Bernie Sanders, en av Demokraternas kandidater till presidentvalet 2016, har fått stor uppmärksamhet för sin kampanj och lockar enorma folkmassor och runt om i landet. Han kallar sig socialist och efterlyser en ”politisk revolution mot miljardärklassen.” Vad representerar Sanders kampanj och hur ska revolutionära marxister närma sig den?
Länge såg det ut som att det inte skulle bli några större överraskningar i presidentvalet, och att det bara skulle bli en ny Clinton mot en ny Bush. Det är inte konstigt att demokraten Bernie Sanders har fått ett stort stöd, när han är den enda som fördömer det han kallar för ”miljadärklassen” och pratar om ”skandinavisk socialism” och ”politisk revolution”. Den politiken har inte setts till på flera decennier i USA, och går på tvären med hela den föregående periodens politiska klimat.
Folk är trötta på växande ojämlikhet och försämrad levnadsstandard, låga löner, polisbrutalitet och rasism tillsammans med räddningspaket till bankerna. Många drar allt mer långtgående, och inte sällan revolutionära, slutsatser. Bernie Sanders anknyter till denna stämning i samhället.
När Sanders talar om socialism, hänvisar han ofta till socialdemokratiska regeringar i Skandinavien och vilka reformer vad de lyckades få igenom under efterkrigstiden. Stora reformer som betald föräldraledighet, allmän sjukvård, allmän vidareutbildning på universitet, starka fackföreningar var några av det som den skandinaviska arbetarrörelsen genomförde. Men de skandinaviska länderna är inte socialistiska, utan kapitalistiska.
Efterkrigstidens högkonjunktur är långt borta, och världen runt står endast nedskärningar och åtstramningar på menyn. Den amerikanska ekonomins kris har inte fått ett slut, utan tvärtom blivit värre, vilket leder till allt större svårigheter för arbetare och ungdomar. Den amerikanska drömmen är ett minne blott och det ”nya normala” är kris, arbetslöshet och bostadsbrist för den stora majoriteten, medan en minoritet fortsätter att bli rikare.
Detta lämnar reformistiska partier i en återvändsgränd som man inte kan ta sig ur så länge man har illusioner inom kapitalismen. Man kan bara titta på det franska socialistpartiet, det spanska PSOE, det brittiska Labourpartiet, Pasok och SYRIZA i Grekland. Alla dessa partier är under enorm press från världens kapitalistklass, och de ledare som inte är beredda att bryta med det kapitalistiska systemet är dömda att vara de som utför samma åtstramningspolitik som arbetarna valde dem att kämpa mot.
Bernie Sanders program
Det demokratiska partiet i USA har inte samma koppling till den amerikanska arbetarklassen som arbetarpartierna i Europa har haft med sin arbetarklass. Inte heller har USA en demokratisk partistruktur. Kapitalisterna styr hela det demokratiska paritet i sina egna intressen. Trots att det demokratiska partiet ska spela ”de goda” och att republikanerna spelar ”de onda”, är det orealistiskt att tro att Bernie Sanders kan få igenom stora reformer i ett parti som är uppbackat av storföretag och som inte har några kopplingar till arbetarklassen.
Sanders säger sig vilja ha en högre minimilön, fler offentliga arbeten, ökade i social trygghet, och som marxist är det självklart att stödja alla reformer som skulle öka levnadsstandarden för arbetarklassen. Men historien visar att reformer som dessa är endast möjliga om vi gör allvarliga inbrytningar mot det kapitalistiska privata ägandet av produktionsmedlen. Med tanke på den massiva statsskulden och att det inte finns någon annan källa för att finansiera alla de sociala och ekonomiska reformer samhället kräver, så kommer det att fortsätta att dra mänskligheten ner i kapitalismens kris, vare sig Bernie Sanders kommer till makten eller inte, då han inte är beredd att helt bryta med systemet.
Tyvärr finns det inget arbetarparti som kan representera den stora massan och som arbetarklassen kan uttrycka sin radikalisering genom. Det är denna avsaknad av ett arbetarparti som gjort att liberaler och populister ohindrat har kunnat föra en politik som endast gynnar borgarklassen. Utan ett massparti för arbetarklassen, organiskt kopplat till fackföreningarna, och som står bakom honom beredda att bekämpa kapitalisterna på varje arbetsplats och campus, skulle en Sanders-regering befinna sig i kris från första början. Han skulle stå inför fientligt inställda medier, en kongress och statlig byråkrati, för inte tala om kapitalisternas direkta sabotage. Det skulle därför vara praktiskt taget omöjligt för honom att ens börja genomföra de viktigaste delarna i sitt ”socialistiska program.”
Om Bernie Sanders hade fört fram en kampanj som uppmanar arbetarledarna att bryta med demokraterna och istället bygga ett arbetarparti, samt förklarat en verklig socialism som enda svar på kapitalismens kris så skulle han ha gjort ett enormt bidrag till arbetarklassens kamp. En sådan kampanj skulle kunna bygga rötter i hela landet, lägga grunden för framtida strider, och bidra till att skapa ett nytt ledarskap för arbetare och ungdomar. Tyvärr är detta inte den väg som Sanders har valt.
Trots att han har ”fel strategi” kommer många att dra allt radikalare slutsatser om reformismen och det demokratiska partiet. Båda två kommer att avslöjas som en återvändsgränd för människors frigörelse. Livet självt är den bästa läraren, och många bittra erfarenheter är att vänta, oavsett hur bra eller dåligt Sanders gör ifrån sig i valet.
Då vi inte har några illusioner i Sanders eller i hans begränsade reformistiska program, välkomnar vi det förnyade intresset för socialistiska idéer som hans kampanj har genererat. Det är marxisters uppgift att energiskt söka kontakt med dem som söker en väg ut ur kapitalismens återvändsgränd. Under de kommande månaderna kommer de amerikanska marxisterna ha många möjligheter att positivt förklara sina idéer och sitt perspektiv för världsrevolutionen och för socialismen.