Det var en chock i hela Europa när Storbritannien den 23 juni röstade för att lämna EU. Det är ytterligare ett uttryck för kapitalismens organiska kris, som börjat slita isär EU och nu kraftigt accelererat den brittiska kapitalismens särskilda kris.
Ledare för Revolution nr 7
Fram till nyligen var Storbritannien ett av de stabilaste länderna i Europa. Nu har allting ställts över ända: först regeringskris och diskussioner om ett nyval, kris i både Tory- och Labourpartiet och en massiv vänsterrörelse som växer fram kring Corbyn. En blixt från en klar himmel? Snarare var det resultatet av ett långvarigt och pressande missnöje.
I Sverige har många till vänster hyllat detta som en seger och börjat prata om att det är dags för oss att också lämna EU, att det är dags för en ”Swexit”. Tyvärr säger man nästan alltid detta i rent abstrakta termer: ”EU påtvingar Sverige högerpolitik”, ”vi styrs från Bryssel” eller ”EU är odemokratiskt.”
Och självklart. Socialister är motståndare till kapitalets EU, som enbart försvarar den europeiska borgarklassens intressen. Men det är omöjligt att skilja EU från de nationalstater som utgör unionen, och som dikterar dess politik.
Dessa stater är kapitalistiska, och genomför inte nedskärningar av brist på bättre idéer, utan därför att kapitalisterna inte ser något annat sätt att garantera sina profitnivåer. Kapitalismen har kommit in i en återvändsgränd, och den härskande klassen ser inget annat val än att tvinga arbetarna att betala för detta.
Varje enskilt lands ekonomiska utveckling bestäms av världsmarknaden. Norge har till exempel drabbats hårt av att oljepriset kollapsat under de sista åren. Högerregeringen visste vilken sida de stod på och attackerade i slutet av 2014 de norska arbetarna med ett paket av nedskärningar.
Var detta lättare att utstå för norska arbetare, bara för att Norge inte råkar vara medlemmar i EU? Vi tror att svaret är nej. De norska arbetarna står idag inför precis samma uppgift som de svenska – nämligen att bygga en seriös rörelse som kan sätta stopp för högerpolitiken och i förlängningen det kapitalistiska systemet.
Det finns en allvarlig fara för att fastna i abstrakta resonemang, som ger en romantiserad bild av den svenska kapitalismen och den borgerliga staten. Det går givetvis inte att reformera EU, och de som pratar om ett ”socialt Europa” och påstår att man kan föra en solidarisk politik gentemot flyktingar eller skydda arbetares intressen via EU lever i en lögn. Men det går inte heller att reformera den svenska kapitalismen.
Socialister har en viktig uppgift i att förklara att den svenska parlamentarismen knappast handlar om att vi ska kunna ”påverka”. Den borgerliga demokratin är bara ett tomt skal runt borgarklassens makt.
Den som pratar om ett odemokratiskt EU har givetvis rätt, men har fel när han eller hon ställer upp det mot ett förmodat demokratiskt Sverige. Den svenska arbetarklassen har det inte bättre under de svenska kapitalisternas isolerade styre, än under det tyska kapitalets diktat i EU.
Vi kan inte stoppa nedskärningarna, försämringarna och högerpolitiken genom något mindre än att nationalisera de största bankerna och företagen under demokratisk arbetarkontroll – och genom att omorganisera ekonomin längs en gemensam plan för produktionen.
Vi har samma motståndare innanför eller utanför EU: kapitalisterna och deras politiska representanter. EU-motståndet måste ske längs internationalistiska och revolutionära linjer. Alternativet till det kapitalistiska EU är inte det kapitalistiska Sverige – utan en socialistisk världsfederation.
Vårt alternativ är tydligt: konsekvent kamp för varje delkrav och förbättring för arbetarklassen inom varje enskilt land och samorganiserad kamp över nationsgränserna på vägen mot den socialistiska revolutionen, och ett Europas Socialistiska Förenta Stater som ett steg på vägen mot en Socialistisk Världsfederation.
Proletärer i alla länder, förena er!