På industrimässan i London 1851 hade fattiga Sverige nästan ingenting att visa upp. Till Stockholmsutställningen 1897 hade Sverige anslutit sig till ledarklungan bland uppfinnar- och industrinationerna. På några årtionden gick landet från ett underutvecklat jordbrukssamhälle till en imperialistisk industrination.
När den industriella omvälvningen i Storbritannien tog fart, bodde fortfarande 90 procent av Sveriges befolkning på landsbygden. Majoriteten av dem var självförsörjande bönder.
Grunden till den svenska ekonomins utveckling lades av centraliseringen och effektiviseringen av jordbruket genom de tre skiftesreformerna mellan 1757–1827 (Storskifte, Enskifte och Laga skifte). Staten och kungen ville öka produktiviteten, både för att öka skatteintäkterna och för att minska beroendet av att importera utländskt spannmål.
Den gamla bygemenskapen med sina smala tegar var ineffektiv, men man samarbetade i byarna för att undvika nöd och svält. Genom skiftesreformerna bröts bygemenskapen upp, och man började snabbt koncentrera den bästa jorden till storgods som kunde modernisera jordbruket och producera ett betydande överskott. Ihop med “freden, vaccinet och potäterna” orsakade detta en explosionsartad befolkningstillväxt, som skulle spränga det gamla bondesamhällets jämvikt.
Innan skiftesreformerna hade en betydande majoritet av landsbygdsbefolkningen varit självägande bönder. Denna andel minskade nu snabbt. De kommande generationerna förlorade snabbt sin anknytning till jorden – den traditionella garantin till försörjning. Det blev en nedåtgående resa för bondefamiljernas barn, mot en avgrund av osäkerhet och fattigdom.
Genom att allt fler förlorade sin egendom, förvandlades de till egendomslösa lönearbetare som i första hand började söka arbete hos de rika storbönderna, som ofta utnyttjade dem hårt. Men efterhand sökte sig allt fler till städerna. Händelseförloppet svarar mot en central del av det Marx kallade den ursprungliga ackumulationen.
“Alla de omvälvningar, som bidrog till att utveckla kapitalistklassen, har avgörande betydelse i den ursprungliga ackumulationens historia, men framförallt de händelser, som plötsligt och våldsamt slet loss stora människomassor från deras existensmedel och kastade ut dem på arbetsmarknaden som rättslösa proletärer. Grundvalen för hela denna process är expropriationen av jordbrukarnas egendom, bondejorden.”
Den arbetskraft som den svenska ekonomin inte kunde dra nytta av, tvingades försöka sig på den ofta livsfarliga resan över Atlanten. Under andra hälften av 1800-talet utvandrade nästan en femtedel av den svenska befolkningen till USA.
En mäktig impuls
I början av 1850-talet rådde det högkonjunktur och en våg av utökad industrialisering i Europa. I centrum för utvecklingen stod Storbritannien. Den avancerade industrin i “världens verkstad” fick snabbt stora behov, både för avsättning på nya exportmarknader och import av råmaterial i form av järn och trä. Till de växande städerna krävdes spannmål för att föda den engelska arbetarklassen.
Detta gav en mäktig impuls till utrikeshandeln. Sedan merkantilismens dagar hade varje land avundsjukt skyddat sina egna industrier och försprång. Protektionismen var utgångspunkten.
Men Storbritannien avskaffade många handelshinder redan på 1840-talet, och 1860 fick frihandeln ett mer allmänt genomslag genom Cobden-Chevalier-avtalet med Frankrike. Avtalet innebar att om någon av parterna slöt ett avtal med ett tredje land skulle det mest gynnsamma avtalet gälla för samtliga parter. Till detta anslöt sig majoriteten av de centraleuropeiska och västeurpeiska länderna, som nästan halverade tullarna sinsemellan 1859–1870.
Dessa impulser från omvärlden började väcka det slumrande Sverige och dra in landet i den industrialisering som hade påbörjats i Storbritannien hundra år tidigare.
Under 1800-talets första femtio år hade Sverige för första gången en varaktig, om än liten, ekonomisk tillväxt. Exporten av spannmål och enkla industriprodukter ökade sakta men säkert, med ungefär 0,7 procent per år.
Men med en lavinartad ökning av efterfrågan på svenska exportvaror kring mitten av århundradet, ökade investeringarna i de industrier och järnvägar som kunde frambringa dem dramatiskt. Under 1850–1870 fördubblades investeringarnas andel av BNP. Den svenska exporten växte tio gånger snabbare än de föregående årtiondena: med sju procent per år, vilket drev på en två- till tredubbling av den föregående periodens ekonomiska tillväxt.
Järnvägen och kapitalimporten
Järnvägen bildade ett nervsystem för den industriella ekonomin. Den gjorde det möjligt att transportera råvaror och industriprodukter mycket snabbare och billigare än med häst och vagn eller med båt på kanaler.
Det var en förutsättning för att kunna utveckla den nationella marknaden och integrera den med omvärlden. Järnvägarna krävde dock stora långsiktiga investeringar som inte de svenska kapitalisterna kunde uppbåda på hemmamarknaden.
I de mer utvecklade länderna hade borgarklassen större kapital och såg stora affärsmöjligheter i de svenska naturresurserna. Byggandet av de statliga stambanorna finansierades därför genom lån på den internationella kapitalmarknaden med start 1852.
Detta blev startskottet för omfattande kapitalströmningar till Sverige, främst i form av statliga lån på den internationella kapitalmarknaden till byggandet av järnvägen. Men senare även till investeringar och uppköp av mark, skog, gruvor och industriföretag i Sverige.
Det nya bankväsendet
Den direkta utländska kontrollen över svenska naturresurser eller industri skulle dock inte bli särskilt omfattande.
De utländska lånen förmedlades huvudsakligen genom att det etablerades banker av en ny typ i Sverige, inspirerade av affärsbankerna på kontinenten. De blev snabbt ovärderliga som kapitalförmedlare för de stora investeringar som krävdes till industrin. Men de tillförde inte bara utländskt kapital utan spelade också en roll för att bygga upp ett bankkapital för hemmamarknaden.
Under 1800-talets första hälft hade företagens expansion främst finansierats med egna vinstmedel eller lån från rika enskilda privatpersoner. Det fanns visserligen möjlighet att låna hos en bank. Men i allmänhet lånade banken inte ut mer än de hade i valven. Detta begränsade möjligheten att göra större långsiktiga investeringar.
De nya bankernas affärsidé gick ut på att erbjuda kapital till den framväxande industrin, som behövde stora summor för investeringar i anläggningar och maskiner.
Banken skaffade sig kapital till utlåning genom att erbjuda räntebärande insättningskonton (som dagens sparkonton). På detta sätt kunde banken samla upp många individers mindre besparingar – som annars typiskt sett skulle legat oanvända i botten på någon kista – och göra dem till en del av det bankkapital som de kunde låna ut till industriföretagen.
Främst bland dessa nya typer av banker skulle bli Stockholms Enskilda Bank (SEB), grundad 1856 av en man med välkänt efternamn: André Oscar Wallenberg.
Ekonomiska och politiska reformer: myten om “den fria arbetaren”
Under 1800-talets första hälft hade skråväsendet fortfarande kontrollerat vilka som fick arbeta inom olika yrken i städerna, eller etablera en näringsverksamhet. Men med stor tillgång på egendomslösa arbetare och med allt större affärsmöjligheter, ville den framväxande borgarklassen luckra upp monopolet, vilket de gjorde 1846 genom “Fabriks-, Handtwerks- och Handelsordningen”.
Den allt starkare borgarklassen krävde mer. Näringsfrihetsförordningen 1864 avskaffade de resterande regleringarna för fri konkurrens och fri företagsamhet i syfte att gynna den ekonomiska utvecklingen och industrins tillväxt. Det gjorde också landet mer intressant för utländska kapitalägare. År 1865 anslöt Sverige sig till de europeiska frihandelsavtalen.
Därmed hade man avskaffat de sista begränsningarna för kapitalets handlingsfrihet. Kapitalisterna hade nu fria händer.
Samtidigt avslutades också den borgerliga omdaningen av det politiska systemet, genom 1866 års representationsreform. Den ståndsriksdag som funnits sedan 1600-talet och garanterat adeln och prästerna inflytande, ersattes med en tvåkammarriksdag där män med egendom eller viss inkomst kunde rösta. Kravet på börd byttes mot kravet på börs.
Som alltid hade den kapitalistiska utvecklingen ett pris. Likt bygemenskapen hade skråväsendet trots alla sina brister gett ett omfattande skydd för gesäller och hantverkare: en skyddad yrkestitel, reglerade löner, arbetsvillkor och rätt till försörjning vid sjukdom, ålderdom eller arbetslöshet.
Men kapitalisternas arbetsmarknad kringgick allt detta. I debatten om fattigdomen betonades nu individens eget ansvar. För arbetarna blev den nya “friheten” först och främst en “frihet” att bli mer utsugen, genom att man blev “fri” från det gamla systemets grundtrygghet.
Skråväsendet hade också inneburit ett visst extra skydd mot exploatering av barn. Nu sänktes skyddet från 14 år till 12 år och höjdes igen först 1878. I genomsnitt var så mycket som var femte industriarbetare ett barn 1875, inom vissa grenar var det nästan varannan.
Därmed hade kapitalisterna ett regelverk som tillät den obehindrade exploateringen av den nybildade arbetarklassen i kapitalägarnas tjänst. För kapitalisterna var arbetarnas fattigdom nyckeln till deras egen rikedom.
Som hungerns bojor lagt uppå
Visserligen kunde arbetare ibland kräva bättre villkor under en expansiv högkonjunktur. Men uppgångarna fick ett brutalt slut när konjunkturen lika hastigt vände och många återigen blev arbetslösa, fattiga och hungriga.
“Upp till 40 procent av Sveriges befolkning vid denna tid, det vill säga, runt 1,7 miljoner människor, är konstant utsatta för risken att hungra på allvar, enligt en historikers bedömning.”
Magnus Västerbro, Svälten
Misären skulle nå sin höjdpunkt under svältåren 1867–69 då 27 000 människor svalt ihjäl. Kommunerna hade ett ansvar för en viss typ av fattigvård, men det blev snabbt en övermäktig uppgift. Ett vittne från Västra Torsås i Småland minns misären så här:
“de stackars gamla som formligen kröp omkring och tiggde, då de av ålderdom, hunger och kraftlöshet knappast orkade gå – och barnen, trasiga, bleka och avtärda som raglade från dörr till dörr och tiggde om brödbitarna … På vägarna vankade alltid tiggare i massor, som fick leva så tarvligt så att inte nutidens svin lever sämre”
citerad i Västerbro, Svälten
Situationen visade borgarklassens och storböndernas syn på arbetarnas utarmning. Regeringen vägrade initialt helt att ge någon nödhjälp. Så småningom gav man visst utrymme för kommunerna att ordna vissa insatser: nödlån, arbete i olika infrastrukturprojekt mot mat, med mera. På kontinenten hölls samtidigt insamlingar till svältande svenskar. Men hela den offentliga debatten kretsade kring att folk inte skulle vänja sig vid sådant understöd.
Efteråt var inte reaktionen ett stärkande av fattigvården, tvärtom. Det var för dyrt att hjälpa, och de ville inte riskera att arbetarna skulle bli lata. I Alseda socken hade viss hjälp erbjudits, men kommunledningen oroade sig för effekterna:
“När en gång utkomna tiggarskaror funnit bekvämast att utan arbete framsläpa sitt usla liv, så lär de med svårighet återbringas till stilla arbetsamhet, även om tillfälle därtill erbjudes.”
citerad i Västerbro, Svälten
De fattiga skulle helst svälta. SEB:s grundare A.O. Wallenberg hade varit en av de som motsatte sig nödhjälpen och menade att statsstöd till de svältande var skadlig medicin. Senare samma år riskerade SEB att gå omkull – och då tog han däremot gladeligen emot en statlig livboj värd 30 miljoner.
Samma år som svälten bröt ut färdigställde Karl Marx den första delen av sitt mästerverk Kapitalet, som bland annat visade de fasor som följde i profitjaktens spår. Ännu flera år in på 1900-talet skulle hunger och nöd prägla vardagen för många. Den framväxande arbetarrörelsen gav uttryck för arbetarnas kamp för en bättre framtid.
Skogsbruket
I Sverige var sågverksindustrin den första som moderniserades och övergick från manufaktur till fabriksindustri. Precis som inom många andra industrier var den internationella marknaden avgörande. Så tidigt som på 1840-talet hade England avskaffat sina importtullar och även det förbud man haft mot export av industrimaskiner. Den ökade efterfrågan på timmer och de nya förutsättningarna gjorde det intressant för kapitalister att etablera ångsågar längs Norrlandskusten. Det första ångdrivna sågverket kunde starta utanför Sundsvall 1849.
Knut Bäckström betonar i Arbetarrörelsen i Sverige att ångsågarnas betydelse för Norrlands industrialisering närmast kan liknas vid den roll som den mekaniska vävstolen spelade för den engelska industrins utveckling.
För att skapa en modern sågverksindustri behövde borgarklassen först och främst centralisera ägandet av marken och skogen, som tidigare gjorts inom jordbruket. År 1823 började kronan avyttra sina gamla allmänningar till bönderna, även om det dröjde till efter 1850 innan det tog fart i Norrland. Detta banade vägen för en ny kår av spekulanter, som lätt köpte av småbrukarna deras mark eller avverkningsrätter för ockerpriser.
Detta blev ännu en del av den ursprungliga ackumulation som samlade spridda resurser på färre händer som bildade en grundplåt till ett stort industriellt kapital. Samtidigt förvandlades tidigare småägare till egendomslösa lönearbetare.
Sveriges Klondyke
Till slutet på 1870-talet skedde en expansion av amerikanska mått i Norrland, främst kring Sundsvall som kom att kallas “Sveriges Klondyke” och “Ett inre Amerika”, med hänvisning till industriboomen och den stora tillströmningen av arbetare från hela landet, på jakt efter arbete.
Under denna tid ökade befolkningen i Norrland dubbelt så fort som i resten av landet. Genom den snabbt växande norrländska träindustrin blev Sverige 1870 världens största exportör av sågade trävaror.
Detta byggde på en brutal utsugning av arbetarna, som levde inträngda i träbaracker, på löner som tidvis knappt översteg svältgränsen.
En central vändpunkt var industrikrisen 1879, då industriägarna i Sundsvall tog sin chans att pressa ner arbetslönerna. Samtidigt fick de tre miljoner kronor av kungen i stöd. Arbetarna svarade med den första svenska masstrejken 1879.
Efter nästan en veckas heroisk kamp krossade kapitalisterna strejken med hjälp av tusen soldater och en kanonbåtsflotta, utsända av kungen. Många arbetare skulle straffas hårt för sin kamp för att få äta sig mätta. Likväl skrämdes kapitalisterna till den punkt att de åren därefter gick med på väsentligt större löneökningar, medan arbetare inspirerades och började strejka längs hela den norrländska kusten.
Isak Boström var en av strejkledarna, och han sammanfattade strejkens konsekvenser i en intervju 60 år senare:
”Förut var arbetaren som en hund. Man skulle stå med mössan i hand och i stram givakt för att tala med den minsta överhetsperson, var det så bara en brädgårdsfaktor. Efter strejkåret blev det lite annan stil och hållning. Människovärdet liksom kom även till arbetaren, och sågverkspatronerna tog sig nog en del till vara.”
De kapitalistiska monopolens uppkomst
Mellan 1890 och 1910 var Sverige bland de industriländer som hade högst tillväxt i världen. Denna position skulle man som regel behålla under kommande decennier.
Efter skogsindustrin utvecklades verkstadsindustri som telefoner, kullager, separatorer och andra exportartiklar av hög och snart berömd kvalitet. Fram till världskriget rusade svenska företag fram till ledande positioner bland tidens innovationsområden. I genomsnitt växte verkstadsindustrin med 10 procent årligen 1890–1910, vilket bara kan jämföras med USA:s enorma tillväxt. I denna sektor finner vi många av de så kallade “geniföretagen” som vi känner igen än idag: AGA, ASEA, LM Ericsson, Separator och SKF, samt föregångaren till Electrolux.
Många av de arbetare som tidigare varit utblottade på landsbygden kunde nu få nya och bättre betalda arbeten om än under svåra villkor. År 1870 var svenska löner i snitt 53 procent av de amerikanska, 1913 var de 98 procent, vilket visar den enorma utvecklingen av produktionen som skett och som förbättrat levnadsförhållandena för flera samhällsskikt.
Med industrins utveckling krävdes större och större kapital för att kunna konkurrera på världsmarknaden. Tidigare hade uppfinnaren eller huvudmannen själv ägt sitt företag och kunnat utveckla det ifall den fick omsättning eller med lån. Nu var den ägandeformen inte tillräcklig.
För att koncentrera mer kapital, började aktiebolagen under 1890-talet få en ny form. Tidigare hade aktieinnehav varit förbehållet ett fåtal, men nu kunde de ges ut billigt. Det förstärkte den process som bankerna påbörjat 1850 av att samla in det spridda småsparandet och rikta det mot de stora industrierna.
Borgarklassens historiker försöker hävda att aktierna innebar en demokratisering av ägandet. Men det stämmer inte med verkligheten. Resultatet av att fler kunde ha ett fåtal aktier var att småägarna fick mindre att säga till om, eftersom huvudägaren nu kunde kontrollera företaget utan att själv behöva äga hälften av aktierna.
Detta möjliggjorde samlandet av ett allt större antal företag under samma kapitalists eller kapitalgrupps ledning. I sin tur underlättade detta bildandet av monopolsammanslutningar, truster och karteller som med sin dominerande ställning på marknaden kunde dela upp marknaden mellan sig och sätta överpriser.
Detta är början på imperialismen: de monopolistiska storföretagens och bankernas tidsålder. Till 1912 stod bara 6 procent av företagen för mer än hälften av tillverkningsvärdet i fabriksindustrin, vilket visar storföretagens betydelse för ekonomin som helhet. Nils Wohlin påtalar i sin bok Driftskoncentrationen i svensk fabriksindustri, att kapitalkoncentrationen kring den här tiden var större i Sverige än i Frankrike och Tyskland.
Den svenska arbetarklassen utförde inte bara allt arbete i uppbyggandet av, och produktionen, inom industrin. Genom att utnyttja konjunkturerna ökade arbetsgivarna också utsugningen. Trots betydande förbättringar sedan 1870-talet menade Social-Demokraten 1908 att lönerna var högre och arbetstiden kortare i den ryska tändsticksindustrin jämfört med den svenska. Tidningsmannen Otto Järte ansåg detsamma:
”Få länder i den civiliserade världen är så vanlottade ifråga om varje ansats till social lagstiftning som Sverige.” (citerad i Knut Bäckström, Arbetarrörelsen i Sverige)
För arbetarna var detta Fattigsverige. För kapitalisterna ställdes frågan annorlunda. Till följd av låga löner, dåliga förhållanden och långa arbetsdagar, blev vinsterna så stora att man inte längre behövde ta in utländskt kapital i någon betydande omfattning, med undantag för järnvägen.
Den långa arbetsdagen var en avgörande del av detta. Michael Huberman visar i sin artikel Working Hours of the World Unite att svenska arbetare hade längst arbetsvecka bland 15 industrialiserade länder under perioden 1870–1899 (i genomsnitt 68 timmar). Svenska arbetare beräknades jobba nästan 700 timmar mer än brittiska under 1870. Sedan normaliserades arbetstiderna kring sekelskiftet i samband med arbetarrörelsens organisering.
Marx beskrev sambandet mellan kapitalets tillväxt och utsugning med en passande liknelse:
“Kapitalet är dött arbete. Liksom vampyren kan det endast upplivas genom att insuga levande arbete och lever desto intensivare, ju mera det insuger. “
Den svenska imperialismen
Mot sekelskiftet blev industrin allt mer beroende av bankerna. Istället för att bara förmedla kapital, intresserade sig bankmännen allt mer för utökat ägande och inflytande i företagen. Utöver att ta över konkursmässiga företag började bankerna nu också köpa upp industriaktier i ett rasande tempo.
Bankerna var formellt begränsade i sitt ägande av industriaktier. Därför doldes de verkliga ägandeförhållandena i andra företag. Viktiga redskap för affärsbankerna skulle bli de holding- och investmentbolag som började bildas under 1900-talets början. Wallenbergarna, med banken SEB som bas, skulle återigen finnas i täten genom arbetet med Investor AB.
Redan 1902 sjöngs det i Wallenbergvisans första vers:
“En liten visa jag föredrager,
och hela världen till vittne tager.
Att både Stockholms och Sveriges märg,
den tillhör herrskapet Wallenberg”.
Bankerna förvandlades från industriföretagens tjänare till deras ägare, med kontroll över nästan allt det samlade penningkapitalet, den största delen av industrierna samt råvarokällorna. Det här är vad som utgör grunden för kapitalismens högsta stadium. Som Lenin skriver i Imperialismen som kapitalismens högsta stadium:
“Denna förvandling av en mängd blygsamma förmedlare till en handfull monopol utgör en av de viktigaste processerna i kapitalismens överväxande till kapitalistisk imperialism.”
Året 1900 grundades Svensk- Dansk- Ryska Telefon AB under deltagande av ättlingarna Marcus och Knut Wallenberg. I ett brev berättar Knut hur de samma år firade 200-årsdagen av slaget vid Narva genom att “erövra telefonkoncessionen i Moskva och Warszawa åt svenskarna” (citerad i C.H. Hermansson, Sverige i imperialismens nät).
Andra svenska företag hade också påbörjat sina erövringståg. Under 1890-talet etablerades tillverkning i utlandet av flera svenska storföretag, bland dem Alfa-Laval, LM Ericsson och AGA.
År 1910 var den vändpunkt då Sverige övergick till att vara ett huvudsakligen kapitalexporterande land. Koncentrationen och sammanväxandet av industri- och bankkapitalet hade skapat stora monopol, som inte nöjde sig med de vinster som fanns på hemmaplan, utan expanderade över nationsgränserna genom att investera i, eller flytta, fabriker och produktion utomlands på jakt efter fler marknader, naturresurser och arbetskraft att utsuga.
Sveriges utveckling skedde parallellt med världskapitalismens övergång till sitt imperialistiska stadium. Det kännetecknas av uppkomsten av internationella monopolistiska sammanslutningar, som delar upp jorden mellan de största kapitalistiska makterna.
De svenska kapitalisterna deltog aktivt i denna process och deras ekonomiska intressen och band till stormakterna skulle ligga till grund för den särskilda politik som fördes under det världskrig som nu nalkades.
Den svenska imperialismens era hade börjat.