Vad spelas på den kommunistiska efterfesten? Vilken ljuv jazz ljuder på vår julmarknad? Vad borde du lägga till i spellistan för att förkunnas kapitalismens misär?
Nyligen fick jag idén att jag borde dela med mig av några klassiker (och icke-klassiker!) som en introduktion för de som är mindre bekanta och en påminnelse för de som redan har en ”kampsånger”-spellista – en i varje utgåva av tidningen, tillsammans med en reflektion om det som låten handlar om och dess historia.
I förra månadens utgåva av Revolution hittar du ett segment om De mördades fria republik av Dan Berglund. Nedan hittar du ett om Bella ciao.
Bella ciao
Så länge som klassamhället funnits har de fattiga förtryckts av de rika. I forna Aten – slavarna av sina mästare. I medeltida Tyskland – de livegna av sina feodalherrar. I 1800-talets Italien förtrycktes, bland andra, mondinerna av padronerna.
Mondinerna var jordbruksarbetare, oftast kvinnor, som utförde krävande arbete, i långa pass, för låga löner och under konstant övervakning, på Italiens risfält. De som anställde dem var padroni, despotiska chefer som skulle hålla koll så att de arbetade och inget annat. Det var hos mondinerna som sången vi idag kallar Bella ciao först uppstod.
Varje morgon, stiger jag upp,
Och måste gå till risfälten…
Och där står chefen, batong i handen,
Vi böjer oss och sliter på.
Mondinerna var säsongsarbetare som kom från de allra fattigaste samhällsklasserna och lätt kunde ersättas med andra desperata fattiga om de vågade be om högre lön eller tog en för lång paus. Det bör därför vara föga förvånande att det bland dessa kvinnor rådde ett mer eller mindre konstant missnöje, som tog sig uttryck i revolt och sång. För Bella ciao delle mondine rekommenderar jag Giovanna Marinis inspelning.
På senare år har låten antagit en ny, men på sätt och vis likadan, innebörd. Numera är den mest känd som en antifascistisk kampsång och har varit speciellt uppmärksammad sedan den var med i tv-serien La Casa de Papel (vars version jag för övrigt inte rekommenderar).
Det är lätt att anta att den antifascistiska texten sjöngs av de som kämpade mot fascisterna under andra världskriget, men det finns faktiskt väldigt lite belägg för det. Texten förekommer för första gången 1953. Men det finns gott om andra antifascistiska sånger som vi vet att partisanerna sjöng.
Å partisaner, jag vill gå med er,
Jag fruktar inte döden mer.
De italienska partisanerna var frivilliga miliser, som till största delen bestod av kommunister, som kämpade mot den nazityska ockupationen av landet. Regimen nazisterna etablerade 1943 var en marionettstat till Tyskland efter att de fritagit Mussolini, som hade avsatts och fängslats några månader tidigare.
Efter nästan två år av kamp mot fascisterna vann till slut partisanerna i samband med Nazitysklands fall i maj 1945. Tredje rikets fall utlöste folkuppror i stora delar av Italien, som tillsammans med partisanerna drev ut de redan försvagade tyska styrkorna ur landet. Många partisaner hade då dött i kampen.
Men om jag stupar i frihetskampen,
Då måste ni begrava mig…
Högt upp i bergen, där vill jag vila,
I skuggan av en vacker ros…
Den vackra rosen är partisanens,
Som gav sitt liv för friheten.
Sedan dess har Bella ciao blivit en populär sång för alla möjliga proteströrelser och vänstergrupper. Den sjöngs bland annat i protest av publiken vid Giorgia Melonis första tal som Italiens premiärminister och den var populär inom motståndsrörelsen mot den chilenska diktatorn Augusto Pinochet.
Bella ciao dei partigiani finns i otaliga versioner. Jag rekommenderar den klassiska av Fonola Band, den något mer högtidliga av Röda armékören och, om man vill höra den på svenska, den av Socialdemokraternas jubileumskör. Bella ciaos historia och innehåll påminner oss om tidigare generationers kamp – mondinernas mot padronerna, partisanernas mot fascisterna – och om att kampen fortsätter än idag.