Den kapitalistiska världskrisen är ett faktum som ingen kan bortse från. Igår försäkrade ekonomerna att ett nytt 1929 var omöjligt. Idag talar de om faran för en upprepning av 30-tals depressionen. IMF varnar för en ökande risk för en djup och långvarig ekonomisk nedgång i världsskala. Det som började som en finansiell kollaps i USA har nu spridit sig till den verkliga ekonomin och hotar jobb, hem och levebröd för miljoner.
Desperata åtgärder
Den nuvarande krisen är långt ifrån över. Den kommer inte att stoppas av de åtgärder som gjorts av regeringar och centralbanker. Genom att tillföra bankerna gigantiska summor kommer de endast att temporärt kunna lindra eller skjuta upp krisen, på bekostnad av att det skapas en enorm skuldbörda för kommande generationer. Men varje seriös ekonom vet att marknaderna kommer att falla än djupare.
I vissa avseenden är den nuvarande situationen ännu värre än den var på 30-talet. Den våg av spekulation som föregått den nuvarande krisen är flera gånger större än den som utlöste kraschen 1929. Mängden fiktivt kapital som har pumpats in i världens finanssystem, och som är ett gift som hotar att förgöra det totalt, är så stor att ingen kan beräkna den. Den motsvarande ”korrigeringen” (för att använda sig av ekonomernas eufemism) kommer därför att bli mer långvarig och smärtsammare.
På 30-talet var USA världens största kreditgivare. Nu är man världens största låntagare. Vid tiden för New Deal, när man försökte nystarta den amerikanska ekonomin efter depressionen, hade president Roosevelt enorma summor till sitt förfogande. Idag måste Bush böna och be en motvillig kongress om pengar som den inte har. Godkännandet av gåvan på 700 miljarder till finanssektorn betyder en ännu högre offentlig skuld. Det betyder i sin tur en lång period av åtstramning och nedskärningar i levnadsstandarden för miljoner amerikaner.
Bankägarna förlorar aldrig
Under högkonjunkturen gjordes enorma vinster av bankerna och finanssektorn. Enbart under 2006 gick ungefär 40 procent av alla företagsvinster i USA till de stora bankerna. Detta är en bransch där toppcheferna belönas 344 gånger mer än en genomsnittlig anställd i USA. För trettio år sedan tjänade den genomsnittliga verkställande direktören omkring 35 gånger mer än en typisk arbetare. Förra året fick en genomsnittlig verkställande direktör i de 500 största firmorna 10,5 miljoner dollar i ”gottgörelse”.
Allt det här vill bankdirektörerna nu få oss att glömma, för att få oss att koncentrera oss på det pressande behovet att rädda bankerna. Alla samhällets pressande behov ska sättas åt sidan, och samhällets rikedomar i sin helhet ska ställas till bankchefernas förfogande, vars tjänster till samhället antas att vara mycket viktigtare än sjuksköterskors, läkares, lärares eller byggningsarbetares. Regeringarna i EU och USA spenderade på en vecka vad som motsvarar det som krävs för att avskaffa världssvälten i nästan 50 år. Medan miljoner svälter fortsätter bankcheferna att motta rikliga löner och bonusar och att upprätthålla en extravagant livsstil på de offentligas bekostnad. Det faktum att det är en kris gör inte någon skillnad.
”I allas intresse”
Demokrater och republikaner, socialdemokrater och kristdemokrater, konservativa och Labour-folk; alla har de förenat sig i en veritabel sammansvärjning för att övertyga allmänheten om att det är ”i allas interesse”, att vanliga arbetande människor ska rånas för att pengar ska kunna läggas i företags-banditernas händer. ”Vi behöver ett sunt (det vill säga lönsamt) banksystem”, skriker de. ”Vi måste återupprätta förtroendet, annars kommer apokalypsen i morgon”.
Den här typen av argument har till syfte att skapa en atmosfär av skräck och panik, för att göra en rationell diskussion omöjlig. Men vad består argumentationen egentligen av? Skalar man av alla fina ord betyder det: Eftersom bankerna kontrolleras av de rika, och eftersom de rika bara tänker ”riskera” sina pengar om de får en hög vinst, och eftersom de just nu inte gör några vinster utan bara förluster, så måste regeringarna träda in och ge dem stora summor pengar för att återupprätta deras vinster och därmed deras självförtroende. Då kommer allt att bli bra.
Den amerikanske ekonomen John Kenneth Galbraith sammanfattade detta argument på följande sätt: ”De fattiga har för mycket pengar, och de rika har inte tillräckligt”.
Tanken är att om det går bra för de rika så kommer i det långa loppet en del av rikedomen att sippra ner till lägre samhällsskikt och vi kommer alla att gynnas. Men, som Keynes sa, i det långa loppet är vi alla döda. För övrigt har teorin visat sig vara falsk när den testats i praktiken.
Varför ska vi betala?
Talet om att det är absolut nödvändigt att pumpa in fantastiska summor av samhällets pengar i bankerna, därför att annars blir det katastrof, övertygar inte hårt arbetande män och kvinnor. De ställer den väldigt enkla frågan: Varför ska vi betala för bankägarnas misstag? Om de ställt till den här röran så är det de som bör städa upp. Bortsett från förlust av jobb i finans- och servicesektorn så påverkar bankkrisen levnadsstandarden på andra sätt. Upproret på marknaderna har fått aktiemarknaderna att rasa och ödelagt arbetares och medelklassens besparingar.
Fram till idag har amerikanernas pensionsprogram förlorat två tusen miljarder dollar. Det betyder att människor som arbetat hårt hela sitt liv, och sparat pengar med förhoppningen att få en relativt behaglig pensionsålder, nu måste ge upp sina planer och skjuta upp sin pensionering. Mer än hälften av de människor som utfrågades i en opinionsmätning nyligen sa att de oroar sig för att de måste arbeta längre eftersom värdet på deras pensionsbesparingar minskat, och nästan en av fyra har ökat antalet timmar han/hon arbetar.
Många står inför utsikten av utmätning och att därmed förlora sina hem. Om en familj förlorar sitt hus sägs detta bero på deras egen girighet och brist på förutseende. Marknadens järnlagar och ”den starkes överlevnad” dömer dem till hemlöshet. Det är ett privat problem och ingen angelägenhet för regeringen. Men om en bank ruineras av bankirernas rovdjursaktiga spekulation så är detta en förfärlig olycka för hela samhället, och därför måste hela samhället enas för att rädda den. Det är kapitalismens förvridna logik!
Detta skamliga försök att lägga bördan för krisen på dem som har minst möjligheter att klara det måste bekämpas. För att lösa krisen är det nödvändigt att bryta spekulanternas makt över bank- och finanssystemet, och lägga det under samhällets demokratiska kontroll. Detta därför att det ska tjäna majoritetens intressen, inte de rikas.
Krisens orsaker
Orsaken till krisen är inte att några individer uppfört sig illa. Om det vore fallet skulle lösningen vara enkel: förmå dem att bete sig bättre i framtiden. Det är det Gordon Brown menar när han kräver ”genomskinlighet, ärlighet, ansvar”. Men alla vet att det internationella finansväsendet är lika genomskinligt som en kloakbrunn, och att bankbrödraskapet är lika ärligt som ett maffiamöte, och lika ansvarstagande som en spelmissbrukare. Men även om alla bankdirektörer vore änglar skulle det inte göra någon grundläggande skillnad.
Det är inte korrekt att hänföra krisens orsak till bankägarnas girighet och korruption (även om de är extremt giriga och korrupta). Krisen är ett uttryck för hela det kapitalistiska systemets sjukdom, för kapitalismens organiska kris. Problemet är inte vissa individers girighet, inte heller bristen på likviditet eller bristen på förtroendede. Problemet är att det kapitalistiska systemet i världsskala är i en återvändsgränd. Roten till problemet är att produktivkrafterna utvecklats så mycket att de växt ur det privata ägandets trånga ramar och nationalstaten. Utvidgningen och krympandet av krediter presenteras ofta som krisens orsak, men det är faktiskt bara det mest synliga symtomet. Kriser är en integrerad del av det kapitalistiska systemet.
Marx och Engels förklarade detta för länge sen:
”Det moderna borgerliga samhället, som framtrollat så väldiga produktions- och samfärdsmedel, liknar häxmästaren, som inte längre förmår behärska de underjordiska makter, som han frambesvurit. Sedan årtionden är industrins och handelns historia blott historien om de moderna produktivkrafternas revolt mot de moderna produktionsförhållandena, mot egendomsförhållandena, som utgör livsbetingelsen för bourgeoisin och dess herravälde.
Det är tillräckligt att nämna handelskriserna, vilka genom sin periodiska återkomst alltmer hotande ifrågasätter hela det borgerliga samhällets existens. Under handelskriserna förintas regelbundet ej blott en stor del av de frambragta produkterna, utan även av själva produktivkrafterna. Under kriserna utbryter en samhällelig epidemi, vilken skulle ha förefallit alla andra epoker som en orimlighet: överproduktionens epidemi. Samhället finner sig plötsligt försatt tillbaka i ett tillstånd av momentant barbari, en hungersnöd, ett allmänt förintelsekrig synes ha avskurit det från alla livsmedel, industrin och handeln synes förintade, och varför? Emedan det äger för mycket civilisation, för mycket livsmedel, för mycket industri och för mycket handel.”
”De produktivkrafter, som står till samhällets förfogande, tjänar inte längre till att främja de borgerliga egendomsförhållandena, de har tvärtom blivit för väldiga för dessa förhållanden, de hämmas av dem, och så snart de övervunnit detta hinder bringar de hela det borgerliga samhället i oordning och hotar den borgerliga egendomens existens. De borgerliga förhållandena har blivit för trånga för att rymma den av dem skapade rikedomen. Varigenom övervinner bourgeoisin kriserna? Å ena sidan genom det framtvingade tillintetgörandet av en massa produktivkrafter, å andra sidan genom erövringen av nya marknader och en grundligare utsugning av äldre marknader. Varigenom således? Därigenom att den förbereder ännu mer ingripande och våldsamma kriser och minskar medlen att förebygga kriserna.”
Dessa ord från Kommunistiska Manifestet, skrivet 1848, är lika fräscha och relevanta idag som de var då
Artikeln är en nedkortad och redigerad översättning av International Marxist Tendencys manifest: The Crisis – Make the Bosses Pay!
Några krav för att möta krisen
- Förstatliga bankerna och finansbolagen under demokratisk löntagarkontroll.
- Garantera billiga lån och stoppa spekulationen i bostäder.
- 200 000 nya jobb i den offentliga sektorn.
- Sex timmars arbetsdag med bibehållen lön.
- Garantera arbete eller ubildning till alla ungdomar.
- Förstatliga nedlägningshotade företag och branscher under demokratisk löntagarkontroll.