De flesta har ganska dåliga erfarenheter av vården. Man hamnar ofta i jobbiga situationer som patient och det är inte ovanligt att vårdpersonalen är stressad och arbetar under press. Denna press fick jag möta när jag vikarierade som vårdbiträde på ett äldreboende.
Att vara ung idag och hitta sysselsättning är inte det lättaste, särskilt inte precis efter att man gått ut gymnasiet. Efter att ha sökt mängder av jobb fick jag till slut vikariat som vårdbiträde på ett äldreboende. Det boendet anställde endast ett fåtal vikarier, vilket innebar att vi fick hoppa runt och arbeta på fyra avdelningar med drygt trettio boende med olika rutiner, vanor och hälsa. Detta jämfört med den ordinarie personalen som arbetade med max nio boende. Det var svårt att kunna hålla kolla på alla olika boendes rutiner, vanor och hälsa, och man kände ofta att man inte räckte till för vårdtagarna.
Det var inte ovanligt att vi inte hann hjälpa alla boende upp ur sängen i tid till frukost. Om någon i personalen saknades blev det kaos, och ofta fick vi då springa mellan avdelningarna för att avlasta. Man kunde hamna helt ensam på en avdelning med en klump i magen för risken att inte ensam kunna göra tillräckligt om något inträffade.
Värst var stressen och oron på helger. Då var sjuksköterskorna, vaktmästaren och annan viktig personal lediga, och bara vi vårdbiträden och undersköterskor fanns på boendet. Med bara en enda sjuksköterska i hela kommunen kunde det ta flera timmar för jouren att ta sig till boendet om det hände något akut. Flera gånger stod vi hjälplösa när någon boende var sjuk, hade ont eller något annat problem. Det enda man kunde göra många gånger var att förklara att man måste vänta till måndag när den ordinarie sjuksköterskan skulle komma tillbaka, eller i mer akuta fall försöka få tag på jouren, som kunde ha flera boende före som är mer prioriterade.
Den ordinarie personalen kände också mycket stress och oro kring deras egna arbetstider, eftersom deras scheman hela tiden ändrades. Exempelvis hände det flera gånger att arbetskamrater som hade önskat jobba en viss tid, exempelvis nattpass, inte fick det. I stället satte man in en annan som inte alls ville arbeta under den tiden. Det var nästan så att man fick intrycket att cheferna medvetet försökte ställa ordinarie personal mot varandra.
Under tiden jag arbetade gick sopgubbarna ut i vild strejk vilket var ett återkommande samtalsämne bland personalen. Trots medias försök att sätta undersköterskor mot sopgubbarna med skriverier om ”lyxstrejk” – att de som borde ha högre löner var undersköterskorna – så köpte ingen av mina kollegor det pratet. Tvärtom inspirerades de av deras kamp. Om något var mina kollegor tvärtom ilskna över att de användes som slagträ mot sopgubbarnas kamp. De förstod att Reno Norden ville öka sina vinster genom att försämra sopgubbarnas arbetsvillkor, och att det knappast skulle gå till vårdbiträden och undersköterskor utan som vanligt bara skulle gå ner i ägarnas fickor.
Fler och fler inom äldrevården tvingas sjukskriva sig på grund av jobbet. I september larmade Kommunals skyddsombud i Skövde om att undersköterskors arbetsmiljö präglas av underbemanning, många sjukskrivningar och en stressad arbetssituation. Enligt statistik från Afa-försäkring tvingades nio procent av undersköterskor sjukskriva sig 2015 på grund av att de blivit sjuka av stress.
Trots situationen på äldreboenden runt om i landet gör facket väldigt lite för att kämpa för bättre arbetsvillkor. Vi förväntas tålmodigt vänta tills nästa avtalsrörelse, som på grund av att Kommunal nyligen slöt ett treårigt avtal kommer att dröja flera år. Det avtalet var en läggmatch där facket endast satsade på höjda löner för undersköterskor. Facket menade att övriga yrkesgrupper ska vara tålmodiga och vänta på lönesatsning i framtiden (om tre år!), som om det finns en motsättning mellan att kämpa för undersköterskornas och för alla andra medlemmars löner. Sopgubbarna har redan visat vägen och inspirerat. Dessa stämningar borde facket ta tillvara på och föra en stridbar kamp mot arbetsgivarna.