Den 15 juli försökte en del av den turkiska militären, framförallt officerare från flygvapnet, genomföra en statskupp i Turkiet. Kuppen misslyckades dock inom ett par timmar och regimen kunde återta kontrollen. Vad innebär den misslyckade kuppen för Erdogans styre och arbetarklassens kamp?
Orsaken till kuppen är den turkiska kapitalismens kris och splittringen inom den härskande klassen och staten. Arméns sekulära kärna har alltid varit skeptisk mot Erdogan, hans islamism och utrikespolitik. Erdogans senaste planer på utrensningar i armén gjorde att kuppmakarna inte kunde skjuta upp planerna, eftersom de i sådana fall troligtvis skulle förlora sina jobb.
En del av kapitalistklassen har anklagat Erdogan för Isis terror eftersom han ignorerat och till och med stöttat dem för att lättare få kontroll över Syrien, med nackdelen att det har stört kapitalisternas affärer och skapat instabilitet. Detta har underminerat Erdogans auktoritet och pressat hans motståndare till att vidta åtgärder.
En tafflig kupp
Det hela utfördes dock med nästan barnsligt dålig planering och förberedelse. Kuppens ledare gjorde nästan ingenting för att ta och konsolidera makten. De försökte inte mobilisera någon på gatan och arresterade bara en person. De hoppades troligen på att massorna skulle stödja kuppen och komma ut på gatorna, och när det inte skedde föll kuppen ihop som ett korthus.
Bara en kort stund efter att nyheten om kuppförsöket hade nått internationell media hade redan tusentals anhängare till regimen, men också vanliga arbetare och ungdomar, stormat ut på gatorna och börjat övermanna soldaterna.
Alla betydande partier och andra ledande delar av armén gick hastigt ut och fördömde kuppen. Även om Erdogan är avskydd av minst halva befolkningen finns åttiotalets blodiga militärdiktatur ännu i färskt minne.
Med all säkerhet måste Erdogan ha känt till kuppen i förväg, givet säkerhetstjänstens tunga närvaro inom armén, men ändå låtit den påbörjas. Erdogan visste att ett dåligt genomfört kuppförsök skulle kunna användas som en ursäkt för att konsolidera sin makt och inskränka demokratin ytterligare.
Efter kuppförsöket har han inlett en utrensning inom armén och staten, och avskedat uppemot 60 000 personer – allt från forskare, lärare, statstjänstemän och militärer. Repressionen mot oppositionen, och i synnerhet den kurdiska rörelsen, fackaktivister och vänstern i allmänhet har redan ökat.
Erdogans kris
Tidigare använde Erdogan fredsförhandlingar med kurdiska PKK som ett vänsteralibi för att slå mot kemalisterna och armén. Men efter massrörelsen 2013 friades hundratals militära kuppmakare och rättegångar ställdes in, eftersom Erdogan behövde arméns stöd mot kurderna och vänstern.
Men på sistone har Erdogan helt ändrat linje i sin misslyckade utrikespolitik. Han har sökt bättre relationer med Assadregimen och Israel, tvingats be Putin om ursäkt för det nedskjutna ryska planet och gett eftergifter till kurdiska styrkor på turkiskt territorium. I synnerhet det sistnämnda bör ha gjort en del armégeneraler ursinniga, vars gemensamma nämnare med Erdogan har varit att motarbeta all form av kurdisk kamp.
Armén hade alltmer blivit ett hinder för att Erdogan skulle kunna utvidga sin makt, och en potentiell samlingspunkt för en motståndsrörelse. I en starkt polariserad politisk situation, där halva landet är emot Erdogan, kunde han därför taktiskt låta kuppen fortsätta och sedan krossa den.
Att tillåta en del kaos är en metod som Erdogan använt flera gånger tidigare, som i förra årets terroristattacker där staten lät hundratals civila slaktas, för att öka Erdogans stöd.
Han framställer sig själv som nationens räddare och enda garantin till stabilitet, och kommer nu basera sig på småborgerliga och trasproletära skikt för att slå mot armén och befolkningens mer radikala skikt. Detta är att föredra för honom framför att möta en mäktig revolutionär rörelse, som vi såg början på under 2013 och framväxandet av det kurdbaserade vänsterpartiet HDP.
Turkiet behöver en revolution
Regimens främsta problem är den turkiska kapitalismen som drabbats av den djupa världskrisen, och som därför är oförmögen att ta landet framåt. Hade det funnits en välorganiserad arbetarrörelse med ett tydligt revolutionärt program, så hade den kunnat använda dessa kriser för att avslöja regimen och uppmana till kamp.
I brist på detta kan Erdogan manövrera på bekostnad av att destabilisera landet och förbereda för större explosioner i framtiden. Regimen kommer tillfälligt att stärkas, men sociala, ekonomiska, politiska och diplomatiska kriser kommer att uppstå igen. Den enda vägen framåt är arbetarklassens självständiga rörelse och kamp för socialism.