Dagen efter valet var många arga och besvikna. Visst, alliansen gjorde ett katastrofval och förlorade regeringsmakten, men S och V gick trots detta inte ens framåt 1 procent och till råga på allt blev SD tredje största parti och mer än fördubblade sitt väljarstöd. I Göteborg tog några enskilda initiativ till en protest mot att ett arbetarfientligt och rasistiskt parti nu får ännu större inflytande i riksdagen än tidigare. I både Stockholm, Malmö och på andra platser togs andra, ilknande initiativ.
De som deltog i Göteborg var framförallt radikala ungdomar, vänstersympatisörer i allmänhet, samt en del synliga Fi-anhängare, men också som vanligt både barnfamiljer och äldre. Trots att det var dåligt förberett, aningen förvirrat och spreds med kort varsel så blev uppslutningen relativt stor. Uppskattningar tyder på att uppåt 2000 personer deltog i en manifestation på Gustaf Adolfs torg som varade i lite mer än en timme.
I ärlighetens namn hade man kunnat förvänta sig mer. Det fanns utrymme för en betydligt bredare uppslutning och bättre organisering. Det finns inga tvivel om att Vänsterpartiet hade kunnat mobilisera en gigantisk demonstration för att ta vara på det missnöje som för tillfället råder i samhället, och genom det öka sitt stöd. Det som saknas är varken resurser, tid eller förmåga, utan vilja, entusiasm och kämpaglöd.
Ett vänsterparti måste utnyttja tillfällen då folk är som mest villiga att kämpa och komma ut på gatorna för att göra sin röst hörd, annars kan det snabbt gå över i passivitet och pessimism. Människors politiska medvetande kan förändras radikalt från en dag till en annan. Många som i måndags skulle slutit upp på en demonstration och kunnat vinnas till en seriös kamprörelse kan om en vecka ha desillusionerats och slutat bry sig för att de inte ser några alternativ.
Detta var också en protest mot alliansen och de senaste åtta årens högerpolitik. Folk man pratade med var uppenbart frustrerade över arbetarrörelsens låga valresultat och undrade vad kommer hända i nästa skeende, speciellt efter att Löfvén tillkännagett att det inte blir tal om något regeringssamarbete med Vänsterpartiet.
Den här demonstrationen visar trots allt att det finns ett underliggande missnöje i samhället som vid särskilda tillfällen plötsligt visar sig på ytan och detta missnöje kommer med all säkerhet växa mer och mer den kommande perioden. Den borgerliga parlamentarismen är nämligen rutten, och det kommer allt fler börja inse genom konkreta erfarenheter i sina vardagliga liv. Vänsterpartiet måste förbereda sig för detta genom att stå för en radikal socialistisk vänsterpolitik och ta initiativ till kamp. Endast på det sättet kan folks missnöje och pessimism omvandlas till framtidstro och kampvilja. Kampvilja är nämligen något etablissemanget fruktar. Låt oss kämpa för en massrörelse som får både borgarna och SD att dallra i sina riksdagsstolar.