När jag skriver dessa rader är det fortfarande oklart vad resultatet av den kamp som började den 5 december kommer att bli. Regeringen har varit tydlig med att säga att man inte kommer dra tillbaka de huvudsakliga delarna av sin ”reform” (i verkligheten en kontrareform). Under detta tryck från regeringen har arbetarna visat på ett stort mått av mod och kampvilja.
Oavsett utgången i kampen har rörelsens kärna – järnvägs- och transportarbetarna – visat för hela arbetarklassen hur man kan kämpa tillbaka. Detta är ett framsteg för rörelsen vilket kommer att ha positiva effekter på klasskampens kommande utveckling i Frankrike.
En folklig strejk
En konflikt av den här typen ökar avståndet mellan de två huvudsakliga samhällsklasserna: borgarklassen och arbetarklassen. Borgarklassen stödjer helhjärtat sin regering, något de varje dag tillkännager i sin press, med hjälp av sina journalister. Varje dag översköljs vi av en syndaflod av lögner och förtal. I den härskande klassens media framställs pensionsförsämringen som höjden av rättvisa och sociala framsteg. De strejkande framställs däremot som laglösa syndare, en privilegierad del av befolkningen.
Trots denna ständiga ström av reaktionär propaganda har strejken stöd av den överväldigande majoriteten av arbetarklassen, vilket inte borde förvåna någon. Arbetarna behövde inte läsa herr pensionsminister Delevoyes rapport för att förstå att pensionsreformen var av samma slag som resten av Macrons politik. Macrons politik syftar till att göra de rikaste rikare på alla andras bekostnad. Steg ett är att attackera samhällets allra fattigaste.
Regeringen har försökt skapa förvirring genom att bara offentliggöra en del av reformen. Att tro att arbetarklassen består av idioter är dock ett allvarligt misstag. Ingen tror på allvar att Macron, de rikas president, helt plötsligt har bestämt sig för att förbättra situationen för arbetarklassen och de allra fattigaste.
Styrkeförhållandena
Det är möjligt att regeringen vinner den här striden, men det skulle inte bero på att man lyckades övertyga en majoritet av arbetarklassen. Som läget är nu har vår klass inte mobiliserat tillräckligt för att få regeringen att backa. Den 12 december skrev vi:
”Macron kommer bara att backa om vågen av obegränsade strejker gradvis börjar omfatta fler och fler delar av ekonomin; bara om regeringen är rädd för att strejken börjar bli omöjlig att kontrollera och vi närmar oss en obegränsad generalstrejk. Med andra ord kommer Macron inte att backa förrän vi börjar närma oss en revolutionär kris.”
Läsaren kanske tycker det låter överdrivet men det är faktiskt den logiska slutsatsen vi kan dra av de senaste 20 årens kamp- erfarenheter. Detta är i synnerhet erfarenheten av de stora kamperna 2010 och 2016. Kapitalismens organiska kris tvingar den franska borgarklassen att attackera alla landvinningar som den franska arbetarklassen vunnit genom kamp. Systemet tvingar borgarklassen att agera på detta sätt. Borgarklassen befinner sig i en obeveklig offensiv och är redo att slåss med näbbar och klor, vad som än händer.
Ensam kan inte järnvägsarbetarnas strejk besegra regeringen. Hur kampvilliga dessa arbetare än är så kan de inte hålla ut hur länge som helst. Detta känner regeringen till och de räknar med en långsam försvagning av kampen inom transportsektorn. Nycken till seger är därför inte strejkens längd, utan en snabb utökning av strejken till andra delar av ekonomin. Om strejkvågen på oljeraffinaderierna utvecklas och cementeras kommer detta att väga tungt till arbetarnas fördel, men troligtvis så kommer det att vara otillräckligt. Andra grupper både inom den privata och offentliga sektorn kommer att behöva gå med i strejken för att regeringen ska börja frukta ett allmänt uppror. En massiv mobilisering av ungdomarna och studenterna skulle bidra till den här dynamiken.
Vilken strategi?
Vi tar kraftigt avstånd från högerregeringens attacker mot CGT. Genom att attackera CGT attackerar man de mest kampvilliga delarna av vår klass. Det förhindrar oss inte från att föra fram några kritiska synpunkter på CGT-ledningens strategi och program. Syftet med vår kritik är att förklara hur vi tror att man kan vinna strejken.
Den 19 december tillkännagav CGT:s ordförande, Philippe Martinez, en ”yrkesöverskridande kampdag” den 9 januari. Utan att uttryckligen deklarera ”vapenvila” under julen (som Macron hade uppmanat facken till), så sköt Martinez i praktiken upp utvidgningen av strejken med tre veckor. Detta skapade en förståelig oro i strejkleden, särskilt bland Paris transportarbetare och järnvägsarbetarna som redan strejkat i 14 dagar.
Transportarbetarstrejken höll ihop under julen. Man organiserade till och med några väldigt stridbara manifestationer. Frågan om rörelsens framtidsutsikter var dock fortfarande obesvarad. Det räcker inte att bara säga att ”rörelsen kommer fortsätta” tills regeringen backar, det är helt enkelt inte realistiskt. Vi säger det igen: Under pressen från den nuvarande rörelsen, som bara involverar en liten minoritet av arbetarklassen, så kommer regeringen inte att backa. Regeringen räknar kallt med att rörelsen ska trötta ut sig själv. Detta borde CGT:s ledare systematiskt förklara för arbetarna.
Egentligen är detta något som CGT:s ledare borde ha förklarat långt innan den 5 december. Det skulle ha kunnat ske inom ramen för en massiv agitationskampanj inom arbetarklassen. Med hjälp av en sådan kampanj skulle CGT-ledningen fått reda på den relativa kampviljan inom olika delar av arbetarklassen. Därefter, om de rätta förutsättningarna fanns, hade man kunnat utarbeta en detaljerad stridsplan i syfte att som ett första steg börja mobilisera de mest mottagliga delarna av arbetarklassen, men som sedan gick vidare till att försöka mobilisera andra.
Inget av detta har man försökt sig på. Det fanns inte ens på kartan. Tvärtom har CGT:s ledarskap deltagit i olika ”rådgivande” möten med regeringen under de senaste 18 månaderna. Macrons enda syfte med dessa möten var att få massorna att tro att regeringen ”diskuterade”, ”lyssnade” och ”förhandlade”. Med andra ord fanns det ett välfungerande ”klassamarbete” och arbetarna hade ingen anledning att förbereda sig för kamp.
CGT:s ledare borde omedelbart upphöra med dessa möten! De är kontraproduktiva. I stället borde man vända sig mot massorna, förklara vad som behövs för att segra och göra allt i sin makt för att utöka strejken till andra sektorer. Tiden är kort!
Vilket program?
Rörelsens andra svaghet är dess program. Genom att begränsa rörelsens mål till att stoppa pensionsreformen begränsar man rörelsens potential. För många arbetare innebär en strejk inte bara ett lönetapp utan också olika former av bestraffning på arbetsplatsen. Därför kommer man bara att ta risken att strejka om man känner att strejkens mål är värda dessa risker. Regeringen har strategiskt gett ”garantier” till de äldsta arbetarna. Samtidigt är de yngre arbetarna tveksamma till att mobilisera mot en attack man inte kommer att märka av på många år, när det samtidigt finns så många andra akuta problem.
I en värld drabbad av en djup kris för kapitalismen och ett allmänt socialt förfall, förstår arbetare att kamp mot den ena eller andra försämringen inte räcker för att lösa arbetarklassens problem. Många är sympatiskt inställda till den nuvarande rörelsen men längtar efter mer långtgående förändringar. För att mobilisera dessa delar av arbetarklassen behöver man ett perspektiv om en radikal förändring. Med andra ord borde rörelsen vila på ett offensivt program som kräver en snabb ökning av massornas levnadsstandard – i stället för ett program som bara försvarar den nuvarande situationen. Eftersom det är tydligt att Macron aldrig kommer att genomföra ett sådant program borde det också sättas överst på listan över rörelsens krav att avsätta president Macron. Regeringen borde ersättas av en ”folkets” regering, det vill säga en arbetarregering.
Detta är inget utopiskt förslag. I den nuvarande situationen är detta den enda realistiska vägen framåt. Erfarenheterna kommer att bevisa detta.