Corbyn talar om nationaliseringar

I sitt avslutande tal på Labourpartiets partikonferens som hölls i slutet av september pratade Corbyn om behovet av nationaliseringar. Hur ska de genomföras?

Precis som Labours partiprogram gjorde under valet, entusiasmerade Corbyns avslutande tal till Labours partikonferens, hans anhängare och vänstern i allmänhet. De idéer och det program som fördes fram i talet är det djärvaste, mest vänsterinriktade inlägget som förts fram i den brittiska politikens huvudfåra på flera årtionden. Dessutom kommer det med ett löftet om att genomföras, eftersom Labour ser ut att kunna vinna nästkommande val.

För socialister innebär detta en helt unik möjlighet. Vi får inte låta den här chansen slinka oss ur händerna. Alla socialister måste kämpa för en Labour-regering under Corbyns ledning. Detta välkomna program med nationaliseringar, offentliga bostäder och gratis utbildning hotar den brittiska härskande klassens privilegier och makt. De har varit intensivt fientliga till Corbyn ända sedan hans kandidatur till Labourledare tillkännagavs. Den väsentliga frågan är därför: hur kan vi se till att det genomförs?

Generellt sett kostar alla dessa förslag pengar – mycket pengar. Högern kommer att argumentera för att detta program inte kan genomföras eftersom vi inte har pengarna. Corbyn har några svar på detta, som är bra steg framåt och som vi stödjer, men som i sig inte alls går tillräckligt långt.

För det första sade Corbyn att vi är ”tydliga med hur vi skulle betala för det genom att be de rikaste och största företagen att börja betala en rimlig del.” Helt rätt – de rika har bara blivit rikare och rikare på alla andras bekostnad. Pengarna finns för att finansiera alla dessa förslag – i de rikas fickor.

Men kommer de att betala? Vi behöver göra mycket mer än att bara be dem. Även om vi stiftar lagar om högre skatter för de rika, så kommer de att gömma sina pengar, något som de redan är experter på. Vi måste expropriera de obscena förmögenheterna från miljardärerna som behandlar Storbritannien som sin lekplats.

Corbyn har däremot gått mycket längre än att bara föreslå högre skatter för de rika, vilket är viktigt. I sitt tal sade han att Labour ska agera ”inte enbart genom att omfördela inom ett system som inte levererar för de flesta människor, utan omvandla det systemet. Vi fastställer alltså inte bara hur vi ska skydda offentliga tjänster utan också hur vi ska återuppbygga och investera i vår ekonomi, med en offentligt ägd motor av hållbar tillväxt, driven av nationella och regionala investeringsbanker, för att skapa bra jobb och välstånd i alla regioner och länder.”

Detta är ett steg i rätt riktning, eftersom det är ett steg närmare att planera produktionen, i stället för att lämna det upp till kapitalisterna. Men det är bara ett steg i denna riktning. En offentlig investeringsbank kommer inte kontrollera vad den investerar i, eftersom det kommer att vara privatägt och agera på kapitalistisk grundval. I Kina försökte staten ge pengar till kapitalistiska företag i ett försök att hålla sysselsättningen uppe, i en situation av stagnerande efterfrågan och skuldbelagda konsumenter. Men dessa företag använde helt enkelt de extra resurserna till spekulation. Varför bygga nya fabriker om det inte finns efterfrågan för deras produkter, eftersom arbetarna är för fattiga?

För att denna politik ska lyckas måste vi därför också äga företagen som denna investeringsbank kommer investera i ”för att skapa bra jobb och välstånd i alla regioner och länder.”

För att uppnå en sådan ekonomi behövs helt uppenbart storskaliga nationaliseringar. Corbyn har djärvt satt detta på agendan, med löften om att åternationalisera järnvägen och samhällsservicen. I hans tal attackerade Corbyn de parasitiska kapitalister som använder sitt kapital för att pressa ut vinst ur till exempel vattenindustrin, och sedan köra den i botten, med vetskapen om att de inte har någon konkurrens iallafall.

Dessa löften är extremt välkomna efter åratal av privatiseringar. Men Corbyns planer om nationalisering är för försiktiga för att kunna genomföras. Labour planerar att bara låta den offentliga sektorns avtal med privata företag löpa ut, i stället för att åternationalisera företagen direkt. Detta ger dem all tid i världen att underminera planerna, att avbryta alla investeringar, att flytta tillgångar utomlands och så vidare, och när avtalen väl har löpt ut kan Labour ha blivit avsatta. Vi måste vara djärvare och nationalisera välfärden – och mer – omedelbart, utan kompensation!

Det som kanske var det mest radikala i hela Corbyns tal var att han manade till att utveckla demokrati på arbetsplatser och lokalt, i hela samhället, för att ta makten ifrån Westministers smala korridorer.

Detta är avgörande eftersom Corbyns program kommer möta konstant motstånd och sabotage från storföretagen, media och sist men inte minst, många av hans egna ledamöter och armén av tjänstemän i Westminster. Den enda kraft som han kan lita på som kommer att kämpa för dess genomförande är de miljoner arbetare som stödjer honom. De måste organiseras demokratiskt i hela landet, från arbetsplats till arbetsplats, för att försäkra att hans politik genomförs.

Tyvärr var denna del av Corbyns tal också den vagaste. I slutändan står principen om demokrati på arbetsplatsen i motsättning till det privata ägandet. Om Corbyns regering försöker genomföra sina planer på till exempel investering i högkvalitativa och prisvärda bostäder, kan vi förvänta oss att de fackanslutna byggarbetare som skulle bygga sådana bostäder kommer att stödja det. Därmed skulle det bli lättare att genomföra politiken om man ger dem en demokratisk kontroll över de byggnadsföretag som de arbetar på.

Men detta är privata företag. De lyder under marknadens lagar – att göra så mycket vinst som möjligt. Även arbetarkooperativ måste göra detta, eller riskera att gå i konkurs eller förlora kunder till konkurrenter. För att en verklig arbetardemokrati ska bli framgångsrik måste därför arbetsplatsen i sig ägas av allmänheten och införlivas i en nationell produktionsplan, så att arbetarna kan utöva sin demokratiska kontroll för allas bästa.

Med sitt tal till Labours partikonferens 2017 har Corbyn åter igen förändrat det politiska landskapet. Alla socialister måste kämpa för detta program men också för att utöka och fördjupa det för att förändra samhället, och sätta stopp för kapitalismens anarki, fattigdom och ojämlikhet en gång för alla.