RAPPORT FRÅN ETT SJUKT ARBETSLIV – OTRYGGA ANSTÄLLNINGAR OCH LIVSFARLIGA JOBB
Mina erfarenheter från arbetslivet är som många andras kantad av otrygga anställningar, där man har inget att säga till om och där man måste nå resultaten inom tidsramen. Det har vid ett antal tillfällen inneburit stora risker för både liv och hälsa. Som så många andra har jag fått lära mig att ”Ja-sägar”-attityden är det enda som räknas om man vill behålla jobbet.
Min senaste anställning var hos ett företag som byggde och reste telefonmaster. Det var en underleverantör till Scanmast AB. Arbetet bestod i att bygga, resa och installera telefonmaster, samt byta ut och göra underhåll på befintliga master. Vid arbetsintervjun sa arbetsgivaren till mig: ”När jag anställer folk är det två saker som tas extra hänsyn till. Det första är huruvida de redan har utbildning inom telefonmaster och arbete på hög höjd. Annars är det en extra kostnad för företaget innan de enligt regelverket ska få arbeta högre än 12 meter upp i masterna. Det andra och viktigaste är om de verkar arbetsvilliga och visar framfötterna.” Jag hade ingen utbildning, vilket jag nu i efterhand förstått aldrig var relevant till huruvida jag skulle utföra arbetet eller inte.
Min första arbetsdag slutade med att jag fick sladd på firmabilen och åkte av vägen, slog runt och voltade. Jag körde i 80 på en 90-väg för jag visste att det var halt och arbetat i andra yrken där man snittade 30-40 mil om dagen. Det är såklart ingen garanti och i slutändan så körde jag för fort – det erkänner jag. Jag hade aldrig kört 80 i timmen om jag fått veta att bilen inte hade bytt till vinterdäcken. Trots att det var oktober månad i Norrbotten hade ingen prioriterat att byta till vinterdäcken. Hade jag vetat det hade jag bytt däck själv innan jag kört iväg. Jag trodde att ”kör försiktigt” bara var en vänlig fras, som man säger.
Jag lärde känna mina kollegor rätt väl, då man arbetade borta veckor i sträck tillsammans. Jag fick höra en historia som inträffat ett par veckor innan jag börjat. Arbetsgivaren hade skickat iväg tre personer från firman för att helikoptermontera en mast på egen hand i södra Norge. Det skulle inte vara något problem, om kompetensen och erfarenheten hade funnits där. Av de tre anställda hade den med längst erfarenhet arbetat ett år, den andra ett par månader och den tredje var nyanställd, endast en av dem hade höghöjdsutbildning.
Under helikoptermonteringen uppstod det missförstånd på backen och den nyanställda signalerade till helikoptern att släppa stabiliseringen om masten för tidigt. Sekunden efter han hade gjort detta hörde han kollegerna ropa bakom honom. Masten som hunnit bli 18 meter hög och vägde kring 2,5 ton tippade och han fick den över bröstet. Lyckligtvis stod el- och datakuren bara någon meter bakom honom, vilket fångade upp masten när den tippade omkull med honom under sig. Masten slog i taket på kuren och gled åt sidan innan den landade på marken. Bara någon meter brevid honom. Hade inte kuren stått där hade han klämts ihjäl.
Skärrade och rädda för vad som skulle hända nu när de förstört hela arbetsplatsen ringde de chefen som var kvar hemma i Sverige. Han bad dem att ta resten av dagen ledigt och beställde första flygbiljett ner. När han kom fram plockade han upp sprit ur bagaget som han köpt på tax-freen och bad alla slappna av. De söp sig fulla och dagen efter var de lediga. Sedan började de arbeta igen med att städa upp och försöka få ordning på arbetsplatsen. Efter olyckan gjordes en skaderapport på skadorna som masten och kuren hade fått. Tillbudet om min kollegas nära död nämndes inte.
Stressen i att hinna med och bli klar i tid var hög och det var kutym att jobba över lunchen, och inte ta kafferaster. Chefen baktalade de som faktiskt tog raster och åt lunch som lata, som att de inte kände ansvar för att företaget skulle gå bra. Att ta ut övertid var inte heller något vi skulle göra. Hellre spara ihop timmarna och ta ut dem i ledighet när arbeten sinade under perioder. Vi snittade 10-12 timmar dagligen under de mest stressade månaderna, för att andra dagar bli hemskickade utan lön eftersom jobben var klara och förhandlingarna om nya jobb väntade.
Tre månader arbetade jag innan jag gick höghöjdsutbildningen. Utan den får man inte klättra högre än 12 meter. De flesta arbetsplatserna jag hade varit på var på mellan 60-70 meters höjd. Jag hade även helikoptermonterat ett par master, något som enligt regelverket inte ska göras utan utbildning och minst ett års erfarenhet. När de på utbildningen pratade om kontrollanter från Arbetsmiljöverket samt denna utbildning och certifiering som en garanti för att hålla oseriösa aktörer borta, bet jag mig själv i tungan för att inte skratta. När jag pratar med mina gamla kollegor som jag är bra vänner med och som jobbar kvar än idag, så har de fortfarande inte sett till någon kontrollant.
Varje år dör omkring 60 personer i den svenska industrin i direkta olyckor. Räknar man med arbetsrelaterade sjukdomar ökar siffran till 1400 varje år. Under förhållanden som de jag erfarit är jag förvånad att siffran inte är högre. För det är inga undantag att olyckor inträffar. Det är oundvikligt när man i vinstjakt driver arbetare till bristningsgränsen, ålägger dem arbete utan utbildning, erfarenhet och bristfälliga instruktioner vid de flesta jobb. Attityden att man som nyanställd ska hugga i, förstå och lösa alla möjliga problem utan någon träning i yrket är vanlig och nyttjas till max av borgerligheten som ser lite värde i att erbjuda vettiga arbetsförhållanden med fokus på säkerhet och personalens välmående. Och passar det inte, ja då kan man tacka för sig, för vi har 9 procent arbetslöshet här i landet.
- Det är dags att arbetare organiserar sig, sätter ned foten och ställer krav på sina arbetsplatser!
- Det är dags att arbetarklassen sätter press på sina förespråkare och ledare som gång på gång svikit och sålt ut oss till borgerligheten!
- Det är dags att arbetarrörelsen återupptar kampen för socialism!
Victor Madsen (utbildad brandman, Piteå)