Sista veckan i september hölls det årliga FN-toppmötet i New York. Ungefär samtidigt som mötet drog igång började Israels bomber att falla över Libanon.
Mötet enades om att uppmana till en 21 dagar lång vapenvila i Libanon för att skapa “utrymme för diplomati”.
Netanyahus svar var tydligt. Israel tänker inte gå med på någon sådan vapenvila, de militära operationerna kommer att fortsätta med full styrka. Budskapet är detsamma som Yoav Gallants tidigare ord: “Det vi gör i Gaza kan vi också göra i Beirut”.
USA, som var initiativtagare till vapenvilan, fortsätter givetvis att förse Israel med de vapen som används i kriget.
Tomma löften och cyniska spel
Tidigare i september antog FN:s generalförsamling – där alla medlemsländer har en röst var – med stor majoritet en resolution som kräver att Israel inom ett år lämnar det ockuperade palestinska territoriet.
Detta är inte den första resolutionen mot Israel. Sedan 1948 har generalförsamlingen antagit över 200 resolutioner mot dem, fler än mot resten av världens länder tillsammans.
Inte en enda av dessa har fått någon effekt, och den senaste i listan kommer inte att slå annorlunda. Sedan FN bildades har det inte gått ett enda år utan krig, och just nu pågår det rekordmånga väpnade konflikter i världen. Generalförsamlingens resolutioner är nämligen inte bindande på något sätt förutom, som de uttrycker det, “moraliskt”.
Men det är inte staternas “moral” som lett fram till varken den senaste resolutionen eller uppmaningarna till vapenvila, utan en rädsla för den enorma ilska bland världens befolkning som tvingat staterna att låtsas “agera”. Och vilket agerande! Ett till dokument med tomma ord.
De enda i FN vars beslut är juridiskt bindande är säkerhetsrådet. Där sitter USA, Kina, Ryssland, Storbritannien och Frankrike som permanenta medlemmar, var och en med vetorätt mot allt som går emot deras intressen.
Imperialistiska makter slutar naturligtvis inte vara imperialistiska bara för att de samlas i ett rum. Eftersom de konkurrerar med varandra om marknader, naturresurser och inflytande är det sällan de lyckas komma överens om någonting alls. Om en av stormakterna lägger in sitt veto är säkerhetsrådet helt handlingsförlamat. Historiskt har de flesta av säkerhetsrådets resolutioner mot Israel stoppats av USA.
I juni antog man likväl en “bindande” resolution som skulle leda till eldupphör i Gaza. Det har nu snart gått fyra månader sedan den gick igenom, och istället för ett eldupphör har vi sett en upptrappning av våldet, fortsatt finansierat av USA. Kamala Harris har varit väldigt tydlig med att hon stöder Israel till fullo, och sagt att man måste “get a deal done”. Men dessa överenskommelser är uppenbarligen inte mer än tomma ord. Inga planer finns på att faktiskt sluta finansiera folkmordet.
De gånger som säkerhetsrådets beslut faktiskt leder till handling är det knappast bättre. När FN:s så kallade fredsbevarande styrkor skickats ut har de gjort allt annat än att skapa fred.
Fredsbevarande styrkor eller ockupationsmakter?
När de fem stormakternas intressen överensstämmer skickas styrkor till konfliktdrabbade områden. Ofta “råkar det” sammanfalla med USA-stödda statskupper. I Haiti fanns till exempel FN-styrkor på plats efter just en sådan kupp från 2004 till 2017. Där var uppdraget att motverka “återkommande politiska krafter som är populistiska och mot marknadsekonomin”.
Styrkorna skulle officiellt verka som en neutral part för att stabilisera landet efter kuppen, men i verkligheten fungerade de som en ockupationsmakt. Det egentliga syftet var att kväva alla försök från haitierna att organisera motstånd mot den nya kuppregimen.
FN:s trupper lämnade efter sig sexövergreppsskandaler och kolerautbrott. I flera år utnyttjade FN-personal kvinnor och barn, så unga som 8 år, och tvingade dem till sexuella tjänster i utbyte mot mat, medicin, vatten och kläder.
Listan med skandaler kring FN:s “fredsbevarande styrkor” är lång. Upprepade gånger har de blivit anklagade för omfattande sexuell exploatering av flyktingbarn (Liberia, 2003–2018), att vara inblandade i trafficking (Bosnien, 1999), sexuella övergrepp, korruption, smuggling och stöld av humanitärt stöd som skulle gått till lokalbefolkningen (Libanon, 1978–nutid).
FN:s hyckleri
FN säger sig främja fred och lindra mänskligt lidande, men gör ingenting för att uppnå det. I verkligheten är det ett verktyg för världens härskande klasser att göra affärer genom. Som Lenin sa:
”Den borgerliga demokratins hela historia avslöjar denna illusion: för att bedra folket har de borgerliga demokraterna alltid ställt och ställer ständigt alla möjliga ‘paroller’. Men det gäller att pröva deras uppriktighet, att jämföra orden med handlingarna, att inte nöja sig med den idealistiska eller bedrägliga frasen utan att finna ut det verkliga klassinnehållet.”
FN är en arena för imperialister att dela upp sitt byte – resten av världen – mellan sig. Vill man kämpa för fred kan man inte sätta sin tilltro till imperialisternas egna “fredsorgan”. Istället måste vi genomskåda deras bluffar, avslöja detta enorma hyckleri, och ta kamp mot dem som tjänar på krig medan de säger sig kämpa för fred.