”En vändpunkt för mänskligheten”, utlovade den brittiske premiärministern Boris Johnson när han öppnade COP26. Men om detta så kallade klimatmöte åstadkom något alls, var det bara att visa precis hur ovilliga borgarklassen är att skiljas från sina profiter för att rädda mänsklighetens framtid.
Enligt IPCC behöver utsläppen av växthusgaser minska med 45 procent till år 2030. Om inte detta sker riskerar vi att överstiga 1,5 graders uppvärmning vilket kan leda till oåterkalleliga konsekvenser för miljön.
Otroligt nog var COP26 första gången man överhuvudtaget nämner fossila bränslen i en överenskommelse från ett klimattoppmöte – men det säger mer om hur tomma de tidigare överenskommelserna varit än om COP26. Redan före COP26 hade 40 länder bestämt sig för att låtsas ”ta ledningen”, genom att komma överens om att ”fasa ut” kolet både nationellt och internationellt – inte genom att sluta använda kol till år 2030, utan genom att de rikaste länderna ska börja fasa ut kolkraft under 2030-talet (!) och de fattigaste först under år 2040!
Dessutom kommer det fortsatt vara möjligt att expandera kolbrytningen för länder som Kanada, så länge det är ämnat för export och förbränns i ett annat land. Tvärtemot de lugnande orden om att ”gå före”, ”ta klimathotet på allvar” och så vidare, visar dessa överenskommelser bara att imperialisternas planerar att fortsätta förstöra klimatet.
Den amerikanske ”demokraten” Joe Biden fortsatte föregångaren Trumps politik under mötet, och vägrade att ens ta sikte på att fasa ut kol. Under år 2021 ökade de amerikanska företagen sin förbränning av kol med 23 procent jämfört med 2020. Däremot lovade Biden i sedvanligt stora ord att USA skulle ”leda genom exempel”. Fyra dagar efter mötets avslutande infriades löftet: Biden-administrationen auktionerade ut det största gas- och oljeavtalet någonsin i Mexikanska golfen, vilket kommer att leda till växthusgasutsläpp på upp till 600 miljoner ton – mer än hela Storbritanniens årliga totala utsläpp.
Däremot var Biden entusiastisk för att fattiga länder skulle påskynda minskningen av sina koldioxidutsläpp. Detta beräknas kosta ungefär 3500 miljarder dollar per år, varav de fattiga länderna skulle behöva stå för 70 procent – vilket de naturligtvis inte kan. Dessa länder har 11 300 miljarder dollar i skulder efter coronakrisen. På COP15 år 2009 lovade de rikaste länderna att ge 100 miljarder dollar – alltså på tok för lite – för att hjälpa till med investeringarna år 2020, men de fick ihop knappt 80 miljarder dollar. Detta kan jämföras med de 767 miljarder dollar som USA spenderade på militären under bara år 2020.
Under kapitalismen går borgarklassens profitjakt före alla andra överväganden. Efter totalt 25 COP-möten sedan 1992, har man lyckats åstadkomma en sak: andelen av världens primärenergi som kommer från fossila bränslen har ökat från 78 till 79 procent. Detta säger allt man behöver veta om det nuvarande systemet och dess representanter.
Det finns teknik som skulle kunna användas vid en snabb övergång från fossila bränslen till förnybara alternativ. Problemet är att världens resurser och teknologi ligger i händerna på storföretag och rika individer vars enda intresse är vinst. Det är inte lönsamt att rädda planeten. Bara en demokratiskt planerad ekonomi, där makten ligger i arbetarklassens händer, har förmågan att hantera klimatkrisen.