Under vissa omständigheter kan allting vändas till sin motsats. Innan inhysningen av den nuvarande presidenten var Vita Huset länge en symbol för den amerikanska regimens stora självförtroende och stabilitet. Idag står det istället i centrum för en oerhörd politisk kris.
Låst i händelsernas logik vinglar president Trump som berusad från skandal till skandal, där han i varje ny kontrovers blottlägger och fördjupar klyftorna inom det amerikanska samhället, och bereder vägen för en ännu större social kris.
Med varma hälsningar från Ryssland
Vladimir Putin kastar en lång skugga över den allt skarpare klyftan i statsapparaten, i takt med att antalet påvisade kopplingar mellan Trumps valkampanj och ryska tjänstemän har fortsatt att eskalera. Trumps nationella säkerhetsrådgivare, Michael Flynn, blev förra månaden tvungen att lämna sin post efter att det framkommit att han ljugit om sina samtal med den ryska ambassaden innan sitt tillträde. Trumps utsedda justitieminister, Jeff Sessions, har också han tvingats stiga åt sidan från den pågående undersökningen rörande Trump-kampanjens kopplingar till Kreml. Nu är det istället Trump själv som står i rampljuset efter att ha ljugit om att ha träffat den ryska ambassadören under sin presidentvalskampanj.
Att den amerikanska presidenten för tillfället utreds av sin egen säkerhetstjänst för misstänkta kopplingar till en fientlig statsmakt, skulle i normala tider anses vara en stor skandal. Detta är dock långt ifrån normala tider. Istället har det varit Trumps svar på dessa anklagelser som har varit den största källan till kontrovers. I en rad tweets från den 4:e mars anklagar Trump Barack Obama och FBI för att ha avlyssnat hans telefon i Trump Tower före valet, samtidigt som han refererar till ”McCarthyism!” och ”Nixon/Watergate”-skandalen.
Dessa anklagelser har föga förvånande bara inflammerat den redan känsliga situationen. I ett stycke med rubriken ”Trump drar statsskicket till sin gräns”, sammanfattar The Financial Times situationen: ”Mr Trumps uttalanden är de mest extrema bevisen hittills på att han mer eller mindre står i öppen konflikt med alla institutioner i den amerikanska regeringen, undantaget militären – från underrättelsetjänsten till utrikesdepartementet och en stor del av den övriga statsförvaltningen. Huruvida ett system som bygger på samarbete kan fungera under dessa förhållanden återstår att se”.
Staten är på kollissionskurs med sin egen president. Eventuella förhoppningar om att Trump skulle tona ned sin retorik och sitt beteende efter valet (som hans segertal efter valet tycktes peka på) har grusats. Istället svarar han på varje hot med ett nytt utbrott. Instabilitet staplas på instabilitet. Detta mycket spända dödläge mellan statens valda och icke-valda styrkor kan inte pågå för alltid; det måste avgöras på ett eller annat vis. Ingenting kan dock reparera den stora skada som denna splittring orsakar – och kommer att fortsätta orsaka – på folks uppfattning om den statliga integriteten. En republikansk senator, Ben Sasse, har beskrivit situationen som en ”civilisationsförvanskande kris för den allmänna tilliten”.
Alla försök från den så kallade ”djupa staten” att skydda stabiliteten leder bara till att den avslöjas i sin egen roll, vilket i sista hand försvagar båda sidor. Det är detta faktum – och dess potentiella effekt på massorna – som utgör det största problemet för den amerikanska härskarklassen. Som The Financial Times uttrycker det i den ovannämnda artikeln, ”påståendena kan endast ha en frätande effekt på förtroendet för de statliga institutionerna, utan vilka landet [läs: kapitalismen] inte kan fungera”.
”Falska nyheter”
Statsapparaten är inte den enda institution som har dragits in i en smutsig konflikt med presidenten. Det pågående utnötningskriget mellan Trump och större delen av massmedia kommer att vålla ytterligare huvudvärk för den amerikanska borgarklassen. Under sin bombastiska, om än bisarra presskonferens den 16 februari, avfärdade Trump historierna om sina kopplingar till Ryssland som ”falska nyheter”; ett uttryck som än mer kryddade hans virriga inledande anmärkningar. När han sedan fick frågan om han inte var orolig för att han kanske undergräver folks förtroende för pressfriheten genom att stämpla all negativ rapportering som ”falska nyheter”, svarade Trump helt enkelt, ”Det gör jag.”
Hans förmåga att skaka av sig skandaler som förr hade kunnat avsluta hela politiska karriärer, har analyserats av kommentatorer och experter som talar om en ny era av ”post-sanningar”, och åberopar alla möjliga sluga mediastrategier och konspirationsteorier som omger ”mästerskurken” Putin. I verkligheten är Trump dock lika mycket en produkt av som en orsak till den nuvarande krisen.
Amerikaners förtroende för medierna har varit på stadig nedgång i över ett årtionde. Enligt en opinionsundersökning från september 2016, före valet, hade bara 32 procent av de tillfrågade ”stort” eller ”hyfsat stort” förtroende för medierna. Detta är de lägsta siffrorna som uppmätts sedan undersökningen påbörjades 1972. Även om nivån av tillit fallit i alla grupper, kunde den största andelen av minskat förtroende återfinnas hos republikaner, framförallt i åldrarna 18 till 49 år. Det är denna genomgripande kris för det allmänna förtroendet som har tillåtit Trump att surfa till synes ostört på vågen av negativ publicitet som sköljt över hans kandidatur. Det är just denna kris som driver in medierna i den återvändsgränd där de nu befinner sig.
I verkligheten speglar den så kallade eran av ”post-sanningar” förkastandet av den ofta förvrängda, och ibland direkt falska rapporteringen, som karakteriserar den ”fria pressen” i alla länder. När Trump proklamerar att, ”En stor del av medierna i Washington, D.C., tillsammans med framförallt New York och Los Angeles, talar olyckligtvis inte för folket, utan endast för de särskilda intressen och för det fåtal som drar vinning av ett trasigt system”, sätter han fingret på denna sjudande ilska och förbittring. Det är detta som får honom att verka så oåtkomlig.
Olyckligtvis för Trump är fakta envisa saker, som Lenin en gång sade. Trump har inga lösningar på den globala ekonomiska krisen; han kan endast erbjuda skattesänkningar för företag och hota med avgifter på utländska varor, vilket är ett recept för en framtida katastrof. Under tiden leder hans exekutiva beslut, som ”Muslim förbudet” och hans anvisning om att börja bygga muren mot Mexiko, bara till att trissa upp den redan febrila stämningen som råder hos folket. Trump kommer till slut att finna sig under attack, inte bara från det misskrediterade etablissemanget, utan även från sina egna led, som blir missnöjda med hans oförmåga att genomföra sitt löjeväckande skryt. I ett sådant tumult kan ett genuint alternativ till galenskapen och korruptionen som genomsyrar detta system, snabbt byggas. Frågan är bara: Hur?
Ett nytt parti
Vi har gått in i en period där gamla, kraftfulla institutioner världen över störtar ned i kris, allt eftersom de underliggande motsättningarna inom kapitalismen orsakar stora splittringar i den existerande ordningen. Den härskande klassen är inte längre förmögen att regera på samma sätt; ett faktum som bär med sig djupt revolutionära implikationer. Trump personifierar den amerikanska ”demokratins” och de ”minst ondskefulla”, de förtjänt misskrediterade Demokraternas återvändsgränd.
Trump har redan, trots sin kaxighet och det faktum att republikanerna kontrollerar kongressen, lika lite kontroll över situationen som sina motståndare. Det är inte Trump och hans politik som sätter skräck i den amerikanska borgerligheten, utan massornas reaktion; som vi såg en försmak på i den massiva ”Kvinnomarschen” i januari. I och med den rådande oordningen i Demokraterna, ”de sociala rörelsernas kyrkogård”, är det inte alls säkert att en sådan rörelse kan avledas längs de ”säkra” kanalerna.
Den gigantiska amerikanska arbetarklassen skulle med lätthet kunna sopa bort både Trump, den ”alternativa högern” och hela det ruttna etablissemanget. Detta kommer dock aldrig att hända så länge den är bunden till liberalismen och imperialismen. Kampen mot Trump markerar början på en ny rörelse som skulle kunna lägga grunden för ett helt nytt samhälle. Denna rörelse behöver ett parti! Organiserade kring ett socialistiskt program i varje bostadsområde, fabrik och på varje campus, skulle de miljontals som förkastar detta ruttna system kunna förändra Amerika, och med det världen. I denna kamp kommer de amerikanska arbetarna att ha stöd från den Internationella Marxistiska Tendensen i USA, Sverige, och resten av världen.
- Ned med Trump!
- Ned med kapitalismen!
- För ett socialistiskt massparti i USA!