För ett år sedan bröt massdemonstrationer ut mot regimen i Iran och de odrägliga förhållanden som arbetarklassen lever under. Rörelsen har rört sig från plats till plats, och dragit in allt fler delar av arbetarklassen. Den har utvecklats från spontana demonstrationer till att allt mer få karaktären av en strejkvåg och till och med uppror. Stämningen uttrycks tydligt i slagordet ”Arbetarna skulle hellre dö än att leva ett liv i förnedring!”
Det är nu 40 år sedan den iranska revolutionen 1979 mot monarkin och USA-imperialismen bröt ut. Men revolutionen blev kidnappad av islamistiska fundamentalister, som genomdrev en hård repression mot vänstern. USA, som förlorat sin tidigare allierade, shahregimen, svarade med att isolera Iran genom ekonomiska och politiska sanktioner – något som bidragit till ekonomiska problem, massarbetslöshet och inflation.
Regimen har använt USA:s sanktioner som ursäkt för att påtvinga arbetarna stora försämringar, och fram tills nyligen accepterade många det. Men år 2016 slöt Iran ett kärnvapenavtal med USA, som lovade att häva sanktionerna. Det ledde till enorma förväntningar på förbättringar bland det iranska folket. Men ett lågt oljepris, en massiv korruption på högsta nivå och slutligen att Trump återinförde USA:s sanktioner, gjorde att dessa förhoppningar grusades.
Bland ungdomar har arbetslösheten nått rekordhöga 27 procent. Den officiella inflationen är 35 procent, men inflationen för grundläggande förnödenheter som mat är mycket högre. Regimens egna fackliga nyheter har tvingats erkänna att arbetare i genomsnitt förlorat 90 procent av sin köpkraft mellan mars och september 2018.
Samtidigt spirar korruptionen i samhällets topp. Enligt Yaqoub Mazreali, en chef på det iranska skatteverket, försvinner 70 procent av skatteintäkterna i olika typer av legal och illegal skatteflykt, som regimen blundar för. De största bovarna är regimens egna tjuvgäng av kapitalister: armén, regimens paramilitära grupper och det religiösa etablissemanget.
Tålamodet har nu tagit slut, även bland de grupper av arbetare som tidigare stöttat regimen. Det syntes i massprotesterna i början av 2018.
Från Khuzestan till Khorasan – en ny medvetenhet
En viktig strid har utspelat sig vid det stora sockerrörsplantaget Haft Tapeh, som privatiserades 2015 genom att de såldes till två unga män utan andra kvalifikationer än sina kontakter i regimen. De köpte plantaget för en struntsumma, utan intresse av att utveckla produktionen. De har plundrat plantagets kapital och försämrat arbetsvillkoren, vilket drivit arbetarna ut i strejk. Sedan november 2018 har de fört en hårdnackad kamp för sina rättigheter, och trotsat hård repression från regimens sida.
En annan viktig strejk har skett i samma provins, Khuzestan, vid stålfabriken i provinshuvudstaden Ahvaz, som också privatiserats. De har fört en gemensam kamp med plantagearbetarna och byggt täta band med dem. Deras slagord ”Arbetarna skulle hellre dö än att leva ett liv i förnedring!” har spridit sig över hela landet. De har genomfört demonstrationer utanför myndigheter, bazaaren (marknaden) och moskén i deras område.
I mitten av november 2018 började regimen konfrontera de strejkande arbetarna i Khuzestan med militära och paramilitära styrkor. De omringade och blockerade demonstrationer men gick aldrig längre än att mota tillbaka arbetarna. I ett tal sa en av plantagearbetarnas ledare, Esmail Bakhshi:
”Våra protester har hittills varit spektakulära, utan några problem för staden, för hela staden har stöttat oss och velat ansluta sig till oss. Dessa kravallpoliser är här för att göra dessa arga människor ännu argare. De vill att vi ska konfrontera dem, ge dem en ursäkt att hävda att vi är bråkmakare och visa det på deras stats-tv. Vi kommer inte att låta oss luras av denna taktik.”
Klockan fem på morgonen den 18 november arresterades Esmail Bakhshi och arton andra från stålfabriken och plantaget i en polisräd.
Arbetare och studenter runt om hela Iran följde och tog inspiration från Khuzestanstrejkerna. Arbetarna ställde krav på ”bröd, jobb, frihet, kommittéer!”, vilket spred sig som en löpeld.
Tidigare under 2018 har även lärare, lastbilschaufförer och studenter strejkat och demonstrerat, och mötts av hård repression. I december ställde de sig bakom Khuzestanarbetarna, genom solidaritetsdemonstrationer i hela landet. Studenterna skanderade ”Arbetare, studenter, lärare, enhet! Enhet!”, ”Vi är arbetarnas barn, vi kommer att stå vid deras sida” och ”Från Khuzestan till Khorasan!”
I panik lovade regimen att gå med på alla de krav som arbetarna ställt – förutom det om åternationalisering. Villkoret var att strejkerna skulle avslutas. Men med solidaritet från växande delar av arbetarklassen från hela landet fortsatte arbetarnas mobilisering. Utanför nationalbanken i Ahvaz den 9 december skanderade arbetarna: ”Tjuvarna i parlamentet är fria men arbetarna är i fängelse!” och ”Om vårt problem inte är löst, kommer det att bli uppror i Ahvaz”.
Regimen tvingades också att en efter en börja släppa arbetarna från Khuzestan ur fängelset. Den mest radikala ledaren, Esmail Bakhali, torterades och släpptes först 12 december. Trots ett enormt tryck från regimen att hålla tyst, gick han ut på sociala medier och beskrev sin tortyr och krävde förklaring från säkerhetstjänsten. Detta stärkte arbetarnas mod ytterligare.
Nu har regimen återigen arresterat Bakhshi och flera andra arbetare. Regimens desperation visas av att de tvingade Bakhshi att på nationell tv ”erkänna” att han ljugit om tortyren, och tillhör en marxistisk organisation som samarbetar med imperalistmakter för att ändra Irans politiska system. Detta är samma metoder som shahen brukade använda mot kommunistpartiet innan revolutionen 1979. För de iranska arbetarna måste det framstå som att marxistiska organisationer trots allt har rimliga saker att säga!
Splittringar i regimen
Tillsammans med arbetarna arresterades även en journaliststudent som följt arbetarna i Khuzestan. Även hon hade tidigare blivit torterad och tvingats att göra olika ”erkännanden” på tv. Men under sina dagar i frihet, innan hon arresterades på nytt, hann hon publicera en video där hon förklarade att alla hennes ”erkännanden” gjorts under tortyr. Hon hyllade arbetarna, och särskilt Bakhshi, för deras mod.
Denna video har nu spridits över hela Iran, så att så gott som hela befolkningen hört talas om den. En tecken på dess spridning är att en stor grupp pensionärer trotsade den hårda repressionen och demonstrerade utanför välfärdsmyndigheten 22 januari 2019 under parollen ”Tortyr och forcerade erkännanden fungerar inte längre!”
I ren desperation har regimen förbjudit Instagram i hela landet, medan Twitter är förbjudet sedan flera år tillbaka. Men de har misslyckats med att skrämma arbetarna till tystnad. I stället har det uppstått djupa sprickor inom den islamiska republiken.
Presidenten Hassan Rouhani kommer från regimens så kallade ”liberala flygel”. Han har vunnit två presidentval med löften om en bättre ekonomi, fler jobb och att stoppa korruptionen, men allting har bara blivit värre. Det religiösa etablissemanget (den konservativa flygeln) försöker utnyttja missnöjet med regeringen. Under årets lopp har fem ministrar i Rouhani-regeringen avsatts av oppositionen. Men det var i protest mot den konservativa flygelns vanstyre som Rouhani blev vald från början.
Sanningen är att alla delar av regimen är indragna i korruptionen och attackerna mot arbetarklassen. En växande del av massorna inser att det inte finns någon verklig skillnad mellan den islamiska republikens två politiska pelare, som bara representerar olika flyglar av landets ruttna borgarklass.
För en iransk socialistisk revolution!
Ett nytt kapitel har börjat i den iranska klasskampen. Många arbetare har börjat se vilken potential man har för att omvandla samhället när man rör sig som klass. Regimen är livrädda för ett arbetaruppror. När arbetarna i hela landet rör sig samtidigt finns det inget som kan stoppa dem.
Stämningen bland arbetarna speglas bra i följande tal från stålarbetaren Meisam Alemehdi, precis innan han arresterades i början på december:
”Alla arbetare är från en och samma klass. Oavsett om det är i Haft Tappeh eller någon annanstans i världen, är vår smärta densamma. Så länge situationen fortsätter och kapitalisterna stöttas, kommer arbetarna att vara på gatorna och kämpa för sina rättigheter. (…) Den tid när arbetarna var slavar är över! Den tid när de egyptiska pyramiderna byggdes genom arbetarnas svett är över! I dag är vi medvetna och mäktiga. Det är vi som får hjulen att snurra. Vi kommer att bevisa detta och ta tillbaka våra rättigheter.”
Rörelsens problem är att det saknas en nationell organisation som kan förena den kamp som pågår över hela landet i en gemensam kamp mot regimen. Det behövs ett politiskt alternativ, som kan ge en konkret lösning på Irans sociala och ekonomiska kris. Den iranska kapitalismen är för svag för att säkerställa en dräglig existens för sin arbetarklass. Bara en socialistisk revolution skulle kunna mobilisera alla förtryckta delar av samhället och göra slut på kapitalismens kaos.