Färre IVA-platser avslöjar politikernas hyckleri

Sveriges intensivvårdsplatser är i dag färre än före pandemin. Redan då var vi det land med sämst vårdkapacitet i EU. Detta avslöjar politikernas prat om ”satsningar”, som i själva verket betyder fortsatta nedskärningar och ännu större börda på vårdpersonalen.

I början av pandemin hade Sveriges intensivvård en basnivå (det antal intensivvårdsplatser som regionerna uppger att de kan bemanna) på 492 platser, och rankades av OECD som det land i EU med det lägsta antalet disponibla vårdplatser per 1000 invånare. Redan då stod 133 000 personer i vårdkön för operationer. Under pandemin har ytterligare 169 000 operationer fått vänta jämfört med hur många man genomför på ett normalår.

Efter en tillfällig ökning i pandemins tidigare skeden har basnivån på intensivvårdsplatser i dag sjunkit från 492 till 489, medan siffran per 100 000 invånare sjunkit till 4,8. Detta kan jämföras med exempelvis Tyskland som har 34 platser per 100 000 invånare, eller Sverige i början av 1990-talet då antalet disponibla intensivvårdsplatser låg på omkring 800. De senaste trettio årens konstanta nedskärningar har gjort situationen kontinuerligt värre, oavsett vilka partier som har suttit i regeringen.

I januari konstaterade 11 av 15 tillfrågade regioner att över 90 procent av vårdplatserna var upptagna – flera med en beläggning på över 100 procent av kapaciteten. Personalen som finns är utarmad från stress och överarbete. Samma månad vittnade en sjuksköterska i Vårdfokus:

”Jag hade bara jobbat två år på intensiven. Plötsligt skulle jag arbetsleda sjuksköterskor och vårdpersonal, som knappt satt sin fot där. Samtidigt fick jag ansvar för fler patienter än vad som är möjligt…

Första halvåret är som i en dimma. Jag kände inte efter förrän jag kraschade. Förra senhösten började jag lätt bli flåsig. Sedan höll jag på att svimma. En dag på jobbet blev jag andfådd och hjärtat slog så fort…

Jag blev sjukskriven tre månader. Utredningen visade att stressen hade orsakat hjärtfelet. Jag kände mig rädd och sårbar, jag fick mitt livs första panik­attack och tänkte ’funkar inte pumpen, så funkar ingenting’. Jag undrade om det var jobbet som skulle ta livet av mig.”

Situationen har lett till växande missnöje och vågor av massuppsägningar från personal. Kommunal har beskrivit sjukvårdens kris som en personalkris och anklagat ”politikens naiva tro att sjukhus kan styras som en fabrik.” I höstas släppte fackförbundet en rapport med tre huvudsakliga förslag på åtgärder:

1. Öka bemanningen.

2. Använd kompetensen rätt och stärk möjligheterna till vidareutbildning.

3. Se till att personalen som kämpat i frontlinjen får stöd och möjlighet till återhämtning. ”På längre sikt behövs det ett systemskifte – sjukvården kan inte förväntas fungera utan marginaler.”

Allt tyder dock på att politikerna är ovilliga att investera de resurser som behövs i vården. Deras så kallade satsningar är ett spel för gallerierna – exempelvis är de elva miljarder kronor som regeringen nyligen lanserat för att stärka sjukvården med enligt TT ”inga nya tillskott, pengarna finns i budgeten sedan innan”.

Att politikerna pratar om sjukvård alls tycks ha mer att göra med att det är den viktigaste frågan inför valet för 61 procent av tillfrågade, än något genuint intresse av att rädda ett krisande system. Nedskärningar och höjd privatisering har drivits fram inom välfärden av Socialdemokraterna såväl som högerpartierna – därför att inget parti är villigt att bryta med kapitalismens intressen och kämpa för vården.

För att genomföra Kommunals krav krävs en stridbar arbetarrörelse. Tillsammans med fackförbunden inom andra sektorer måste Kommunal och Vårdförbundet inleda en offensiv för att rädda vården och sjukhuspersonalen.

Borgarklassen är ovillig att finansiera de satsningar som skulle behövas för att ta tillbaka alla nedskärningar och vidareutveckla vården. I sista hand är därför den enda lösningen att arbetarklassen sätter bankerna och storföretagen under sin egna demokratiska kontroll och bygger ett samhälle som är organiserat kring att möta människors behov, i stället för den härskande klassens vinstintressen.