Borgarklassen gillar att måla upp en fin bild av sig själv, till exempel deras nya megafon Annie Lööf. De tycker om och vill vara som entreprenörer. De som skapar välstånd och framgång – inte bara för sig själva utan för oss alla. De förvandlar uppfinningar till användbara produkter, de bygger fabrikerna där allt ska tillverkas. Fabrikerna där vi andra får jobb – och så skapar borgarklassen försörjning även för oss. Borgarklassen har helt enkelt skapat världen som vi alla lever i. Till viss del stämmer det ju också. Men då och då skakas den världen av djupa kriser. Har borgerligheten tänkt på det? För kriserna blir ju då också något som borgarklassen skapat.
Exempel Motala
I staden Motala levde en gång för länge sedan en av dessa entreprenörer som borgerligheten vill identifiera sig med. Han hette Axel Holstensson. 1923 hade han klurat ut hur man kunde bygga en liten radiomottagare – en apparat som alla skulle kunna ha hemma i köket. Så han startar en liten firma ute i ett skjul vid Göta Kanal. Och eftersom han läst nyheten som det året stod att läsa i alla världens tidningar – att man nere i Egypten hittat den gamle Farao Tuthankamons grav, utanför staden Luxor – så gav han sin firma detta världsberömda namn: LUXOR. Just då fanns det bara en enda person i Sverige med licens för radiomottagningar. 10 år senare skulle det stå radioapparater i 1 miljon svenska hem. Holstenssons lilla firma i skjulet växte explosionsartat. Efter kriget började man tillverka TV-apparater och musikanläggningar och blev med tiden ett jätteföretag vars apparater spred sig över hela världen. Och tusentals motalabor kom att jobba i fabriken.
Motala var redan sedan tidigare industristad – t ex fanns här en av Sveriges första och största metallverkstäder (Motala Verkstad) – men nu kom fler stora företag hit. Bland annat lade Electrolux sin stora fabrik för kylskåpstillverkning här. Vid höjdpunkten hade i stort sett varje motalabo åtminstone någon anhörig som jobbade på en av fabrikerna. Under årtionden var arbetslöshet något okänt i staden. När du gått färdigt i skolan kunde du gå direkt ner till någon av fabrikerna och få jobb. Ett jobb som i praktiken varade livet ut. Där också någon av dina föräldrar jobbade och där dina barn i sin tur även de skulle arbeta. Det var industrins guldår. Som socialister ska vi ju inte skönmåla den tiden. Arbetsskador var vanliga, utslitning fanns även då. Men trots allt var det tre-fyra generationer arbetare som fick se sin välfärd, trygghet och levnadsstandard hela tiden bli något bättre. Och fabrikerna stod där de stod. Bilden jag målar upp är på inget sätt unik för Motala. Sverige är från norr till söder fullt av dessa småstäder, helt beroende av några få fabriker. Och detta är inte unikt för Sverige, utan gäller även för en stor del av Amerika och Europa.
Och i någon av dessa fabriksorter levde du ditt liv, och alla blev vana vid att så här ska det fortsätta. Arbetarklassens unga behövde inte studera, du behövde inte läsa böcker överhuvudtaget, och inte dina barn heller. Och arbetarorganisationerna behövde inte vara kritiska till kapitalismen som sådan, ingen behövde tänka på hur världshandeln fungerade, på vad som skulle hända om man plötsligt fick svårt att sälja kylskåp, tvättmaskiner och TV-apparater. Facken hade förhandlat upp lönen ännu en gång, vi fick ännu en veckas semester och pension som gick att leva på!
Och så en svart dag kom beskedet – vinstnivåerna hade sjunkit – etc osv med mera. Vi kan den refrängen. Resultatet var en utdragen avindustrialisering – och arbetslöshet. Förra sommaren stängde sista fabriken i Motala. Luxor och Electrolux finns inte här mer. Tusen och åter tusen jobb är borta och ser inte ut att komma tillbaka. Metall-facket har ingen att förhandla upp lönen med. Arbetarpartierna saknar all tradition av att vara kritisk till kapitalismen. Och arbetarklassens unga har ingen vana vid att studera, inte deras föräldrar eller mor- och farföräldrar heller.
Från Industrisamhälle till ”Kunskapssamhälle”
Det sägs att vi övergått till ett kunskapssamhälle nu. De som använder ordet gör det för att de menar att industrin inte längre utgör huvudpelaren som resten av samhället vilar på. Men det är något lurigt med hela den tanken. De industriarbeten som försvinner ersätts uppenbarligen inte av ”kunskapsjobb” (vad det nu än är). I alla fall inte i samma takt. Det går inte att jämföra den nuvarande förändringen med den då jordbrukssamhället förvandlades till kapitalistiskt industrisamhälle. Bondesamhällets alla småbönder och torpare blev med tiden fabriksarbetare med väldigt högre levnadsstandard. Idag skapas arbetslöshet och levnadsstandarden sjunker. Således betyder kunskapssamhälle otrygghetssamhälle, eller arbetslöshetsamhälle. Och hela förvandlingen landar som en stor rymdsten rakt i huvudet på arbetarklassens unga. Det hela ser ut som en obegriplig gåta – hur kan en högre kunskapsnivå i samhället skapa misär och utslagning? Är det någon som driver med oss?
Troligtvis är det frågan om något långt värre. Det tycks vara så här; varken borgerligheten eller arbetarrörelsen har en aning om hur framtiden ska kunna bli bättre.
Men i så fall betyder det ju att borgerlighetens egen självbild faller ihop framför våra ögon? Var är den nuvarande generationens Axel Torstensson – han som startade Luxor? Om borgerligheten består av dem som med alla sina miljarder skapar företag och jobb åt oss andra – var är jobben? Miljarderna har dom ju! Borgare pratar om vikten av företagsvänligt klimat. Om vikten av att sänka skatt på förmögenhet och kapital. Om vikten av frihet för finanser att få flöda hit eller dit där det bäst behövs – kors och tvärs över jordklotet. Men allt detta är ju precis vad som genomförts de sista 30 åren! Miljardärerna har aldrig varit fler och aldrig ägt mer än nu. Så var är välståndet? Om vi beskriver utvecklingen på detta sätt, framstår sanningen nästan plågsamt tydligt: borgerligheten beter sig inte som den ska enligt sin egen självbild. Dom skapar inga jobb, dom skapar bara förmögenheter i värdepapper. Kapitalismen har sedan länge slutat vara progressiv och är nu inne i en av de värsta kriserna någonsin. Detta borde ju vara ett guldläge för arbetarrörelsens kamp för ett helt annat samhälle, byggt på samarbete och fritt från finanskapitalister.
Men något gör att borgerligheten klarar sig. Just när arbetarklassens unga behöver fackföreningarna och arbetarpartierna som mest så sviker arbetarrörelsen. Visst har facken, SAP och vänstern genom kamp tvingat fram många viktiga välfärdsreformer och löneökningar. Men under de ”goda åren” skedde den kampen ändå alltid inom ramarna för kapitalismen – så långt har det nu gått att rörelsens ledare, inklusive Vänsterpartiets ledning – inte längre tror att någon ”kapitalistfri” värld är möjlig. Och därför ser vi ingen av dem ta upp kampen för jobben när stålverk, bilfabriker, kylskåpsfabriker etc hotas av nedläggning. För de ser inget alternativ. Så där står arbetarklassens ungdom – utan en organisation med vars hjälp de kunnat kämpa. I Motala är nu mer än var tredje ung utan jobb
Betydelsen av förstatligande
Är det då verkligen meningsfullt att ta upp de gamla parollerna och kräva förstatligande av nedläggningshotade industrier? Frågan är viktig. Den extremt långa perioden med jättelik ungdomsarbetslöshet får ju många effekter – bland annat den att man har tid att se även nackdelarna med att vara instängd i en fabrik hela dagarna och tvingas till monotona och slitsamma arbetsuppgifter. Socialister och marxister kan knappast försvara industrijobb för att vi är nostalgiska och vill ha tillbaka sådana tråkiga jobb.
Här gäller det alltså att hålla huvudet kallt. Marxismen och socialismen är i grunden optimistisk. Människans möjligheter är oändliga. Det är borgarklassen och arbetarrörelsens ledning som för närvarande lett in oss i vad som ser ut som en återvändsgränd. Självklart finns inga skäl till varför arbetare ska utföra monotona arbetsmoment om det det finns maskiner och robotar som gör det bättre och snabbare.
Men ett arbete är inte bara ett nödvändigt ont du gör för att få lönen vid månadens slut. Arbetet ger dig också delaktighet, det är en stor bit av livet, något vi gör tillsammans och genom det blir du en del av alla andras liv i samhället. Genom arbetslöshet ställs du utanför. Arbetslösheten drabbar långt mycket mer än att individer tappar sin försörjning. Den brist på framtidstro – en framtid fri från kapitalism – som för tillfället råder inom arbetarrörelsen, den blir på så sätt direkt en brist på framtidstro hos arbetarklassens unga.
Det är därför en katastrof varje gång en ny industrinedläggning möts med passivitet. Men samtidigt kan inte den utvecklingen fortsätta för evigt. Passiviteten har historiska orsaker. Arbetarorganisationerna har ännu ej lämnat det gamla bakom sig, deras ledare drömmer fortfarande om att en mänsklig, kontrollerad och ”styrd” kapitalism” är möjlig.
Borgerligheten däremot har sedan länge visat var skåpet ska stå. De sysslar nu med värdepapper och med att tjäna miljarder på att krisen ska bli värre! Förr eller senare kommer en ny generation av arbetarungdomar (eller arbetslösa ungdomar) få nog, hitta tillbaka till sina organisationer, kräva ny kurs och skaffa sig nya ledare.
Och kampen för att rädda jobb och industrier (eller återuppbygga dem) kommer då att vara högt upp på kravlistan. Hur vi uttrycker själva kampparrollerna är mindre viktigt. I alla tider och i alla strider för jobb har fabriksockupationer och krav på att samhället ska ta över ägandet och ansvaret gått hand i hand med kampen för jobben. I Sverige har arbetarkrav på ”samhället borde ta över” oftast utryckts som ”förstatligande”. För socialister är det sedan ett ideologiskt arbete som väntar – att förklara att vi med förstatligande inte menar att fabriken ska förvandlas till något som liknar SJ eller gamla Postverket. Ett förstatligande av Volvo innebär inte att Volvo fortsätter producera samma bilar, på samma sätt som innan, med den enda skillnaden att det är statligt och inte privat. Förstatligande är bara första steget i kampen i att försvara jobben.
En del inom arbetarrörelsen verkar tro att det går att gå mot socialismen utan att förstatliga. Men så länge ekonomin ligger i händerna på borgarklassen, styr borgarklassen i samhället med. Så länge de äger produktionsmedlen, ligger även rikedomen i deras händer. Alla stora reformer blir en utopi. Fabriksockupationer för att försvara jobben kräver en enorm mobilisering bland de anställda. På det engagemanget ska det framtida arbetarstyrda företaget byggas. Så kan en kapitalistfri värld bli möjlig, och arbetsuppgifterna därefter anpassas till människorna istället för tvärtom. Kunskapsutveckling kan äntligen nå alla, kunskapssamhället i den bästa meningen bli verklighet. Till och med i Motala.