Från hyreskamp till klassamarbete – hur stoppar vi fastighetsbolagens offensiv?

Under 1900-talet kämpade hyresgäster gemensamt med arbetarrörelsen mot höga hyror, trångboddhet och förfallna bostäder, och vann stora framgångar. För att effektivt ta strid mot fastighetsbolagens hyreskrav på 10, 12, och 21 procent är det nödvändigt att lära av det förflutna.

Under förra sekelskiftet flyttade mängder av människor från landsbygden in till städerna för att arbeta i den framväxande industrin. I London fördubblades befolkningen mellan 1870 och 1930 och i Göteborg fyrdubblades den. Bostadsbristen gjorde att hyresvärdar kunde kräva höga hyror för undermåliga bostäder. Arbetare bodde trångbott, smutsigt och dyrt. I Stockholm kunde ett rum med kök kosta 10 410 kronor i dagens penningvärde, och åtta personer kunde tvingas dela ett rum.

Som Marx förklarade är arbetarklassen bara råmaterial för exploatering om den inte organiserar sig. Med hårt arbete och stora uppoffringar byggde man upp en stridbar arbetarrörelse, som skickligt kombinerade olika metoder i kampen mot borgarklassen.

När 100 000 hamnarbetare i East End i London strejkade 1891 stöttades de av att hyresgäster över hela East End slutade betala hyran. Efter detta började den brittiska arbetarrörelsen ta upp krav på bättre boende och kommunalt byggande av bostäder.

Under första världskriget bredde fattigdomen, hungern och trångboddheten i städerna ut sig ännu mer samtidigt som fler flyttade till städerna för att arbeta i krigsindustrin. Samtidigt tvingades många män från sina hem och ut i det imperialistiska kriget för att strida och dö. I Glasgow 1915 sågs kvinnorna och barnen som blev kvar som lätta byten av fastighetsägarna som höjde hyrorna med 25 procent. Svaret de fick var en hyresstrejk.

Kvinnornas ledande roll i hyresgäströrelsen löper som en röd tråd genom historien. I Glasgow mobiliserade hemmafruar och arbetarkvinnor protester och tillsatte strejkvakter som stoppade nya hyresgäster från att flytta in i lägenheterna med den höjda hyran.

Snart deltog 25 000 i hyresstrejken, och värdarna hotade med att sätta in stadsfogden för att vräka dem. Hyresgästerna fick använda kreativa metoder för att försvara sig, som att kasta ruttna grönsaker på fogdarna och vid ett tillfälle samlades 5000 kvinnor med sina barn i barnvagn för att blockera gatan och ingången till husen.

Ett halvår efter strejkens start tog hyresvärdarna 18 av de strejkande till domstol. En massdemonstration av kvinnor och tusentals hamnarbetare samlades utanför domstolshuset. Hamnarbetarna hotade med att stänga alla Glasgows hamnar om inte åtalen lades ned. Staten och hyresvärdarna gav sig, och senare införde regeringen en lag som satte hyrorna till nivån innan kriget. Man vann alltså genom enheten i kampen mellan olika grupper av arbetare, kreativitet – och hotet om att eskalera kampen ytterligare.

Hyreskampen i Sverige

År 1917 svepte en våg av revolutioner genom världen, också i Sverige, som hade bland de högsta hyrorna i Europa. 40–50 procent av smålägenheterna saknade dessutom avlopp.

Som del av radikaliseringen bildades en av de första svenska hyresgästföreningarna, av arbetare på Svenska Kullagerfabriken (SKF) i Göteborg. De kunde inte värma upp sina arbetarbostäder utan att överstiga ransoneringen av gas och behövde då betala höga kostnader med sina mycket låga löner. Genom gemensamma hot om uppsägning och protester kämpade de, och vann. Arbetarnas kampvilja inspirerade och allt fler hyresgästföreningar bildades runtom i landet.

I den svenska revolutionen 1917 vann arbetarnas kamp många demokratiska rättigheter, men också ökade rättigheter för de som hyrde sin bostad. Hyresgäster fick besittningsskydd, hyresreglering och staten byggde tillfälliga nödbostäder för att tackla bostadsbristen.

Men redan år 1923 plockades hyresregleringen och besittningsrätten bort. Året innan bildades en särskilt stridbar hyresgästförening i Olskroken i Göteborg.

Slaget om Olskroken

När hyresgästföreningen i Olskroken gick ut i hyresstrejk år 1936 hade den totalt 1426 medlemmar på 1800 lägenheter. Föreningen dominerades av socialistiska och syndikalistiska idéer. Redan tre år tidigare hade fastighetsägarna på Olskroken blivit oroade över detta och hotat att vräka alla som inte gick ur föreningen. Men efter hot om stridsåtgärder från flera hyresgäst- och fackföreningar var ägarna tvungna att backa.

Lägenheterna i Olskroken var i dåligt skick, fulla av ohyra och de saknade avlopp och vatten. När det avslöjades i tidningen Hyresgästen att husägarna på Olskroken hade tjänat sju miljoner på att låta bostäderna förfalla sammanställde den lokala hyresgästföreningen en lista med upprustningskrav med 1500 underskrifter. I fjorton möten försökte de förhandla med hyresvärdarna, med resultatet att hyresvärdarna avbröt all förvaltning och alla reparationer, och höjde hyran med 10 procent. Samtliga hyresgäster gick då ut i hyresstrejk.

Hyresvärdarna gjorde två vräkningsförsök, men båda gånger stoppades vräkningsarbetarna av stora protester utanför husen. Den första vräkningen lyckades när Göteborgs stad satte in nio stadsfogdar, dagens polisväsende. Två familjers möbler och ägodelar ställdes på gatan. Tre veckor senare hade 50 familjer vräkts och sju månader senare var siffran uppe i 250.

Men hyresgästföreningen gav sig inte. De tomma lägenheterna sattes i blockad. De som försökte flytta in i lägenheten stämplades som strejkbrytare. Det organiserades en nationell stödkampanj, en gemensam kampanj med fackföreningarna och ekonomiska bidrag samlades in från hela landet. Bland annat Transportarbetarförbundet, Transportkompaniet och Bärarelaget satte vräkningsarbetet i blockad. Ett år efter att kampen börjat gick hyresgästerna ut segrande. De fick jordgolven cementerade, elektriskt ljus på gårdarna och i trappuppgångarna, nya spisar, centralvärme och toaletter – och alla vräkta familjer fick flytta tillbaka.

Detta blev den sista stora hyreskampen i Sverige under 1900-talet. Innan slaget vid Olskroken riskerades en splittring mellan högern i arbetarrörelsens ledning och de stridbara hyresgästföreningarna i Göteborg. LO ville att hyresgästföreningar skulle kategoriseras som fackförbund och rätta sig efter LO:s centrala avtal. Hyresgästföreningarna i Göteborg ansågs vara för radikala och stämplades som ”splittrare”. Trots att slaget vid Olskroken stöttades av stora delar av arbetarrörelsen och ledde till seger visade detta vad som skulle komma i framtiden. För att stärka ledningens samarbete med borgarklassen försökte man bli av med de mer stridbara elementen i rörelsen.

Från hyreskamp till trepartsöverenskommelse

Efter andra världskriget satt Socialdemokraterna i regering. Det långa ekonomiska uppsvinget gjorde att borgarklassen ansåg sig ha råd att köpa sig klassfred, särskilt eftersom alternativet var att möta en alldeles för stark arbetarrörelse. Man stärkte därför samarbetet med arbetarrörelsens ledning, som hade till uppgift att dämpa klasskampen. Situationen gjorde det lättare för arbetare att vinna vissa eftergifter, och på bostadsfronten vann man bland annat besittningsskydd och ett miljonprogram.

Redan innan krigsslutet, år 1942, infördes lagar om att tvister mellan hyresgäster och värdar skulle lösas den juridiska vägen i hyresnämnder. Sedan bestämdes att hyran ska sättas genom förhandlingar mellan hyresvärdar och hyresgästföreningar. Hyreskampen i början av 1900-talet ersattes med juridiska processer och klassamarbete. Att trångboddheten minskade, hyresgäster fick stärkta rättigheter och hyran stabiliserades bidrog också till att pressen från klasskampen minskade under en period.

Men denna period tog slut i och med krisen på 1970-talet, som gjorde att borgarklassen inledde en offensiv mot arbetarklassens landvinningar för att höja sina profitnivåer. Miljonprogrammen har tillåtits förfalla, hyrorna har gradvis höjts allt mer utan att Hyresgästföreningen ens försökt att ta strid emot dem. Minskat bostadsbyggande, renovräkningar och ombildningar har åter lett till en massiv brist på billiga bostäder.

Den nuvarande inflationen har skapat en situation där många hyresgäster lever på marginalen. Ändå vill Hyresgästföreningen fortsatt möta Fastighetsägarnas hyreshöjningar med förhandlingar istället för kamp. Förra året kom Hyresgästföreningen och branschorganisationerna för Sveriges allmännytta och fastighetsägare överens om den så kallade trepartsöverenskommelsen. På sin hemsida kallar Hyresgästföreningen den för ett ”historiskt avtal” som kommer ”säkra en bättre förhandlingsprocess, något som gynnar såväl hyresgäster som fastighetsägare.” Men på det första försöket med trepartsöverenskommelsen strandar förhandling efter förhandling över hyror som skulle ha satts till 1 januari 2023. Utkomsten för de förhandlingar som fortfarande pågår är oviss och det är inte omöjligt att fler kommer nå ett dödläge.

År 2022 var hyran dubbelt så hög som den var 1969, med inflationen inräknad, och tiden för gradvisa förbättringar genom samarbete och förhandlingar med borgarklassen är sedan länge över. I den kapitalistiska kris som vi nu befinner oss i kan förhandlingar inte ens skydda det vi redan har.

För att effektivt ta strid mot hyreshöjningarna, trångboddheten och hemlösheten behöver vi kämpa som klass – hyresgästsrörelse, fackförbund och arbetarpartier gemensamt. För att segra behöver vi en stridbar arbetarrörelse, vilket också är den enda förutsättningen för bostadsproblemens avskaffande en gång för alla: kapitalismens avskaffande. Om du vill gå med i kampen för en sådan arbetarrörelse – gå då med i Revolution.

Jennifer Österman

Relaterade artiklar

Sociala medier

3,165FansGilla
2,330FöljareFölj
1,121FöljareFölj
2,021FöljareFölj
698PrenumeranterPrenumerera

Senaste Artiklarna