mycket som 80 procent av befolkningen att de stödde regeringen. Det visade att massorna var beredda att stödja regeringen och kämpa. Vad som behövs nu är ett djärvt ledarskap.
”Men Grekland kan inte stå ensamt mot Europa”, kommer andra att hävda. Det är också sant. Men Grekland skulle inte vara ensamma om dess regering visade sig stå emot bankirerna och kapitalisterna. Misstaget var att tro att andra regeringar skulle ställa sig bakom Grekland i en stund av nöd. Europas befintliga regeringar är alla trogna tjänare till bankerna och de stora monopolen. De kommer slaviskt att följa den ledningen som ges av den mäktigaste kapitalistiska nationen, Tyskland. Ingen tillit över huvud taget kan sättas till dessa.
Även om Portugal och Spanien har drabbats av den förtryckande åtstramningspolitiken dikterad av Bryssel, skrek högerregeringarna i dessa länder högre än någon annan för att stödja de hårdföra i Tyskland, Finland och andra nordeuropeiska länder. Dessa regeringar, som har försämrat levnadsstandarden för att betala bankerna är djupt impopulära och livrädda för att några eftergifter till Syriza bara skulle uppmuntra till liknande upproriska politiska grupper som Podemos i sina egna länder.
Den snabba framväxten av Podemos i Spanien är ett bevis för att samma upproriska stämning av missnöje som visade sig i valet av Syriza i Grekland håller på att utvecklas i resten av Europa. Just därför har Spaniens premiärminister Rajoy bildat ett block med Merkel för att strypa Syriza innan de har en chans att visa i praktiken hur ett verkligt anti-åtstramningsprogram ser ut. En verkligt socialistisk utrikespolitik måste grunda sig på den motståndsrörelse som utvecklas i många europeiska länder och som hoppas på att Grekland ska ge en orädd ledning.
Om en sådan ledning ges skulle det ha en enorm effekt över hela Europa och även på andra platser. Men en kapitulation skulle försvaga denna rörelse och stärka högern överallt. De skulle säga: ”Du ser! Syriza lovade mycket men betedde sig sedan precis som alla andra. Och Podemos kommer bli precis samma!”
Den grekiska krisen exponerar EU:s bedrägliga karaktär, vilket, låt oss komma ihåg, var tänkt att baseras på principerna om solidaritet och ett engagemang för en ”allt närmare union.” Nu har alla dessa vackra ord gått upp i rök. Bakom den europeiska unionens högtravande ideal avslöjas den ruskiga verkligheten: inte ett folkens Europa, utan ett Europa som helt domineras av bankirerna och kapitalisterna, som övervakas av den tyska imperialismen, som har uppnått genom sin ekonomiska makt vad Hitler misslyckades att få till stånd med stridsvagnar, kanoner och flygplan.
Det är nödvändigt att kämpa för att störta kapitalets diktatur och ersätta bankirernas och kapitalisternas Europa med ett folkets Europa, ett Europa som bygger på verklig solidaritet, jämlikhet, harmoni och demokrati, vilket samlar sina gigantiska resurser i en gemensam produktionsplan under demokratisk styrning och kontroll av arbetarna själva: Europas förenta socialistiska stater.
London, 5 Mars 2015
Översättning av Victor Madsen.
Original: Greece: The moment of decision