När en fabrik i Eskilstuna får dispens att släppa ut 1 800 ton cancerframkallande diklormetan kallas det “grön omställning”. För fabrikens grannar handlar det om något helt annat: rädslan för att giftet ska bli en del av deras vardag.
Tårarna rinner när Gun-Mari Tillqvist, 66, berättar för Aftonbladet hur det känns att bo granne med det som av Eskilstunaborna kallas för “giftfabriken”.
– Jag har ångest så jag håller på att dö. Jag skulle ha flyttat om jag inte hade barnbarn och familj här, säger hon.
– Fabriken är dålig, säger Alva, 9 år. Utsläppen kan ge cancer – samma sjukdom som farfar dog i nyligen.
Ett giftigt undantag
I oktober samlas hundratals Eskilstunabor i protest utanför den nya fabriken Senior Materials. Under paroller som “Ropen skalla, ren luft åt alla” kräver de att verksamheten stoppas – omedelbart.
Det starkt giftiga lösningsmedlet diklormetan (DCM) har varit förbjudet i Sverige av arbetsmiljöskäl sedan 1996, för att det kan orsaka cancer, nervskador, fosterskador och dödsfall vid inandning. DCM fasades därmed nästan helt ut ur Sverige, men nu tillåts en enda fabrik släppa ut 1 800 ton, eller 267 gånger mer än vad som använts i hela landet förra året.
Kinesiska Senior Materials ska nämligen tillverka separatorfilm till elbatterier, främst åt svenska Northvolt – en “strategiskt viktig” bransch för svenska kapitalister. Senior Materials hävdar att det inte finns något alternativ till processen, vilket är grunden för dispensen, men ska likväl erbjuda DCM-fri teknik redan 2026.
En fara i luften
DCM utgör en allvarlig risk för fabriksarbetarna. Ett större läckage kan vara dödligt inom 50 meter, och långvarig exponering orsakar cancer samt nervskador. Vid brand frigörs dessutom fosgen, en stridsgas som användes under första världskriget. Ändå kallas detta “grön omställning”.
Risken för lokalborna är betydligt lägre enligt experter, då beräkningar visar att utsläppen åker upp i atmosfären och späs ut i luften där det bryts ned. Mätningar kommer att göras vid marknivå, men det lugnar inte de som bor i skuggan av fabriken.
På sociala medier sprids protester, upprop och vrede. I Facebookgruppen “Vårdpersonal i Eskilstuna mot Senior Materials” uppmanas det till motstånd. På TikTok delar unga adressen till Kemikalieinspektionens generaldirektör, som pekas ut som ansvarig för beslutet, andra påpekar helt korrekt att det bara handlar om pengar.
Från en fabrik till en miljöförorenad värld
84 procent av europeerna är oroade för kemikalier i vardagsprodukter och det är inte svårt att förstå. Vi lever i ett samhälle där 95 procent av allt vi rör vid – från kläder och möbler till elektronik och smink – produceras med hjälp av industriella kemikalier.
Det totala antalet industrikemikalier globalt ligger mellan 40 000 och 60 000, varav 6 000 uppskattas stå för 99 procent av flödena. Många är avgörande för modern produktion, men endast 500 har studerats tillräckligt för att vi ska veta hur säkra de är. Det betyder att nästan hela världsproduktionen bygger på kemikalier vars långsiktiga effekter vi inte ens förstår.
Bara inom EU produceras varje år omkring 200 miljoner ton kemikalier som vi vet är skadliga för människor – tre fjärdedelar av den totala volymen. Därtill kommer ytterligare 80 miljoner ton som är miljöfarliga. Och ännu fler följer med importerade varor från Kina, där regleringen är ännu svagare och arbetsvillkoren mer brutala.
Kemikalierna stannar inte i fabrikerna eller i de färdiga produkterna. De sipprar vidare, in i allt – våra hem, våra arbetsplatser, dricksvattnet, maten och luften vi andas. De följer oss i vardagen, osynliga men ständigt närvarande. Vissa bryts ned snabbt, andra stannar kvar i kroppen och miljön i åratal.
När forskare i en amerikansk studie analyserade navelsträngsblod från tio nyfödda barn hittade de i snitt 200 olika industriellt tillverkade kemikalier i varje prov – totalt 287 ämnen. Många av dem är kända för att orsaka cancer, nervskador eller fosterskador. Barn föds alltså inte “rena” in i världen, de föds “förgiftade” innan de ens tagit sitt första andetag.
Gifterna som inte försvinner
Allra värst är de så kallade persistenta kemikalierna, ämnen som inte bryts ned och därför stannar kvar i naturen. Ett av de mest kända exemplen är PFAS-gruppen, som har påträffats överallt: från Arktis och djuphavsfisk till regnvatten, moderkakor – och i 99 procent av alla människor på jorden. De sprids obehindrat över kontinenter, långt bortom platserna där de produceras.
Och när dessa ämnen ackumuleras i våra kroppar och i naturen, blir hotet mot människan och miljön allt mer påtagligt. Miljögiftskrisen är så allvarlig att forskare likställer det med klimatkrisen – för att den totala exponeringen påverkar hela populationer och ekosystem och de långsiktiga effekterna kan vara katastrofala.
Miljögifter – en produkt av produktion för profit
Ju mer man gräver ned sig i frågan, desto mörkare blir det.
Att bygga om fabriker, byta ut processer eller utveckla säkra alternativ kostar miljarder, och därför undviker kapitalister det så länge som möjligt. Kemikalier väljs inte för att de är ofarliga – utan för vinstmarginal. Och när lagar står i vägen för vinsten, då köps de bort genom lobbyism och politiskt inflytande.
Det är precis vad som händer i Europa just nu, drivet av lobbyister från tyska kemikaliejättar. Efter energikrisen och den ekonomiska nedgången talar EU:s ledning öppet om avreglering av miljölagar för att kunna konkurrera med Kina och USA. I kapplöpningen mellan imperialistiska stormakter är det arbetarklassen och miljön som drar det korta strået.
Samma utveckling syns här hemma. Svenska företagslobbyister, särskilt inom kemiindustrin, har i åratal pressat regeringen att “snabba på” miljötillstånd, förkorta prövningar och försvaga Kemikalieinspektionens uppdrag – allt i den “svenska konkurrenskraftens” namn. Dispensen för Senior Materials är inget misstag, utan ett direkt resultat av denna politik. Och fler exempel kommer att komma.
Den så kallade “gröna omställningen” är bara kapitalismens gamla rovdrift i ny kostym, samma utsugning med ett grönmålat lager av marknadsföring ovanpå. Kapitalisterna fortsätter att tjäna pengar på exploateringen av våra naturresurser som metaller, mineraler, skogar – medan miljögifter sprids. Det är så kapitalismen fungerar: vinsten koncentreras i toppen, och gifterna i kroppen.
Men kampen i Eskilstuna visar en annan vilja. Arbetarklassen accepterar inte att deras hälsa offras för vinstens skull och är inte likgiltig inför miljöförstöringen – tvärtom. De vill ha trygghet, hälsa och framtidstro. Och sådana grundläggande krav står i kollisionskurs med kapitalismen. För så länge produktionen styrs av profit, kommer människor och natur fortsätta att förgiftas.
Alternativet: en planerad, socialistisk ekonomi
Läget är allvarligt, men inte på något sätt hopplöst. Om arbetarklassen tar över de största kemikalieföretagen och planerar produktionen demokratiskt, kan vi:
- Öppna patenten och granska de 6 000 vanligaste kemikalierna för att avgöra vilka som är säkrast och vilka som verkligen behövs.
- Omedelbart fasa ut de mest skadliga kemikalierna.
- Ge arbetarna en säker arbetsmiljö och kontroll över produktionen.
- Investera i forskning för säkra alternativ där de saknas.
- Prioritera människors och naturens hälsa istället för kapitalisternas vinster.