Flyktingkamp och arbetarsolidaritet vid EU:s gränser – 3 dagar i Horgos

En rapport från Fästning Europas frontlinjer där den ungerska polisen brutalt attackerat flyktingar vid gränsövergången Horgos 2. Artikelförfattaren är medlem i IMT Belgrad och åkte dit för att hjälpa flyktingar under svåra förhållanden. Nätterna igenom kämpade många volontärer för att erbjuda flyktingar ett mål mat, tak över huvudet eller tält och filtar. Men vi får också läsa om mediernas och de europeiska politikernas hyckleri och kluvna tungor.

Flyktingkrisen har stått i allmänhetens fokus under en tid nu, och ingenstans har den varit tydligare än i de länder där man har kunnat se dessa desperata människor passera igenom i strävan efter en trygg, fredlig och värdig framtid. Från början tänkte jag att jag skulle åka till Belgrad som volontär med organisationen Refugee Aid för att distribuera förnödenheter, och samtidigt intervjua flyktingarna och sprida nyheter om deras situation. Men sammandrabbningen vid den ungerska gränsen i Horgos, där den ungerska polisen slog till mot flyktingarna med oöverträffad panisk brutalitet, fick mig att ändra mina planer och ge mig av dit med några andra kamrater. Vi anlände efter sammandrabbningarna, tog med så mycket förnödenheter som vi kunde, och jag bestämde mig för att stanna och erbjuda min hjälp.

Vilka är dessa flyktingar?

När jag och kamraterna från Crveni och Sombor Antifa först anlände till gränsövergången Horgos 2 som blivit flyktingcentrum för att ge stöd, på natten den 16 september, stötte vi på tusentals människor från hela Mellanöstern, som alla kämpade för att säkra grundläggande förnödenheter åt sig själva, och mycket ofta åt sina familjer som följer dem på denna resa mot det okända. Det tog oss ett tag att samla oss, och ytterligare ett tag för mig att uppbåda modet att närma mig flyktingarna och prata med dem, inte för att jag kände något slags rädsla för dem – jag var inte alls rädd – utan på grund av att det först verkade lite påträngande att prata med människor som verkade befinna sig i en sådan överlevnadskamp att varje minut av deras tid var dyrbar. Bortsett från sporadisk hjälp till de människor som jag slumpmässigt sprang in i, främst från Syrien och Afghanistan, som behövde en ”lokalinvånare” för att hjälpa dem att få tag i tält, filtar eller internet (jag aktiverade mobil hotspot på min telefon och den var i princip påslagen hela tiden), var det först följande morgon som jag inledde någon riktig konversation med invånarna i Horgos flyktingläger.

Allt verkade lugnare på morgonen. Det fanns nästan inga spår av det kaos som rådde bara timmarna innan, då den ungerska polisen slog och gasade de flyktingar som försökte passera gränsen, oavsett deras ålder. Jag kontaktade flera grupper av människor som slagit läger utanför och bad att få höra deras berättelser. Där fanns en Hazara-familj från Afghanistan, på flykt från det eviga krig som plågar landet efter imperialismens härjningar. Hazaras är en shiitisk minoritet i Afghanistan och Pakistan som tros vara av Mongoliskt ursprung, och står som sådana inför flera former av förtryck som både en religiös och en etnisk minoritet – de misshandlas av imperialismen, av den nya regimen och av talibanernas rebeller. I själva verket sågs alla dessa fraktioner som det de är av Hazara-mannen jag talade med. När jag frågade honom om han lämnade sitt hem på grund av Amerika eller på grund av talibanerna, förde han ihop sina händer och sa ”Amerika och talibanerna är en. Bin Ladin var ett barn till CIA.” När vi pratade satte mannen på sig skyddshandskar för att förbereda sig på att rensa upp området kring familjens tält. Självorganiserad renhållning var mycket vanligt, och även om det var omöjligt att faktiskt ha en ren omgivning i en by av tält där soporna bara hopar sig, tillsammans med mänskligt avfall, så visade liknande försök på disciplin och samarbete – de visade att dessa människor må ha förlorat allt, men de hade inte förlorat sin värdighet.

Lägret var full av alla typer av familjer. Vissa hade rest tillsammans från början, en del bildat ny familjer av vänner som mötts på vägen och beslutat att hålla ihop och hjälpa varandra. En grupp syrianer jag träffade var en sådan nybildad familj. De bjöd mig att sitta ned med dem, runt elden de byggt för att hålla sig varma under morgonen, och berättade att de var sunniaraber som valt att inte kämpa för endera sidan i det syriska inbördeskriget. Det jag lade märke till med dem och andra syrier, med undantag för kurderna, var att de var mycket motvilliga mot att bli fotograferade. De fruktade fortfarande att Assads hemliga polis skulle kunna nå dem. De gick trots detta med på att ta en privat selfie med mig, som ett minne, mot löftet att jag inte kommer att publicera den.

Trots den utbredda fördomen att flyktingarna är unga, arbetsföra män, såg jag många barn, kvinnor och äldre i lägret, samt ett chockerande antal människor som antingen var födda handikappade eller som blivit funktionshindrade på grund av krigsskador, utan armar och ben, och som förflyttade sig i rullstolar eller på kryckor.

Inte alla flyktingar som jag har träffat kom hit på flykt undan krig. Många gav sig av på resa till Europa för att fly undan fattigdomen och söka ett bättre liv som nekats dem i deras hemländer. Dessa människor kommer oftast från afrikanska länder, som Sudan och Maghrebländerna. Högerpressen i väst har ofta försökt att göra en falsk åtskillnad mellan flyktingar och så kallade ekonomiska invandrare. Denna absurda åtskillnad finns även i internationell rätt. Den bygger på den felaktiga uppfattningen att ditt liv bara är tillräckligt farofyllt för att du ska bli behandlad som en flykting om du bor i en krigszon. I verkligheten utgör ett liv i fattigdom en lika stor eller ännu större fara för arbetande människor som försöker tjäna ihop till brödfödan. Stress, sjukdomar, kriminalitet, fattigdom – alla dessa saker är ett enormt hot mot mänskligt liv, och ingenting är mer cyniskt än att säga åt folk: ”Du är inte i en krigszon, alltså har du det bra.” Sådana juridiska knep fungerar bara som en ursäkt för att begränsa det så kallade internationella samfundet och dess institutioners ansvar, som fungerar ungefär som försäkringsbolag. De hävdar att deras verksamhet är att hjälpa människor i nöd, när de i själva verket är mer bekymrade om att hitta sätt att undvika eller minimera sina förpliktelser.

Det ”öppna samhällets” taggtrådsstängsel

Men sådana skyldigheter är inte alltid enkla att undvika. När man säljer den amerikanska eller europeiska drömmen till resten av världen, medan man samtidigt förvrider livet för folken utanför dessa kontinenter till de mörkaste tänkbara mardrömmar, är det verkligen ingen överraskning att man någon gång får en massrörelse mot dessa självutnämnda förlovade länder.

I flera decennier nu har de imperialistiska länderna i Västeuropa och Nordamerika framställt sina liberala demokratiska system som ”öppna samhällen,” samhällen med ”fria individer” och ”fri rörlighet för människor och varor.” Det fungerade när tiderna var goda och när marknaderna expanderade, under den så kallade reformismens guldålder, som möjliggjorts genom den ekonomiska tillväxten efter andra världskriget och genom integrationen av de tidigare stalinistiska staterna på världsmarknaden.

När kapitalismen kom in i kris, och kapitalet rusade till för att hindra profitkvoten/vinstmarginalerna från att falla, så syntes fasaden av öppenhet och påstådd frihet för det den verkligen var – en täckmantel av abstrakt ”frihet” för att maskera mycket konkreta och hänsynslösa former av exploatering. Detta fanér uppfyllde sitt syfte under det kalla kriget, när imperialismens mål var att framställa sig som ett ljust och färgglatt alternativ till det trista ”kommunistiska” livet i de deformerade arbetarstaterna. Men när dessa deformerade arbetarstater återgått till kapitalistiska stater mogna för ”övergång”, det vill säga privatiseringar och plundringar med hjälp av lokala byråkratiska banditer och oligarker – så fyllde fanéret inget syfte alls. ”Demokratins” och ”det fria valets” leende ansikte ersattes snabbt av ”den enda vägens” piska; reformistiska politiska eftergifter till det arbetande folket ersattes av åtstramningar och privatiseringar som förnekade miljontals människor tillgång till grundläggande civilisatoriska bedrifter, såsom prisvärd, kvalitativ hälsovård, utbildning och bostäder.

De imperialistiska krig som startats i Mellanöstern och Afrika handlade aldrig om att hantera ett verklig hot mot västerlandets folk. Från allra första början var de ett sätt att stötta upp de sviktande/misslyckade marknaderna och att göra sig snabba pengar, utan någon långsiktig strategi för dessa regioner, utan att bry sig om vad som händer med människorna där när deras resurser väl har förbrukats och när västs ”befriare” i form av storföretagen har uppfyllt sina behov.

Men vår planet är rund, alldeles oavsett de ansträngningar som dessa fina herrar gjort för att glömma detta enkla faktum, och den oreda som du åstadkommit i en del av världen kommer oundvikligen att komma tillbaka och bita dig i din bekvämt vilande baksida. EU-begreppet ”fri rörlighet för varor och människor” var ursprungligen avsett att öka den tyska exporten och att säkra billig, oorganiserad arbetskraft via kontrollerad invandring. Det var ett taktiskt beslut av det västeuropeiska kapitalet, vilket underlättade deras effektiva kolonisering av Östeuropa genom processen med ”den europeiska integrationen.” Men för att kunna sälja den till massorna i Östeuropa och i resten av världen, måste detta taktiska affärsbeslut presenteras som en princip, som en ”europeisk värdegrund,” en del av EU:s dominerande ideologi. Det är då inte konstigt att de miljontals helt desperata människor som flyr för sina liv bestämmer sig för att ta denna princip på orden och kräva att de europeiska länderna uppfyller sina höga löften.

I den fria marknadsekonomins värld är ett löfte tyvärr bara så mycket värt som den ekonomiska eller politiska makt som upprätthåller det. Om flyktingmassorna inte medför någon vinst för det europeiska kapitalet, om de i stället sätter större press på välfärdsstaten – inte bara ekonomiskt genom att vid ankomst kräva mer social välfärd, men också politiskt genom att kräva dess bevarande som en institution – och om de gör det en masse, som ett stort kollektiv, istället för som atomiserade individer som anländer via en kontrollerad invandring, då utgör de en ny naturlig allierad till den europeiska rörelsen mot åtstramningar, som främst är ledd av den europeiska arbetarklassen. Dessutom kommer en sådan naturlig allians tendera att förvandlas till en fullständig integrering av majoriteten av flyktingarna i den organiserade arbetarrörelsen, när de väl har blivit mer anställningsbara och deras vistelse i EU-länderna säkrats. Det finns flera skäl att förvänta sig en sådan utveckling.

För det första kommer den krympande arbetsmarknaden i de europeiska kärnländerna inte att kunna absorbera alla flyktingar, eller ens de flesta, under någon längre tid. Många av dem kommer knappast vara möjliga att anställa innan de kan bosätta sig på en fast adress, verifiera sina kunskaper, lära sig språket i det land där de stannat, etc. Många flyktingar har även familjemedlemmar som inte kan klara sig själva – oavsett om de är barn eller funktionshindrade vuxna släktingar. Att göra dem (mer) anställningsbara, och därmed självförsörjande, kommer att kräva tid och ekonomiskt stöd från staten. Detsamma kan redan sägas om miljontals arbetslösa, underutbildade, och/eller hemlösa människor som redan bor i Europa. Det finns redan ett behov av en allomfattande lösning på de ekonomiska svårigheter som påverkar miljontals flyktingar och lokalbor.

För det andra kan ingen nivå av utbildningsinsatser vara till någon hjälp om det föreligger en kronisk arbetsbrist. Den krympande arbetsmarknaden kommer att driva arbetarrörelsen framåt mot politiska lösningar på arbetslöshetskrisen, lösningar som inte kan hittas inom marknadsekonomins ramar. Arbetarrörelsen drivs mer och mer mot att antingen helt kapitulera inför, eller störta kapitalismen. Detta vägskäl kommer att påverkas på ett icke obetydligt sätt av hur den organiserade arbetskraften behandlar den flyende arbetskraften. Om de möts av konkurrens och fientlighet kommer det att bli enklare för bourgeoisin att försöka använda flyktingarnas arbetare för att underminera arbetsförhållandena. Om de å andra sidan bekantar sig med sina arbetsrättigheter och integreras i det organiserade arbetets strukturer, skulle dessa modiga och uthålliga människor faktiskt kunna bli till ett av de mest stridbara lagren inom arbetarklassen.

För det tredje skulle deras integration också motverka den kulturella uppdelningen och avslöja myten om ”civilisationernas kamp”, som den härskande klassen är så angelägna om att upprätthålla för att rättfärdiga sina imperialistiska interventioner i världen. Bristen på stöd för imperialistiska krig kommer att göra det mycket svårt, till och med omöjligt, för den härskande klassen att använda förevändningar om ”nationell enighet” för att introducera fler aspekter av en polisstat eller för att tvinga arbetarrörelsen att retirera inför den ”nationella säkerhetens” totalitära styre och acceptera ytterligare angrepp på sina rättigheter.

 Foto: Filip SacirovicEtt sådant scenario är någonting det europeiska kapitalet helst vill undvika, även till priset av att flagrant bryta sina egna lagar och avtal, från 1951 års Genèvekonvention till Schengenavtalet.

Det är därför inte alls konstigt att EU-länderna gränsnationer, som Ungern, Kroatien och Bulgarien förväntades agera som EU:s vaktposter och göra vad de kunde för att stoppa flyktingarna från att nå de imperialistiska ländernas kärna, som Tyskland, Storbritannien, och Frankrike, eller länderna i Benelux och Skandinavien. Att använda dessa länder som en sköld är också politiskt bekvämt eftersom de är ”nya européer”, det vill säga nya EU-medlemmar, som fortfarande håller på att lära sig hur man utövar ”demokrati” och ”mänskliga rättigheter” av EU:s grundare – framför allt av Tyskland. På grund av detta kan varje form av brutala övergrepp och polisstats-taktik som tillämpas av dessa länder gentemot flyktingarna bara tillskrivas de ”unga demokratiernas” nitiska karaktär som ännu inte helt anammat de så kallade europeiska värderingarna.

Och det var ingen brist på övergrepp. Det var verkligen hjärtskärande att se alla kvinnor, barn, äldre och handikappade som blev misshandlade och gasade av det europeiska Ungerns uppeldade polis. Scenerna med invandrarfängelser som liknar koncentrationsläger, det faktum att självorganiserade solidaritetsgrupper hindrades från att tillhandahålla mat och andra förnödenheter till flyktingarna där inne, och den överdrivna brutalitet som använts av den ungerska polisen var mest av allt ett tecken på panisk lydnad, på den överväldigande önskan Viktor Orbán har att framhålla sig själv som det nya flyktingmotståndets fältmarskalk i Berlin. Våldet och den bristande respekten för mänskliga rättigheter och internationell rätt var uppenbar, och man gjorde inte ens något försök att dölja det. Den ungerska polisen gick så långt som att bryta mot serbiska gränser genom att skjuta tårgas och arrestera demonstranter på serbisk mark. Ungerska medier bidrog till den rasistiska paranoian genom att publicera vilda sensationshistorier, till exempel den om flyktingtåget från Kroatien där, hävdade de, flyktingarna avväpnade kroatiska poliser och tog lokföraren fången! Sådana skrämmande historier, som bara en sex-åring faktiskt skulle tro på, säger mycket om den ungerska högerregeringens sinnestillstånd.

Tack vare Orbáns ”arbete” kunde Angela Merkel och det tyska etablissemanget till en början kosta på sig att skicka offentliga välkomsthälsningar till flyktingarna, medan de samtidigt krävde att dessa människor stoppas av gränsnationerna med alla till buds stående medel. Bara en naiv person kan tro att både Ungern och Bulgarien började bygga stängsel längs sina gränser nästan samtidigt, oberoende av varandra, på infall av sina egna länders ledare. Och även den naiva föreställningen krossas snart av det faktum att när den första försvarslinjen i Fästning Europa har penetrerats av flyktingmassornas kombinerade styrka och uthållighet, samt styrkan av en växande solidaritetsrörelse för de europeiska folkens iver att hjälpa dem komma in, så började EU-grundarna själva agera på samma sätt som dessa ”unga demokratier”, med en principiell nedmontering av Schengen och inrättandet av den nya regeln när det gäller EU:s gränser – var stat för sig själv.

Folkligt svar

Vad de flesta europeiska stater inte räknade med var den stora massan av vanliga arbetande människors otroliga och fantastiska spontana reaktion på ”flyktingkrisen” över hela kontinenten. Trots att de matats med alla typer av främlingsfientliga och särskilt islamofobiska lögner i årtionden, reste sig Europas folk i en fantastisk uppvisning av solidaritet. Tusentals har donerat överblivna kläder och köpt mat och medicinska förnödenheter, och dussintals frivilliga har gått till flyktingförläggningarna för att distribuera dem. När jag först anlände, förväntade jag mig att de flesta frivilliga skulle vara serber, men snart insåg jag att jag hade fel. Majoriteten av de serbiska frivilliga stannade kvar i Belgrad, där det redan fanns ett brett solidariskt nätverk med donationer som anländer på en daglig basis, tillsammans med nya volontärprogram. Även taxibolagen hjälper till genom att erbjuda gratis transport av förnödenheter till flyktingförläggningarna. En av de viktigaste punkterna i frivilliginsaterna i Belgrad var definitivt Miksalište; en alternativ musikklubb som ligger i Savamala, en del av Belgrad som ockuperats av flera konstnärskollektiv och icke-statliga organisationer, på floden Savas södra strand.

Internationella volontärer.När det gäller Horgos, organiserade sig där volontärer från Tjeckien, USA, Sverige, Storbritannien och många andra länder för att komma och göra vad de kunde för att göra flyktingarnas liv mer uthärdliga. Hela natten, utan någon sömn, kämpade volontärer – organisationer och frivilliga – för att säkerställa att majoriteten av flyktingarna har tält, filtar och sovsäckar, och att så många som möjligt kan få åtminstone en varm måltid om dagen. I avsaknad av någon officiell infrastruktur, ockuperade vi en övergiven restaurangbyggnad vid gränsövergången, i huvudsak för att förvandla den till en tillfällig bostad, där vi arbetade och sov. Vårt boende skilde sig från flyktingarna bara genom det faktum att vi sov – om vi sov – i ett slutet utrymme. Bortsett från detta åt vi samma mat, sov i samma sovsäckar, och kämpade för samma mål.

Bland de mest eftertraktade sakerna i lägret var information och internet. När ryktet spred sig att jag skulle kunna erbjuda en gratis hotspot, övergav jag allt hopp om att någonsin kunna ladda min telefon över 20%. WhatsApp, Viber och Facebook var stora källor till tröst, eftersom det bara var genom dessa medier som flyktingarna kunde ta reda på vad som hände med de nära och kära som de separeras ifrån, och låta de älskade veta att de levde och hade det bra (efter omständigheterna). Internet var också den huvudsakliga källan till nyheter om migrationsvägarna, med ny information om vart man kan ta vägen och vad man kan förvänta sig för förändringar praktiskt taget var tolfte timme, medan vi försökte att skilja fakta från rykten.

En stor personlig källa till styrka och beslutsamhet för mig var också responsen från vänner och kamrater som inte kunde hjälpa till frivilligt själva, eftersom de var tvungna att arbeta eller studera, men som ändå spred ordet om händelserna och bidrog, var och en på sitt eget sätt, till att skapa en stämning av solidaritet bland massorna i Serbien – en stämning som var bestämd och orubblig, trots all slags högerhysteri och konspirationsteorier.

”Tack, Serbien!”

Vid första anblicken kan ställningstagandet från regeringen i Serbien när det gäller flyktingar verka egendomligt och överraskande progressivt. Medan alla andra grannländer först uttryckt olika grader av officiell främlingsfientlighet, främst Makedonien och Ungern, lyckades Serbien fungera som en fristad för flyktingar, där deras rättigheter respekterades, där till och med polisen var ovanligt artiga och hjälpsamma och där regeringen och de traditionella medierna gjorde en sak av att förklara att de människor som passerar genom vårt land inte utgör något hot mot oss och att de bör välkomnas och hjälpas så mycket som möjligt. Paralleller har ofta dragits mellan flyktingar från Mellanöstern och Afrika och våra egna flyktingar från det jugoslaviska inbördeskriget, och dessa paralleller kunde många se och förstå, vilket föranledde den stora majoriteten av människor att erbjuda hjälp. Av denna anledning var ”Tack, Serbien!” ett av de vanligaste slagord som skanderades av flyktingarna, upprepat så ofta att även de små barnen lärt sig det.

Vad är den främsta orsaken bakom ett sådant beteende? Hur kommer det sig att Aleksandar Vucic, en benhård chauvinist från krigstiden, nu klädd i något mjukare, ”patriotiska” färger, bestämde sig för att instruera Serbiens institutioner att behandla flyktingar på ett humant och värdigt sätt? Svaret på det är faktiskt ganska uppenbart, liksom det i de flesta fall är när det gäller borgerliga regimer – kortsiktiga vinster, i detta fall politiska. Genom att bygga Serbiens rykte som ett inkluderande och välkomnande land, hoppas Vucic att vinna viktiga politiska poänger både hos väljarna och hos det så kallade internationella samfundet – poänger han hoppas kunna dra nytta av senare, i regionala konflikter, särskilt i frågan om Kosovo eller den oroliga gränstvisten med Kroatien, eller frågan om hur albanska och zigenska minoriteter behandlas i Serbien. Varje gång en borgerlig politiker ler värmer han bara upp käkarna för att bita.

Hyckleriet hos den serbiska regeringen var bara lätt maskerat: Den erbjöd minimalt stöd, minimala organiserade leveranser av förnödeheter, och hela insatsen stod på randen till kollaps varje dag, trots de verkligt heroiska ansträngningarna av de få officiella institutioner som skickades för att hjälpa, framför allt vårdpersonalens, som framgångsrikt förhindrade alla allvarliga sjukdomsutbrott trots omöjliga sanitära förhållanden. Dessa osjälviska människor utförde inte bara ett otroligt yrkesarbete, utan de också gjorde det utan någon ansträngning, på ett lugnt och artigt sätt, med ett exemplariskt beteende. Bortsett från dem, var det upp till kommunstyrelser och olika självorganiserade grupper, icke-statliga organisationer och enskilda att ge välbehövlig hjälp. Den serbiska regeringens största prestation var i huvudsak att den inte försöka hindra dessa ansträngningar. Jag måste erkänna att lika stolt som jag kände mig över den folkliga solidaritet som uttryckts av det serbiska folket, lika generad kände jag mig inför hur lite vår regering gjorde att hjälpa. När flyktingarna sade till mig, ”Tack så mycket, Serbien är så bra för oss!”, kunde jag inte låta bli att undra: Hur bra är egentligen en regering som bygger sin image som ”storslagen humanitär” på grundval av enbart avsaknaden av övergrepp? Hur välkomnande mot flyktingar är ett land som fortfarande låter dem sova ute på öppna fält, omgivna av smuts och kyla?

Denna tunna humanitära fernissa var mycket snart som bortblåst när nya korridorer genom Kroatien och Slovenien öppnades, och när den ungerska Orbán-regimen i huvudsak kapitulerat och beslutat att låta resten av flyktingarna som kommer från dessa länder få säker passage till Österrike. I samma ögonblick som avtalet slöts, visade regeringen bara hur bråttom det var att bli av med dessa gäster mot vilka den hade visat falsk värme och välkomnande. På den allra sista dagen försökte polisen skicka bort de återstående frivilliga så fort de kunde, medan de samtidigt styrde in flyktingarna på bussarna. Närvaron av volontärer och media var en olägenhet för dem, eftersom det tvingade dem att begränsa sina ”insatser” till ett minimalt användande av våld, utan någon egentlig fysisk kontakt med flyktingarna. Helt plötsligt (och ändå helt förväntat), släpptes artiga och samarbetsvilliga män loss och förvandlades till oförskämda och hotfulla vakthundar för regimen, rytande och skällande på alla de sprang in i. Eftersom jag var en av de personer som blev särskilt nära med flyktingarna och erbjöd dem råd i vissa frågor, blev jag ett primärt mål för deras hot. Det började med att de försökte ta mig åt sidan och titta på min legitimation. Jag var mer än villig att låta detta ske, så snart som de visat mig sina egna. Denna begäran besvarades av en av dem med hjälp av vulgärt språk, falska anklagelser mot mig om hur jag, enligt uppgift, försökte pressa pengar av flyktingarna och slutligen, med att han säger att hans ”kamrater” i min stad kommer att ”hantera” mig. Vid min avresa försökte de skrämma mig genom att säga att jag kunde bli arresterad för olaga intrång nära en gränsövergång, och att det var säkrast att jag lade en bit mellan mig och Horgos. Jag svarade att det inte var frågan om något intrång, eftersom deras överordnade tillåtit volontärerna att bosätta sig där och att jag kommer att ge mig av när jag har sagt adjö till mina vänner bland flyktingarna. Efter detta lämnades jag ifred – tills vidare.

Gamar

Regeringarna är inte de enda som uppvisar falsk solidaritet med flyktingarna i syfte att främja sina snäva egenintressen. Människors olycka har tyvärr alltför ofta varit en magnet för alla typer av fästingar och parasiter. I Horgos fick jag den enormt otrevliga upplevelsen av att träffa minst tre olika varianter av dem. En var, tveklöst, media, som för det mesta var avskärmad och ointresserad av flyktingarnas svåra situation (med några hedervärda undantag). Vissa, särskilt de från Ungern, var faktiskt ganska fientliga och nedlåtande. Deras uppdrag var helt klart att förtala, inte att rapportera. Bortsett från deras brist på solidaritet med människor i nöd, visade de också en inställning av den starkes rätt, typiskt för yuppies från den övre medelklassen, både sinsemellan och gentemot frivilliga hjälpare.

En annan typ av vämjelig varelse var en grupp av slovakiska filmmakare som närmade sig volontärerna med idén att göra vad de kallade en dokumentär, där flyktingar skulle ”gå längs en motorled, i c:a 20 km”, och under den promenaden skulle filmskaparna i fråga intervjua dem och få deras berättelser. När jag berättade för dem att flyktingarna oftast reser med bussar här, påpekade de att det skulle skapa en ”bättre effekt” att filma dem gående till fots, och att en sådan ”dokumentär” skulle ”öka medvetenheten.” De brydde sig inte om faktiska berättelser från lägret, om flyktingarnas vardag, som kunnat fylla ett helt bibliotek av både filmer och romaner. Dessa människor var ett perfekt exempel på den perversa och exploaterande karaktär som konsten har under kapitalismen – att få tiotals eller rentav hundratals utmattade och utblottade människor att gå i flera kilometer för att kunna göra sig ett namn lät som en helt rimlig plan för dem; de hade till och med övertygat sig själva om att det var ett sätt att hjälpa!

Den tredje arten av parasiter är naturligtvis de oavlåtligt sliskiga kristna missionärerna. För dem är de hemska saker som hänt flyktingarna ännu ett ”utmärkt tillfälle att sprida evangeliet.” Aldrig i avsaknad av medel var de snabba med att skicka ut sina predikanter att ”hjälpa” flyktingarna genom att distribuera inte bara förnödenheter, utan också exemplar av Nya Testamentet översatt till persiska och arabiska, i hopp om att fattigdomen och misären skulle omvända några av muslimerna, eller åtminstone en del av druserna, katolikerna, eller de ortodoxa kristna till deras kyrka, och i framtiden utgöra en källa för donationer eller frivilligarbete. Om det är katastrof i många nationer innebär det lika många möjligheter för kyrkan.

Gränsdemonstrationer

Till alla de damer och herrars förvåning som ser flyktingar endast som objekt som skall utnyttjas, eller i bästa fall, tas om hand av externa faktorer, beslutade sig ett antal flyktingar att spela en aktiv roll i kampen för sina rättigheter genom att organisera demonstrationer.

Protest vid gränsen, med Crvenis flagga (IMT Jugoslavien).Till en början, den 16 september, drabbade flyktingarna samman med ungerska polisen och lyckades till och med bryta igenom stängslet på ett ställe. Men en sådan taktik visade sig vara alltför dyrköpt och riskabel, med följden att de slogs tillbaka, med många sårade och/eller arresterade. Dagen därpå beslutade sig flyktingarna för att använda en lugnare strategi, ledda av en mycket rationell och intelligent man från Syrien. Tanken var att organisera en protest i performance-stil, för att få medias uppmärksamhet på ett värdigt sätt. Alltså beslutade sig flyktingarna för att arrangera en sittstrejk, med en grupp av dem som en mänskligt staket precis framför det ungerska gränsstängslet. De kom alla överens om att inte tala med media under en tid. Beslutet var inget annat än briljant, eftersom demonstranterna på det sättet praktiskt taget fick media att tigga för att få intervjuer. De slagord som skrivits för hand på kartongbitar på imperfekt engelska, berättade om flyktingarnas önskemål om fred, mänskliga rättigheter och en trygg genomresa.

När jag såg att protesten ägde rum, frågade jag om jag kunde stå med i det mänskliga staketet, vilket de lyckligtvis accepterade, glada för att det fanns en lokalinvånare villig att protestera tillsammans med dem. När jag stod med dem, höll jag i IMT:s flagga (jugoslaviska delen), Crveni (De Röda). Jag förklarade för flyktingarna vilken typ av flagga det var, och trots att många av dem inte har så mycket kunskap om kommunismen, anammade de den och hjälpte mig att veckla ut och hålla i den – det blev snart en integrerad del av protesten, precis som jag blev en integrerad deltagare. På grund av min uppvisning av solidaritet och vilja att stå med dem i protest (som, sorgligt nog, ingen annan volontär skulle ha gjort), och eftersom de märkte jag kunde tala engelska, beslutade flyktingdemonstranterna att välja mig som deras talesman för att tala till världens media efter att den tysta fasen var över. En av anledningarna till att jag vann deras förtroende var också det faktum att jag själv inte sade någonting och lydde beslutet att förbli stum när journalister ställde frågor. Detta beteende visade tydligt för dem att jag inte kommit dit bara för att få min bild tagen och sedan ge mig av, att jag var där för att stanna och hjälpa till på det sätt jag kunde. Eftersom de inte kände till mitt namn ännu, kallade alla mig för ”Serben.”

Mediernas svar var förutsägbart barnsligt till en början. En exceptionellt inbilsk och korkad Reuters-reporter från Storbritannien kontaktade mig innan direktivet att tiga utfärdades, medan flyktingarna fortfarande samlade sig, och ställde faktiskt följande fråga i en ifrågasättande ton, utan skam: ”Har du organiserat dessa människor?” Graden av nedlåtenhet och rasism i den meningen var verkligen häpnadsväckande. Han såg mig som den enda européen där, och antog ”helt naturligt” att de behövde mig för att organisera sig! Det är just den här typen av separation från verkligheten som gör att konventionell media mer och mer ser ut som ett löjlig gäng clowner i ögonen på vanliga människor. En annan brittisk reporter försökte ställa några frågor till mig en gång under den tysta protesten. Jag lade handen över munnen för att visa att vi inte pratar. Hon försökte sedan att vädja till min fåfänga: ”Ah, så du är döv och stum”, antog hon. Jag nickade när hon gick iväg.

När perioden av tystnad var över, instruerade protestledarna medierna att prata med mig. Jag svarade bara på engelska, även fast jag pratade med serbiska och ungerska tv-kanaler, eftersom det var viktigt att de människor som gav mig uppdraget förstod vartenda ord jag sade.

Jag försökte tala med media på ett sätt som återspeglade flyktingarnas stolthet och värdighet. Således vägrade jag att svara på dumma frågor som ”Vad är dina krav?”, och sade bara att flyktingarnas krav inte har förändrats sedan början av denna kris och att de är välkända för alla, och att inget klargörande var nödvändigt för de med ett minimum av mänsklig anständighet.

Flera reportrar försökte avleda ämnet och istället prata om Crvenis flagga och om mig, i stället för att tala om protesten. Det är anledningen till att jag vägrade att säga någonting om Crveni eller om mig själv tills en ordentlig intervju hade genomförts om flyktingarnas protest.

Naturligtvis vissnade protesten bort allteftersom fler och fler människor valde att ta bussarna till Kroatien, trots ockerpriser. Men protesten varade till den allra sista dagen, och i slutändan misslyckades Fästning Europas taggtrådsstängsel med att stoppa flyktingarna ankomst. Ungern kom först överens om att öppna gränsen för att släppa in barnfamiljer, och senare kapitulerade de i praktiken genom att öppna en transitväg från Kroatien och Slovenien. Jag vill gärna tro att det vi gjorde på Horgos hade någon betydelse, oavsett hur liten.

Marxisternas roll

 Foto: Filip SacirovicHorgos gränsövergång är övergiven, men frågan om flyktingarna är långt ifrån avslutad. De människor som lyckats nå de centrala EU-länderna kommer nu att stå inför en ny uppsättning utmaningar, såsom integration och sysselsättning. I själva verket bör dessa två inte behandlas separat.

Arbetarklassen i Europa och i världen är på väg mot enorma händelser. Flyktingarbetarnas roll i dessa händelser kommer långt ifrån att vara försumbar, och det kommer att fastställas till stor utsträckning (jag skulle vilja säga i störst utsträckning) av attityden hos den organiserade arbetskraften gentemot dem och deras frågor. Vad gräsrötterna i arbetarrörelsen måste förstå är att ingen lösning alls kan åstadkommas genom reaktionära och främlingsfientliga rop från arbetarbyråkratin för att förhindra eller begränsa invandringen. Ju längre de försöker gå längs den vägen, ju mer de försöker att presentera sig som försvarare av några imaginära ”nationella intressen”, desto svagare ställning kommer arbetarklassen att få. Kapitalisterna tjänar på att hålla arbetarklassen splittrad.

Arbetarrörelsen bildades ursprungligen kring idén att arbetarna kan uppnå mer när de kämpar tillsammans mot sina arbetsgivare, istället för att konkurrera individuellt mot varandra. Arbetarklassens huvudsakliga kraft ligger i enheten. Det finns inget utrymme för halvmesyrer; du kan inte ha enighet bara för en utvald grupp. Den här enkla sanningen bör vara själva grunden för det närmande som den organiserade arbetarrörelsen gör mot flyktingarbetare – det enda sättet att hindra bourgeoisin från att försöka använda dem för att underminera arbetsförhållanden och löner är att helt integrera dem i den organiserade arbetarrörelsen så snabbt och effektivt som möjligt. De flesta invandrade arbetare kommer inte att acceptera att arbeta längre timmar för mindre pengar om de ges vägledning och skydd från fackföreningarna, om de är fullt förtrogna med sina fackliga rättigheter. Dessutom kan frågan om flyktingsysselsättningen bara lösas inom ramen för en allmän strategi för att uppnå full sysselsättning.

Å andra sidan det sätt på vilket ett land behandlar flyktingar alltid bara en introduktion till hur det kommer att behandla sina ”infödda” hemlösa, dess arbetslösa, och i slutändan, dess utarmade och försvagade arbetare. Också av den anledningen är det viktigt att arbetarrörelsen och vänstern överger alla illusioner i en särskild lösning och omfamnar invandrade arbetare som sina naturliga bundsförvanter, och även, som deras nyaste kollegor och kamrater. Den farligaste fällan vänstern kan falla in i denna situation är opportunismen och den falska föreställningen om att de på något sätt kommer att främja sin ställning hos den inhemska arbetarklassen om de uttrycker någon form av förståelse för främlingsfientlighet, oavsett hur urvattnad den är. (Tankar som vissa svenska socialdemokrater har börjat flörta med, ö.a.) Varje sådant försök kommer bara att skapa konflikt, fjärma invandrade arbetare och driva dem högerut, på samma sätt som det kommer att driva arbetarrörelsens ledning, vilken gradvis kommer att kapitulera inför alla typer av hot om arbetarfientlig lagstiftning för att ”upprätthålla ordningen” och skydda ”den nationella säkerheten” när konflikten mellan infödda arbetare och invandrade arbetare intensifieras. Den enda vinnaren på ett sådant scenario kommer att vara den kapitalistiska eliten.

Under protesterna vid Horgos gränsövergång diskuterade jag med demonstranterna, och vi kom överens om att vår linje bör vara att knyta ihop problemen med flyktingarna med de problem som redan påverkar den inhemska befolkningen i Europa. Flyktingarna själva bad mig att sjunga slagord eller att sjunga låtar på ungerska, riktade mot det ungerska folket och andra europeiska folk, som skulle kräva solidaritet och visa att flyktingarna inte utgör något hot. Av den anledningen, sjöng jag några ungerska antifascistiska sånger (som jag tidigare förklarade för dem), och de klappade för att ge det rytm. Efter det kom vi överens om att sjunga ”Free, free Hungary!”, för att visa att väggarna inte bara är avsedda att låsa flyktingarna ute, men också för att säkra den repressiva Orbán-regimen. Vi enades också om att ropa en gammal jugoslavisk kommunistslogan, ”Bratstvo, Jedinstvo!” (Broderskap, enhet!), på både serbokroatiska och engelska, för att påminna det arbetande folket i Europa om sina internationalistiska traditioner.

Flyktingarna, varav många kommer från något konservativa och religiösa bakgrunder, var mer än öppna för att lyssna till idéer om kommunism, inte bara för att det är vettigt i och för sig, utan också för att jag lade fram dom efter att ha visat dem i praktiken, efter att ha visat dem vad de betyder för vår organisering och vad de betyder för dem och deras ställning. Även människor som först hade en mycket negativ reaktion på själva omnämnandet av Karl Marx, som någon ”gudlös”, var villiga att åtminstone lyssna till mig, eftersom jag förklarade att det var just marxismens idéer som motiverar folk som mig att vara solidariska med dem och ansluta sig till deras sak. Ju mer vi bevisar oss i praktiken, desto mer öppna kommer våra bröder och systrar från Mellanöstern och Afrika att vara för våra idéer och arbetarrörelsens traditioner.

Arbetarrörelsen måste därför inta en kompromisslös hållning mot eventuella begränsningar i den fria rörligheten och försvara en politik med öppna gränser och garanterade rättigheter för alla flyktingar att få leva i det land de själva väljer, med tillgång till ett statligt finansierat integrationsprogram och ett arbete där man har rätt att vara fackligt organiserad. Internationalism är inte bara en fråga om känslor, utan också frågan om att förstå den politiska verkligheten och anamma det allra bästa sättet att försvara arbetarnas intressen, vilka bara kan försvaras framgångsrikt om de försvaras för alla arbetare.

 Foto: Filip Sacirovic

Filip Sacirovic

Relaterade artiklar

Sociala medier

3,165FansGilla
2,330FöljareFölj
1,121FöljareFölj
2,021FöljareFölj
698PrenumeranterPrenumerera

Senaste Artiklarna