Ett av Socialdemokraternas vallöften 2018 var att inte införa marknadshyror. Nu blev detta tvärtom den fråga som fällde dem. Vänsterpartiet har gjort rätt i att ta öppen strid, men med en högermajoritet i riksdagen väntar bara nya försämringar. Vi måste ta strid för ett nytt val – på en offensiv socialistisk politik.
Inskränkt strejkrätt, avskaffad värnskatt, försämrad anställningstrygghet, fler poliser och hårdare repression, ytterligare attacker mot flyktingar, med mera: detta är Löfvenregeringens och januariavtalets verkliga arv. Det är på tiden att denna ruttna regering faller. Den avgörande frågan är vad som ska ersätta den.
Moderaterna, Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna röstade naturligtvis inte för misstroendet för att de är emot regeringens attacker på arbetarklassen. De hoppas kunna kapitalisera på missnöjet med arbetslösheten, kriminaliteten, krisen i vård och omsorg och så vidare – kapitalismens och högerpolitikens konsekvenser – för att vinna fler röster och kunna genomföra ännu hårdare högerpolitik.
Socialdemokraterna motiverade januariavtalets högerpolitik med att alternativet var värre. Men resultatet av att sälja ut sina arbetarväljare har bara blivit att ännu fler i besvikelse går över till högern. Bland LO-arbetare visar SCB:s senaste mätning att de borgerliga partierna, inklusive SD och C, är större än S, MP och V tillsammans.
Detta måste bli en väckarklocka för hela arbetarrörelsen: vi kan inte kämpa mot högern genom att acceptera eller till och med själva genomföra deras arbetarfientliga politik. Vi vinner inte heller mot högern genom att försöka verka mer ”ansvarsfulla”, vilket med dagens politikerspråk bara betyder villighet att sälja sina egna principer till högstbjudande.
På sociala medier är Vänsterpartiets och Nooshi Dadgostars kommentarsfält fyllda med stöd och bifall. ”Aldrig varit stoltare över partiet och dess ledare”, ”Tack för att du tar striden”, ”Så bra att Vänsterpartiet står fast”, är utdrag från de i skrivande stund mest populära kommentarerna på Nooshi Dadgostars Facebookstatus. Det finns en oerhörd entusiasm över tanken på att någon äntligen vågar stå upp mot högerpolitiken.
Vänsterpartiet har chansen att använda stödet och entusiasmen för att gå på offensiven för verklig förändring. Men det kräver en politik som verkligen svarar mot kapitalismen år 2021: miljoner i svält världen över. Hundratals miljoner utan tillgång till ens grundläggande sjukvård mitt under en pandemi. En klimatkris som hotar civilisationens framtid. Här i Sverige växande bostadsbrist, massarbetslöshet och fattigdom, där Stadsmissionen berättar om ensamstående föräldrar som tvingas söka hjälp med mat och pengar.
Skalan på problemen visar att det inte räcker att agera stödparti, eller försöka få inflytande över en budget som i grunden är arbetarfientlig. I sista hand innebär det i bästa fall att passivt acceptera att situationen fortsätter att bli värre.
Som undersköterskeupproret, Stockholms sjukvårdsuppror, förskoleupproret med flera visade före pandemin, saknas inte kampvilja. Det rör på sig både här och där. Men kamperna har hittills förblivit relativt småskaliga. Problemet är att det saknats ett stridbart alternativ på vänsterkanten som förmått kanalisera och samla kampviljan mot regeringens politik.
Därför måste valet att fälla regeringen vara början på en radikal omläggning av Vänsterpartiets politik. Ett socialistiskt program för verklig förändring skulle inspirera tiotusentals människor, vars entusiasm i sin tur kan inspirera andra. Ett revolutionärt program som visar vägen ur kapitalismens elände skulle behöva utgöra basen för en kämpande arbetarrörelse.
Tyvärr pekar alla Nooshi Dadgostars uttalanden under dagen i andra riktningen. På presskonferensen betonade hon otaliga gånger att ”vi vill att Stefan Löfven kommer tillbaka” som statsminister, ”utan ett förslag om marknadshyror”. Det ställer naturligtvis frågan om partiledningen anser att regeringens högerpolitik är acceptabel i övrigt och om januariavtalets 72 övriga punkter är bra. Särskilt betonade Dadgostar gång på gång att man behöver ”tala med varandra, förhandla med varandra och lösa situationen” och så vidare. Här talade hon varmt om sitt eget partis förmåga att ”kompromissa” med sin egen politik.
I stället för att bryta skarpt med samförståndet, och visa att man tar strid för förändring och är det enda parti som står på arbetares sida, så anstränger sig Vänsterpartiet för att låta precis som alla andra partier. Än värre är att man verkar förbereda för ett fortsatt samarbete med socialdemokratins högerledning, Miljöpartiet och till och med Centerpartiet – ett samarbete som bara kan ske på grundval av att man fortsätter försämringarna.
Att Vänsterpartiet hållits utanför januarisamarbetet har inte skett av egen vilja, men det är det enda som gjort att man åtminstone delvis har kunnat agera i opposition sedan valet 2018. Annie Lööf har också hittills avvisat Nooshi Dadgostars förslag om att Vänsterpartiet ska sitta i en regering med Centerpartiet, vilket är ren tur. Att gå till val på ett samarbete med centern är att gå till val på att attackera arbetarklassen.
Vi vill naturligtvis också se en vänsterregering, men en verklig vänsterregering som faktiskt genomför vänsterpolitik. De senaste decenniernas nedskärningar genomförda av socialdemokratiska regeringar, ofta med stöd från Vänsterpartiet, har suddat ut skiljelinjerna mellan höger och vänster. De har till och med lyckats med konststycket att få SD att framstå som ett parti som står upp för arbetare! En kamp för en annan politik måste börja med att förtydliga skillnaden mellan ett socialistiskt program och den nedskärningspolitik som förts de senaste decennierna.
I stället för att försöka hitta olika kompromisser och konstellationer i den nuvarande riksdagen – som domineras av högern – behöver Vänsterpartiet ta strid för ett extraval. Det finns ingen anledning till att vi ska uthärda ett år till under den nuvarande högermajoriteten. Men då räcker det inte att ta strid i en enda fråga: man måste ta sikte på alla januariavtalets försämringar och de senaste årtiondenas högerpolitik. Det behövs ett offensivt socialistiskt program mot kapitalismens alla fasor: nedskärningarna, massarbetslösheten, den växande fattigdomen och klimatkrisen. Bara ett socialistiskt program kan erbjuda en väg framåt för mänskligheten. Att fälla Löfvenregeringen var bara ett första steg.
