Sverige hör nu till de länder där de traditionella partierna lidit nederlag efter åratal av högerpolitik. Oavsett vilken regering som nu följer, kommer den att attackera arbetarklassen. Vi måste förbereda oss på att kämpa tillbaka.
”Oavsett valutgång borde den här kvällen bli blockpolitikens begravning.” Så sammanfattade socialdemokraternas partiledare Stefan Löfven det politiska läget på valnatten.
Aldrig tidigare har ett valresultat varit så oklart som detta. Just nu skiljer det bara ett mandat mellan de rödgröna och alliansen. Oavsett vad, kommer det att bli en instabil regering som kommer att tvingas till stora kompromisser för att kunna regera.
Högerpartierna, där Sverigedemokraterna ingår, har en majoritet i riksdagen. Men både Centerpartiet och Liberalerna har sagt att SD inte kan vara underlag för en ny regering. Samtidigt har de krävt Löfvens avgång. Hur denna ekvation ska gå ihop är mycket oklart. Klart är att varje regering som föreslår en vänsterpolitik – oavsett om det gäller stärkta fackliga rättigheter eller verkliga satsningar på välfärden – kommer att bli nedröstad.
Socialdemokraterna har gjort sitt sämsta val sedan 1911 med 28,4 procent. Detta är det pris som de fått betala för årtionden av högervridning och de senaste årens öppna inviter till borgerligheten. De är nu helt inställda på en blocköverskridande regering med Centern och Liberalerna, men det är långt ifrån självklart att de sistnämnda kommer att gå med på det.
Samtidigt fick de traditionella borgerliga partierna bara 40,3 procent, vilket är deras näst sämsta resultat någonsin. Moderaternas resultat på 19,8 procent var tre procentenheter sämre än det resultat som tvingade Reinfeldt att avgå 2014.
Det politiska kaos som väntar under de kommande veckorna har oavsett utgång egentligen bara en enda möjlig slutstation: mer högerpolitik. Arbetarklassen kommer att få förbereda sig på mer försämringar. Vänstern inom arbetarrörelsen måste förbereda sig på kamp för att stoppa högerpolitiken.
Socialdemokratins kris
Sedan krisen på 1990-talet har det gamla välfärdssverige slagits i spillror. Oavsett vem som suttit vid makten har arbetares levnadsvillkor försämrats. Ständiga nedskärningar, privatiseringar och en ökad press på arbetarklassen börjar kräva sin rätt.
Sverige är mitt uppe i en högkonjunktur, men vinsterna går mer än någonsin bara ned i fickorna på landets borgarklass. De största företagen på Stockholmsbörsen hade utdelningar på 251 miljarder förra året. De täljer guld med kniv på vår bekostnad, och staplar pengarna på hög eller gömmer undan dem i skatteparadis. Sveriges 187 miljardärer äger mer pengar än den svenska statens nettoförmögenhet och pensionssystemet tillsammans.
Det är Socialdemokraterna som suttit vid makten under större delen av tiden sedan försämringarna började på allvar. De var en gång världens kanske starkaste socialdemokratiska parti, och hade under sina fyrtio år av oavbrutet regeringsinnehav valresultat på 40-50 procent. Men de senaste trettio åren har partiet till följd av sin högerpolitik tappat större delen av sin aktiva bas och en stor del av sitt stöd inom arbetarklassen.
När de kom till makten 2014 efter två borgerliga mandatperioder hoppades många på att de åtminstone skulle ta tillbaka de försämringar som högern drivit igenom. I stället behöll man högerns politik och gjorde ytterligare försämringar – däribland den ändrade flyktingpolitiken, utredningen om högre pensionsålder och inskränkningen av strejkrätten. Samtidigt har nedskärningarna fortsatt runtom i landet, eftersom det helt enkelt inte funnits tillräckligt med pengar i kommunerna och landstingen för att hålla jämna steg med de ökande kostnaderna.
Socialdemokraternas valrörelse inleddes med ett fokus på hårdare tag mot brottsligheten och en fortsatt hård politik mot flyktingar. Men avhopp och usla opinionssiffror tvingade fram en helomvändning genom deras ”Handlingsplan för en trygg arbetsmarknad”: avskaffad allmän visstid, krav på kollektivavtal vid offentlig upphandling, slut på sms-anställningar med mera.
Men det var för lite, för sent, om än det stoppade raset från valkampanjens början. Efter fyra år av fortsatt högerpolitik fanns det inte särskilt stor anledning för arbetare att förvänta sig att det skulle bli några förbättringar med en ny socialdemokratisk regering – denna gång ihop med högerpartier. Redan efter valet 2014 gjorde Löfven det tydligt att han vill bryta upp blockpolitiken och regera ihop med Centern och Liberalerna.
Fyra år till av högerpolitik hade varit en katastrof för Socialdemokraterna. Stefan Löfven och partiledningen skulle genom ett blocköverskridande samarbete sätta sitt eget partis framtid på spel. Vi måste säga till de seriösa aktivister som finns inom partiets vänster att det är dags att släppa tanken på kompromisser med partihögern. Den enda räddningen för Socialdemokraterna är att ta stora kliv åt vänster, och ersätta Stefan Löfven och den övriga partiledningen med personer som är beredda att kämpa för förbättringar.
Brittiska Labourpartiets nya vänsterledare Jeremy Corbyn visar att det finns en enorm potential för ett socialdemokratiskt parti som tar strid mot högerpolitiken. Vi kan bara hoppas att socialdemokratins vänster lär sig av nederlaget i detta val och tar upp denna nödvändiga kamp. I annat fall riskerar Socialdemokratin att gå samma väg som sina systerpartier i Europa – och fortsätta sitt fall långt under de redan historiskt låga siffror som de får i dag.
Politisk polarisering
Det parti som gynnats allra mest av Socialdemokraternas nedgång är Sverigedemokraterna, som fick 17,6 procent. Detta är lägre än i många opinionsundersökningar, men ändå en ökning med 4,7 procent. SD var det parti som S tappade flest väljare till enligt SVT:s vallokalsundersökning.
Detta kan inte tas som intäkt för att folk går åt höger. Tvärtom visar Socialdemokraternas katastrofala siffror att högerpolitik är allt annat än populärt. Enligt SVT:s vallokalundersökning var detta det tredje valet på rad där välfärdsfrågorna står högst på väljarnas prioriteringslista. Väljarnas fyra viktigaste frågor rörde välfärden: sjukvård, skola, jämställdhet, social välfärd. Invandringsfrågan kom först på plats åtta.
Det vi ser är en politisk polarisering. Det finns ett enormt missnöje med den rådande situationen, och enligt SOM-institutet är det över halva befolkningen som anser att saker går åt fel håll i Sverige.
De etablerade partierna ses som ansvariga för situationen och tappar stort, medan partier längre till vänster och höger stärks. Sverigedemokraternas tillväxt speglar det växande missnöjet, men på ett förvridet sätt.
Sedan 2015 har nästan alla partier och media i stort argumenterat för att det är omöjligt med en ökad invandring och förbättrad välfärd. Både S-MP-regeringen och de etablerade högerpartierna har fört en flyktingpolitik som bara marginellt skiljer sig från Sverigedemokraternas. Detta samtidigt som de gör allt för att hålla SD utanför allt samarbete.
SD har på så sätt kunnat få inflytande över politiken samtidigt som de kunnat beskriva sig som ett parti mot etablissemanget.
Men det hade kunnat se annorlunda ut. I andra länder där ett tydligt vänsteralternativ funnits har högerextrema partier tappat mark. Vänsterpartiet hade kunnat utgöra ett sådant alternativ.
Vänsterpartiet långt ifrån potentialen
Även Vänsterpartiet har stärkts något från förra valet – med 2,2 procentenheter till 7,9 procent. Men sett i ljuset av missnöjet med situationen borde denna blygsamma ökning vara en ordentlig tankeställare för ett parti som kallar sig socialistiskt. Med ett enormt missnöje med Socialdemokraterna är det Vänsterpartiet och inte SD som borde ha växt massivt.
Problemet är att det är oklart vad Vänsterpartiet egentligen vill. Ledningen har gjort ett stort nummer av att ”Vänsterpartiet gör skillnad”, genom att peka på de mindre reformer som man förhandlat fram med S och MP. Man har gått så långt som att säga saker som att: ”Under de senaste fyra åren har Vänsterpartiet visat att det går att gå åt rätt håll.” (GP, 17 augusti 2018)
De flesta arbetare har däremot inte upplevt att det gått åt rätt håll, eller att det har blivit någon verklig skillnad. Samtidigt som Vänsterpartiet skrutit om ”vänstermiljarderna” till välfärden, har sjukhusköerna ringlat längre och längre, och sjukskrivningarna på grund av de allt tuffare arbetsvillkoren ökat kraftigt. De knapphändigt ökade resurserna har inte varit i närheten av tillräckliga för att möta de ökade behoven. I sin iver att visa upp resultat av förhandlingar med regeringen gör Vänsterpartiet misstaget att försvara Socialdemokraternas högerpolitik från vänster.
Under valrörelsen har Jonas Sjöstedt framhållit de ökande klassklyftorna, att de rika blir allt rikare, vilket han kopplat till behovet av höjda skatter för de rika som ska finansiera en ökad välfärd. Allt detta är bra. Men man har missat det viktigaste, som är att konkretisera vad man ska använda de ökade skatterna till. Högkostnadsskydd i tandvården eller kollektivavtal vid offentliga upphandlingar är visserligen viktiga krav, men helt otillräckliga i sig själva.
Vänsterpartiets föreslagna skattehöjningarna uppgår till försiktiga 54 miljarder netto – vilket bara ska införas ”på sikt”. (Dagens Industri, 6 september 2018) Jämför det med den borgerliga Reinfeldtregeringens totala skattesänkningar på 140 miljarder kr under deras åtta år vid makten. Dessutom är det minst sagt oklart vad man menar med att det ska införas ”på sikt”.
Med konstant platsbrist på sjukhusen, tiotusentals lärare som lämnat yrket på grund av de svåra arbetsvillkoren, ökade sjukskrivningstal längs hela linjen och så vidare, är ambitionen på tok för låg.
Vänsterpartiet borde ha skiljt ut sig som ett kämpande parti, som tar strid för de stora reformer som förr i tiden var valfrågor: stopp för privatiseringarna, nej till deltagande i imperialistiska äventyr, 200.000 nya jobb inom offentlig sektor, sex timmars arbetsdag, förbud av bemanningsföretag och mycket annat. Man hade kunnat förklara att kapitalismen är orsaken till miljöproblemen, arbetslösheten, bostadsbristen med mera – och att den enda lösningen är en socialistisk politik. En sådan politik skulle vara oerhört populär, och ge Vänsterpartiet en tydlig profil som ett parti som vill bryta med decennier av nedskärningar och försämringar.
Om Socialdemokraterna fortsätter att gå till höger och än mer om de inleder ett regeringssamarbete med högerpartier, skulle missnöjet med Socialdemokraterna kunna leda till att Vänsterpartiet växer till att bli det största arbetarpartiet i Sverige. Men det förutsätter att Vänsterpartiet går i tydlig opposition och bedriver en mycket mer radikal politik. Tyvärr verkar de i stället öppna för någon typ av samarbete med högerpartierna.
Vänstern och regeringsfrågan
Vänsterpartiets partiledare Jonas Sjöstedt borde tydligt förklara att han utesluter samarbete med högern. I stället har han upprepade gånger sagt att det kan bli aktuellt med förhandlingar även med Centerpartiet och Liberalerna. Exempelvis sade han i en intervju med Aftonbladet den 2 juli:
”Vi tänker agera för att vi ska få en regering utan borgerliga partier. Men det kan bli ett väldigt komplicerat läge i höst och vi är alltid beredda att förhandla om vi kan få igenom vänsterpolitik. Vi stänger inte dörren för att göra det även med andra regeringskonstellationer än den som finns i dag.”
Argumentet tycks vara något som många av förståeliga skäl tänker – ”Vad som helst förutom SD!” Men ett blocköverskridande samarbete kan bara komma till stånd om Socialdemokraterna och Vänsterpartiet går med på att genomföra en arbetarfientlig politik. Detta verkar vara Löfvens plan, men det borde inte vara Sjöstedts.
Anledningen till att SD vinner insteg i arbetarklassen är just att alla andra partier ses som en del av det etablissemang som genomfört försämringarna under de tre senaste årtiondena. Om arbetarklassens partier går in i samarbete med de borgerliga skulle det vara det sämsta möjliga utfallet: Vi får högerpolitik samtidigt som Sverigedemokraterna fortsätter att stärkas. Det är precis det som de senaste fyra åren har visat. Den som vill ta kampen mot högerpolitiken får ingen som företräder dem i riksdagen.
Vänsterpartiet har fastnat i en parlamentarisk tvångströja som inte kan leda framåt. I den nämnda intervjun går Sjöstedt faktiskt ännu längre:
”Att vi skulle sitta i regering med borgerliga partier håller jag för osannolikt. Men vi kommer alltid vara beredda att förhandla för att få igenom vänsterpolitik.”
Osannolikt!? Är det ja eller nej? Jonas Sjöstedt ger inget tydligt svar.
Att stödja eller än mer sitta i en regering med högerpartier skulle kunna vara en dödsstöt för Vänsterpartiet. I stället för att sväva på målet måste Vänsterpartiet gå i tydlig opposition till högerpolitiken, oavsett vem som driver den.
Klasskamp på dagordningen
Ett nytt fattigsverige breder ut sig i välfärdsstatens ruiner. Nästan en kvarts miljon pensionärer och lika många barn lever i fattigdom. Enligt Eurostat lever totalt 1,5 miljoner människor i ”riskzonen för fattigdom”.
Sjuka människor dör medan de väntar på operation, arbetslösa tvingas in i meningslös jobbträning, fler och fler ser det som omöjligt att få träffa en läkare. Den grundläggande tryggheten för den som blir sjuk har försvunnit till följd av Försäkringskassans jakt på påstått fusk.
På många arbetsplatser har otrygga anställningar och bemanningsföretag blivit regel snarare än undantag. Både löner och arbetsvillkor har försämrats kraftigt i samma takt som de fackliga ledningarna ersatt den kollektiva kampen med kohandel och förhandlingar.
På grund av att högern har majoritet i riksdagen, kommer nästa regering att föra högerpolitik. Med en socialdemokrati som öppnat för inskränkning av strejkrätten och högerpartier som alla krävt försämringar i arbetsrätten så kommer vi se ytterligare och hårdare angrepp på arbetarklassens arbetsförhållanden och mot fackföreningarna. Vi kommer se fler attacker mot sjuka och arbetslösa.
Till detta ska läggas det instabila ekonomiska läget globalt, där en ny kris kan utlösas när som helst. Det kommer att slå hårt mot Sverige som är ett litet exportberoende land och vars ekonomi dessutom dras med en bostadsbubbla och världens tredje högsta hushållsskulder.
Det här är en explosiv blandning – en klassbaserad ilska som väntar på att brisera. Vi kan redan se det i kampen mot nedläggningen av BB i Sollefteå, där de nu ockuperar sjukhuset, i Vårdupprorets eller Förskoleupprorets demonstrationer, eller i olika mindre fackliga strider. Det är någonting som är på väg att hända.
I synnerhet kan den unga generationen tydligt se att det samhälle som deras föräldrar levde i har börjat raseras. Många unga människor står inför en framtid med otrygga anställningar, svårigheter att få bostad och har inte sett annat än försämringar. Bland unga i åldrarna 18–21 fick Socialdemokraterna enligt SVT:s vallokalsundersökning bara 20 procent, medan Vänsterpartiet fick 12 procent. Det sker en radikalisering inom ett helt lager av ungdomen, som förbereder sig på att kämpa tillbaka.
Fackföreningarnas ledare ser det samtidigt som viktigare att upprätthålla goda relationer till företagen och staten än att organisera människor på basplanet. En strejk – arbetarnas enda verkningsfulla medel för att kämpa tillbaka – har av dessa fackliga så kallade ledare börjat ses som någonting icke önskvärt. Men detta kan inte hålla i sig för evigt. Förr eller senare kommer arbetarklassen att se nödvändigheten av att kämpa tillbaka.
Det är dags att arbetarklassen reser sig och kämpar tillbaka mot dessa parasiter. Det här valet är bara ytterligare en spik i kistan för det svenska klassamarbetet. Vi marxister kommer att argumentera för stridbar kamp underifrån, och för behovet av att bygga ett revolutionärt socialistiskt alternativ för att avskaffa kapitalismen.