Alltsedan våren 2010 har vi sett mer och mer radikala stämningar utveckla sig i Grekland. Detta är en reaktion på de massiva attackerna mot arbetarklassens levnadsstandard. Avanti ger en bakgrund till protesterna och tecknar deras utveckling sedan de började på allvar 2010, och ett aktuellt perspektiv på situationen.
Tjugo minuter innan utsatt tid bedömde många erfarna aktivister det som den största demonstrationen i Greklands historia. Hundratusentals människor hade samlats på Syntagmatorget i Aten för att protestera mot åtstramningspolitiken, och människorna fortsatte strömma till från Atens förstäder. Ännu en gång skulle de grekiska massorna samlas till protest mot den extrema åtstramningspolitik som kapitalisterna och bankirerna, med hjälp av sina ivriga företrädare i parlamentet, påtvingat landets arbetare.
Men söndagen den 12 februari 2012 skulle sluta med ännu ett nederlag för de grekiska massorna. Staten kunde nämligen inte tolerera en protest på en sådan väldig skala. Därför möttes de demonstrerande massorna, som så många gånger förut, av statens repression, det vill säga batong-, hund- och tårgasattacker. Bara genom sådana metoder kunde staten sätta käppar i hjulen på en sådan väldig rörelse. Dagen därpå röstade parlamentet mycket riktigt igenom det åtstramningspaket det hade demonstrerats emot. Men det är bara ännu en episod i den grekiska klasskampens utveckling, och långt ifrån något slutgiltigt.
De senaste två och ett halvt åren har det varit många avancerade protester av detta slag. Den grekiska arbetarklassen har demonstrerat, protesterat och strejkat. Man har visat upp en enorm vilja att ta strid, något som till och med den annars kroniskt pessimistiska vänstern i Sverige sent omsider börjat få upp ögonen för. Men vilken är bakgrunden till dessa protester, och hur har kampen utvecklat sig? För att besvara frågan måste man gå tillbaka till protesternas början.
Nedskärningarna och arbetarklassens kamp
Under våren 2010 kom det fram att den grekiska staten under lång tid betalat storbanken Goldman Sachs hundratals miljoner dollar för att snygga till olika siffror – alltså manipulera dem – bland annat för att dölja landets stora budgetunderskott. Syftet var att klara valutaunionens konvergenskrav, det vill säga de regler man måste uppfylla för att få vara med i euron. Men i maj 2010 fick man korrigera den tidigare siffran för 2009 års budgetunderskott. Den ökade från den först rapporterade 5 procent till makalösa 15,9 procent.
Landets kreditvärdighet rasade och det stod klart att man inte skulle kunna betala räntorna på sina lån. För att kunna få loss ett nödlån på 110 miljarder euro från Internationella valutafonden (IMF) genomförde det nyvalda socialdemokratiska PASOK under dessa förhållanden stränga nedskärningar.
Åtstramningspolitiken har sedan dess fortsatt och fördjupats. Sammantaget har den inneburit det största fallet i levnadsstandard någonsin i ett avancerat kapitalistiskt land. Hälsosystemet är nedmonterat och åtminstone hälften av alla sjukhus kommer stängas. Hundratusentals arbetstillfällen går förlorade medan arbetslösheten skenar: den nådde 24,4 procent i juni, bland ungdomar 55,4 procent. Samtidigt har kollektivavtalen sagts upp och ersatts av arbetsgivarnas fullständiga godtycke på arbetsmarknaden. Både pensioner och löner har sänkts kraftigt; lönerna har sänkts med en tredjedel i det offentliga och med omkring hälften i det privata.
”Trojkan” har blivit benämningen på de tre stora institutioner: IMF, EU och Europeiska centralbanken (ECB), som gett landet lån i utbyte mot löften om en sträng åtstramningspolitik. Den officiella myten säger att dessa lån är ägnade att hjälpa den grekiska staten – men av de 147,6 miljarder euro som hittills betalats ut har den överväldigande majoriteten gått rätt in i bankerna. 75 miljarder har gått till att betala räntor och 59,5 miljarder euro direkt till banker och andra långivare. Deras politik är med andra ord en politik för att rädda de stora bankerna och kapitalisterna på bekostnad av Greklands arbetare.
Redan i maj 2010 var 65-70 procent av befolkningen motståndare till denna politik. Detta återspeglades snabbt i stora rörelser och den 5 maj 2010 genomfördes en av de ditintills största protesterna sedan 1973, det vill säga sedan kampen mot militärdiktaturen. Från midnatt upphörde flyg-, tåg-, och färjetrafiken ut ur landet. Över 150 000 människor strejkade i Aten och det var enorma protester i ytterligare 68 städer. Detta var inledningen till en mycket militant tid i den grekiska klasskampen.
Rörelsen avancerar
Förra året fick denna rörelse en helt ny omfattning. Under hot om ytterligare aviserade nedskärningar tog Greklands arbetare än en gång till gatorna. På Syntagmatorget, som ligger framför parlamentet, organiserades från maj till juli dagliga protester. På samma plats organiserades också massmöten där man bland annat beslutade om krav om en generalstrejk i samarbete med de största fackförbunden för att fälla regeringen.
Den 6 juni 2011 var en halv miljon människor ute och demonstrerade. Detta följdes av flera strejker, varav de största och mest betydelsefulla var generalstrejkerna den 15 juni och den 28-29 juni där hundratusentals människor deltog. Dessa generalstrejker och demonstrationer skiljde sig från tidigare protester framför allt genom den massiva uppslutningen. För första gången, efter decennier av stiltje, bestämde sig massorna att de inte längre kan låta sina liv styras av de experter som vanligtvis bestämmer: politiker, domare och byråkrater. Människor som aldrig tidigare demonstrerat sökte sig ut på gatorna. Samhällets mest förtryckta, hemmafruar, invandrare och arbetslösa, började röra sig.
Trycket från massan gjorde att socialdemokratiska PASOK bara med nöd och näppe kunde rösta igenom åtstramningspaketen. Men det viktigaste resultatet är att miljontals radikaliserats och att arbetarklassen börjat formera sig och formulera sig självständigt. Det är också betydelsefullt att man inte bara förde fram paroller som handlade om att rädda pensionerna, välfärden och så vidare, utan den direkt politiska parollen om att fälla regeringen. Detta innebar sammantaget inte bara ett kraftigt skifte åt vänster. Det markerade början på en förrevolutionär period.
Hösten
Efter bara någon månads relativt lugn organiserades den 19-20 oktober 2011 en 48 timmar lång generalstrejk mot nedskärningspolitiken. Omkring en halv miljon människor var ute på gatorna i Aten, och till det kommer åtminstone tvåhundratusen i resten av landet. I flera städer hade man aldrig tidigare sett så stora demonstrationer.
Det fortsatte redan veckan därpå. Den 28 oktober är dagen för det årliga högtidlighållandet av parlamentets vägran att ge med sig inför Italiens ultimatum om att kapitulera 1940. I stället för den vanliga uppvisningen av ”nationell enighet” och tillhörande traditionsenliga parader, förvandlades firanden över hela landet – från Kreta till Evros – i stället till en dag för manifesterande mot trojkans politik. Paraderande studenter vände antingen bort huvudet från podierna där Greklands officiella representanter satt, eller visade dem helt enkelt fingret. I Thessaloniki fick man helt avbryta militärparaden och i stället för tanks och militärer marscherade studenter och militärreservister till publikens jubel. Karolos Papoulias, president i Grekland och en viktig galjonsfigur för PASOK, tvingades fly staden. Man ropade slagord och många hade sina knutna nävar sträckta i luften.
Det var i ren desperation som premiärministern Papandreou från PASOK lanserade sitt förslag att hålla en folkomröstning om nedskärningarna. EU, med Tyskland och Frankrike i spetsen, blev givetvis rasande och krävde omedelbar åtlydnad av deras villkor. Också högern inom PASOK sade omedelbart nej och krävde i stället en samlingsregering. Högerpartiet ND var självklara motståndare. Inte heller blev det vidare populärt bland folkets stora massa. Förslaget om en folkomröstning var tvärtom som att hälla bensin på en eld.
Det var i själva verket detta som banade vägen för regeringen Papandreous fall. Den 10 november 2011 avsattes regeringen efter en misstroendeomröstning, i vad som vissa beskrivit som en ”mjuk” statskupp, och som i själva verket orkestrerades av Merkel och Sarkozy. I dess ställe installerades en teknokratregering (en regering av icke valda experter) ledd av toppbankiren Papademos, som till sina meriter kunde räkna uppdrag både som före detta chef för den grekiska riksbanken och som vice ordförande i ECB. Denna teknokratregering installerades med stöd av dem alla: PASOK, ND och det högerpopulistiska LAOS. Regeringen var ingen tillfällig övergångslösning, utan tillsattes tvärtom just för att de skulle fatta ”impopulära beslut”, det vill säga för att nedskärningspolitiken skulle fortsätta.
Statlig repression och massans svar
Polisen har svarat på de protester som varit med en medveten strategi för att försvaga massrörelsen. Man har bland annat anlitat professionella huliganer och provokatörer för att sätta igång bråk. Några aktivister lyckades fånga detta på film en morgon innan en av de stora demonstrationerna skulle börja. Filmen visar en grupp poliser som delar ut tillhyggen till några svartklädda, maskerade typer. Det våld de sätter igång är en praktisk förevändning för att kunna gå in med batonger, hundar, tårgas och knallskott. (Det kryllar av klipp på YouTube. Ett exempel är ”RAW VIDEO-Greek police-agent provocateurs (29-06-11).m4v”.)
Delar av den anarkistiska rörelsen har i alla lägen som ”taktik” att eskalera varje situation till slagsmål med polisen. Men när man springer sida vid sida med polisprovokatörer måste man ställa sig frågan om man faktiskt inte bara spelar statsmakten i händerna. De blir i bästa fall symboliska men i de flesta fall bara meningslösa eller direkt skadliga.
Massrörelsen hade utan tvekan blivit större om det inte varit för polisens brutala övervåld, vilket anarkister som polisprovokatörer bidrar till att skapa en viss legitimitet för, och som naturligtvis medierna utnyttjar för maximal effekt. Man försöker måla upp en bild av ett val som står mellan trojkans åtstramningspolitik och demonstrationernas ”kaos”. Men den övergripande trenden är trots dessa attacker och försök till sabotage att rörelsen har kunnat stärkas.
Som redan konstaterats svarade staten med våld också på de stora demonstrationerna den 12 februari i år. Samtidigt med den enorma demonstrationen i Aten var det protester på flera andra platser, inklusive Thessaloniki, Patras, Rhodos och Korfu. På Kreta marscherade tiotusen till centrala Heraklion där man ockuperade TV-stationen och ropade slagord. Staten kunde inte tolerera dessa protester. I Aten hade man polisprovokatörer på plats i demonstranternas led, men skillnaden den här gången var att polisens insats var så taffligt organiserad att provokatörerna inte ens hunnit sätta igång ordentligt innan polisen började skjuta tårgas rätt i folkmassan.
Folk började lämna torget men många väntade tålmodigt på sidogatorna medan fler strömmade till. För att skrämma folk och få dem att gå hem brändes runt 150 byggnader i Aten på initiativ av provokatörer, samtidigt som trasproletära element uppmuntrades plundra butiker och i största allmänhet bete sig så att rörelsen misskrediterades. Men det var inte bara provokatörer som deltog. Många vanliga ungdomar var rasande över polisens attacker tidigare på morgonen som exempelvis även inkluderade att man körde motorcykel rätt in i folkmassan. Vid åttatiden på kvällen hade polisen fått slut på tårgas och fick begära in mer. Framåt kvällen gav till slut också de sista resterna av den stora massan upp och begav sig hemåt.
Innan demonstrationerna fanns en stark optimistisk känsla. När parlamentet dagen efter röstade igenom åtstramningspaketet förbyttes detta i pessimism. Dessa stämningar fanns inte bara inom den stora massan utan också bland vänsteraktivister. Antalet strejker minskade drastiskt; stämningen var modfälld. Detta resultat var en stor förlust för den grekiska arbetarklassen.
Nederlag vänds till nya framgångar
Men i en sådan process är det också så att massorna lär sig och drar slutsatser. Arbetarklassens kamp fortgår aldrig i en rak linje. Fler och fler har under vägens gång börjat inse att det inte räcker med demonstrationer och generalstrejker för att stoppa nedskärningspolitiken.
Efter att den nya regeringen installerats i november 2011 planerades ett extraval. För att ge teknokratregeringen längre tid att driva igenom nedskärningar, blev det uppskjutet till början av maj. Ännu ett nyval följde i juni, eftersom ingen majoritet kunde bildas efter valet i maj. Avanti har tidigare ingående analyserat valet och valresultatet (se Grekland efter valet i Avanti Nr 11 eller på webben). Här behöver vi bara konstatera att valet visade ett enormt skifte till vänster inom den grekiska arbetarklassen.
Socialdemokratiska PASOK såg sitt röstresultat minska till en fjärdedel, och upp seglade istället vänsteralliansen Syriza. Från 4,6 procent 2009 ökade man till 16,8 procent i maj och 26,9 procent i juni. Syriza har etablerats som största parti bland de offentlig- och privatanställda, de arbetslösa och bland studenterna. Man är största parti inom alla åldersgrupper under 55 år.
Man måste koppla ihop dessa valresultat med dynamiken i hela rörelsen – det visar att arbetarklassen förstått och söker en politisk lösning på de problem som bara protester och strejker omöjligt kan lösa. Hur snabbt de ökat i opinionen visar också hur explosivt en sådan här situation kan utvecklas. Tyvärr förlorade vänstern trots alla framgångar valet med knapp majoritet, vilket gör att man nu dras med en i och för sig mycket svag högerregering bestående av PASOK, ND och DIMAR (reformistiska Demokratiska vänstern).
Efter över två år av hård kamp och ett bräckligt nederlag i valet, var det naturligt att arbetarklassen efter valet inte befann sig i öppen kamp mot regeringen. Arbetarklassen var tvungen att återhämta sig från besvikelsen över valresultatet. Man ska heller inte underskatta massarbetslöshetens bördor.
Strejkerna har trots detta på många håll fortsatt under sommaren. Ett exempel är den strejk som pågått i över 300 dagar på Hellenic Steel Company där 360 arbetare under ledning av kommunistpartiet (KKE) strejkar mot uppsägningar. Ett annat är strejken på Viomichaniki Metaleftiki, där de 70 arbetarna efter att fabriken blev övergiven av dess ägare, ockuperat fabriken och nu driver den själva efter den argentinska modellen för arbetarstyre. Detta har börjat öppna för en diskussion om arbetarkontroll över industrin.
Kampen och vägen fram
I början av 2012 kunde man räkna till fler än 17 dagar av generalstrejker inom loppet av de föregående 18 månaderna. Men inget mått av demonstrationer, protester eller generalstrejker har hittills lyckats stoppa trojkans åtstramningspolitik. På kapitalistisk grundval kommer dessa attacker knappast heller att bara upphöra. Tvärtom kommer de fördjupas och intensifieras, eftersom orsaken till dem finns kvar: den globala krisen för kapitalismen.
Statsskuldens andel av BNP beräknas i den senaste budgeten från september bli 179,3 procent till nästa år, och överträffar därmed IMF:s mest pessimistiska scenarion från mars med omkring 10 procentenheter. Sedan tidigare har det stått klart att Grekland under de kommande fyra åren måste betala totalt 95 miljarder euro i avbetalningar på skulder. Detta är nästan lika mycket som alla skatteintäkter under två av dessa fyra år. När ekonomin dessutom beräknas krympa ytterligare, det vill säga att inkomsterna minskar samtidigt som skulderna beräknas växa, vad finns det mer att säga? Klokare hjärnor får svara på vad som händer när lösningen försvåras för vad som redan är en omöjlig ekvation.
Det är en mycket svag regering som under september lanserat ett nytt åtstramningspaket på 13,5 miljarder euro i utbyte mot Greklands andra nödlån på 130 miljarder euro. Fem av de planerade miljarderna attackerar direkt pensionerna och de offentliganställdas löner. Bland de idéer som lanserats finns bland annat förlängd arbetsvecka till sex dagar, förlängd arbetsdag till elva timmar, ytterligare sänkta minimilöner och höjda skatter för de fattigaste. Inte mindre än 90 procent av grekerna tycker att de planerade nedskärningar är orättvisa och en börda för de fattiga. Bara en tredjedel skulle rösta på den sittande koalitionen, som för övrigt inte är långt ifrån att brista.
Den 26 september var det ännu en generalstrejk mot åtstramningspolitiken, den första sedan valet i juni. Mellan 150 000 och 200 000 människor var ute på Atens gator, 30 000 i Salonika och protester i flera andra städer. Det är den första strejken sedan valet. Det är riktigt att den grekiska arbetarklassen är tillfälligt trött, men den är långt ifrån besegrad. Det relativa lugnet är mycket ömtåligt. Under de kommande veckorna kan man förvänta sig nya 48 timmars generalstrejker från de stora fackföreningarna. Än en gång kommer landets arbetande massor mobiliseras till strid.
Under nuvarande förhållanden kan folkets stora massa lära sig snabbt. Mycket snabbt. Det är marxisternas uppgift är att säga arbetarklassen sanningen, även om den kanske inte är vad de vill höra. Och den krassa verkligheten är att den enda utvägen ur krisen för arbetarklassen i Grekland, precis som i resten av Europa, är att gripa makten. De mest klassmedvetna elementen av arbetarna och ungdomen kommer under den kommande perioden, på basis av gjorda erfarenheter, öppna sig för revolutionära idéer. Många är redan där.
På denna grundval finns alla förutsättningar att bygga en stark marxistisk tendens inom den grekiska arbetarklassen. Att Greklands arbetare beväpnas med riktiga idéer om alternativet – en socialistisk revolution – och det program de behöver för att göra det till verklighet är en angelägen uppgift för alla Europas revolutionärer. Avanti står i full solidaritet med de grekiska marxisterna i Marxistiki Foni som kämpar i Syriza för att göra detta till verklighet.