Under parollen ”valfrihetsrevolution i välfärdspolitiken” genomförde den borgerliga regeringen friskolereformen 1992. Man påstod att privatiseringarna skulle skapa konkurrens och kvalitetsförbättringar inom välfärdens alla områden, även i skolan.
Över 25 år senare är resultatet i stället utbrända lärare, ökad psykisk ohälsa bland elever, bristande resurser och material och en dalande kunskapskurva hos eleverna. Samtidigt går stora börsnoterade skolkoncerner med mångmiljonvinster varje år.
Academedia dominerar
Privatiseringen innebar att stora riskkapitalbolag hade möjlighet att ta över och köpa upp skolor. Eftersom dessa bolag måste få avkastning på sina investeringar har man skurit ner på personal, lokaler, bibliotek och gymnastiksalar, och även matsalar och material.
Mest pengar har man sparat på lärarna. Större klasser med fler elever per lärare har under det senaste decenniet fått förödande konsekvenser bland lärare. Många är utbrända eftersom deras arbetsbelastning ständigt ökar.
I dag dominerar fem skolkoncerner marknaden och gör de största vinsterna. Dessa fem koncerner gick år 2016 med över 1 miljard i vinst tillsammans.
Academedia är överlägset störst. De tjänar i dag lika mycket som de fyra andra koncernerna tillsammans. De driver Vittra, Didaktus, Framtidsgymnasiet, NTI-gymnasiet, Plusgymnasiet, Rytmus, Klara, Drottning Blankas och flera andra.
Anledningen till Academedias stora vinster är framförallt att de sparar pengar på lärare. Björn Werne skriver om det i sin LO-rapport om friskolor och friskolereformen.
”För att Academedia ska uppnå samma lärartäthet som kommunala skolor måste koncernen anställa fler än 900 nya lärare. […] Beräknat på snittlönen för en grundskollärare 2016 (31 025 kronor per månad), skulle det kosta 450 miljoner kronor att anställa 900 lärare. Academedias rörelseresultat 2016 var 540 miljoner, vilket alltså hade räckt gott och väl.”
Mer byråkrati och press
Det viktigaste argumentet för privatisering är alltid att man ska spara pengar genom att minska på byråkratin. Men problemet är att vinsterna går före alla andra hänsynstaganden på en marknad. För att komma åt den lukrativa ”skolpengen”, försöker skolorna locka till sig så mycket elever som möjligt genom olika lockerbjudanden och att presentera en bra betygsstatistik. Utbildningen är i bästa fall en andrahandsfråga.
I och med detta måste staten kvalitetssäkra skolorna i en högre grad. Man har startat Skolinspektionen, som har det omöjliga uppdraget att kontrollera tiotusentals skolenheter av olika slag. För att förhindra betygsinflation har man introducerat fler standardiserade prov för eleverna vilket leder till ännu mer pappersarbete för lärarna. Det blir mer jobb för färre lärare och en ohållbar arbetssituation för både lärare och elever. Den psykiska ohälsan ökar drastiskt.
I dag har 35 000 lärare under 65 år valt att arbeta med något annat och 70 procent av dem anger att anledningen till att de lämnat yrket är stressen och den höga arbetsbelastningen.
Enligt Arbetsmiljöverkets rapport från 2015 om arbetsmiljön är läraryrket ett av de mest påfrestande yrkena. Lärare toppar också statistiken i antalet sjukskrivningar i jämförelse med andra yrkesgrupper.
De privata aktörerna och SKL hävdar att det råder lärarbrist i landet men i själva verket är det de själva som sparkat sina lärare eller överarbetat dem till sjukskrivning. Det handlar inte om att försöka locka med lönehöjningar och att ge läraryrket högre status, utan det handlar om att ge lärarna en dräglig arbetsplats.
Växande segregation
I dag går 100 000 elever i någon av de fem största koncernernas skolor. 60 000 av dem går i skolor som ägs av Academedia. Med en omsättning på 7,8 miljarder kronor har de ändå lägst lärartäthet av alla koncerner och kommunala skolor.
Vi ser en liknande utveckling inom alla välfärdsområden som i skolan. Privatiseringarna och den så kallade fria marknaden leder till monopolbildning, segregation, utsugning, attacker på arbetarna och sämre kvalitet i välfärden. I friskolereformen påstod man på att idédrivna friskolor skulle växa fram och öka mångfalden men resultatet blev helt tvärtom.
Academedias nedskärningar på lärare har bidragit till att ge ett försprång till barn från mer välbärgade familjer. Forskning visar att barn till högutbildade föräldrar når bättre resultat i skolan och att de flesta som går i friskola kommer från hem som är mer studievana – 69 procent av alla elever som går på friskolor kommer från högutbildade hem. På grund av lägre lärartäthet läggs mer ansvar över på eleverna själva för att nå kunskapskraven.
De stora skolkoncernernas vinster leder alltså till sjunkande kunskapsnivå, en större segregation, ökad psykisk ohälsa bland elever och ett ohållbart arbetsklimat för lärare.
Den ”fria” marknaden fungerar inte
En fri marknad ökar inte mångfalden bland skolorna och förbättrar varken kunskapsnivåerna eller resultaten. De enda som tjänar på det är borgarklassen, som kan plocka ut miljarder av svenska skattepengar i rena vinster, utan att behöva investera en krona själva.
Fackförbunden är för närvarande helt passiva, men de borde ta kamp för att begränsa antalet elever en lärare skall ha ansvar för och samtidigt sätta en gräns på antalet undervisningstimmar, så att lärarna kan ägna den tiden de behöver till varje elev.
Nu är fackförbundens bästa tips att byta arbetsplats om man inte är nöjd med sin situation. Men det krävs att man går längre och mobiliserar för kamp. En del av detta måste vara att ta kamp för att stoppa vinsterna i skolsektorn, och i välfärden i stort.
Men det är inte bara i välfärden som marknaden inte hör hemma. Borgarklassen gör vinster på vårt boende, på vår mat, på vårt arbete – på hela våra liv. I en socialistisk ekonomi skulle storföretagen inte kunna göra profit på barns utveckling och lärande. De skulle inte kunna suga ut lärarna så mycket att de inte klarar av att utföra sitt yrke. De skulle inte kunna suga ut någon alls. Det är vad marxister kämpar för.